NÄR HUVUDET VILL MEN KROPPEN SKRIKER

Jag försöker inleda varje dag med en promenad. En promenad för att rensa tankarna och bara få vara en stund med alla funderingar som svävar runt i mitt huvud.

Natten till idag har jag sovit mindre dåligt, bra vore en överdrift men mindre dåligt känns mer sanningsenligt. Ställde klockan på 8 men blev kvar i sängen till runt 9. Då blev det en promenad och eftersom jag älskar att knata omkring och inte har kunnat göra det på ett tag så kände jag att idag, idag ska jag försöka mig på en långpromenad!

Några meter från vårt hus, motivationen var på topp på gång ut på dagens promenad.

Höll knappt på att ta mig hem, det var med trötta steg och tunga ben jag tog mig uppför den sista backen innan jag var framme vid huset. Hur kan man vara så jäkla dum att man ger sig ut på en långpromenad på egen hand när kroppen inte är i form?!

Note to self:

Tänk småskaligt Hanna! Små promenader eller åtminstone promenera i cirklar runt området där vi bor så jag har nära hem när orken tryter och kroppen skriker.

Att träna är en annan sak jag längtar efter. Jag vill VILL VILL. Men Adam har mer eller mindre tvingat mig att avstå träning fram tills dess att kirurgen kan bekräfta misslyckad operation. Adam påminner mig dagligen om detta:

” Tänk om det ändå är så att operationen lyckats och att tarmen faktiskt är hel, hur dumt är det inte då att börja lyfta skrot och riskera att själv medverka till att såret i tarmen spricker upp igen? Tålamod älskling, tålamod ”

Han är inte bara stilig att vila ögonen på, han är minsann klok också <3