Hanna Öhman

Det blev så ändå…

I början av november åker jag till Uppsala för något så otrevligt som en rektoskopi. Känns inte speciellt lockande att åka hemifrån runt 5 på morgonen för en undersökning 100 mil bort som inte är speciellt tidskrävande och sedan anlända på hemmaplan igen runt 19-tiden. Det blir alltså drygt 12 timmar för något som tar runt 15 minuter!

MEN…

Efter samtal med kirurgmottagningen på Akademiska Sjukhuset känns det samtidigt väldigt bra att jag faktiskt får komma dit för undersökning eftersom den genomförs av min operationsansvariga kirurg. Om jag har tur kanske han till och med kan informera om kommande operation som blir Lucky Number Twentyfive (alltså operation nr 25 i ordningen). Känns värt att göra resan till Akademiska bara för att få tillfälle att prata med kirurgen, kunna ställa frågor och på något sätt förbereda mig inför vad som komma skall.

Mörbultat, trött och smärtpåverkad men vid gott mod och förhoppningsfull efter operation nr 23.

Efter båda mina tidigare operationer i Uppsala har kirurgen sagt att operationen gått bra och att han varit hoppfull men 3-4 dagar efter operation har jag sedan fått tecken på att den trots allt misslyckats (4 dagar efter första Uppsala-operationen och 3 dagar efter den andra) och det är denna ovisshet som faktiskt är värst. När man får beskedet att det gått åt h-vete kan man bryta ihop och komma igen men så länge man fortfarande inte har fakta och svart på vitt att det misslyckats, ja då lever man på hoppet!

I väntan på operation 24, nervös inför besked efter op. Först då skulle jag få reda på om mina misstankar kunde bekräftas och som jag visste innerst inne hade operation 23 misslyckats.

Vi får hålla tummarna för Lucky Number 25!