Hanna Öhman

VÅRDENS UPPMANING: UNDVIK SKRÄCKFYLLDA FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSER

För några dagar sedan fick jag i min hand ett litet ”förlossningshäfte” som delades ut till nyblivna mödrar under 60-talet. Där fanns information om amning, om kroppen och vad man ska tänka på första tiden efter förlossningen. Det var väldigt intressant att ta del av informationen och jag kunde konstatera att en hel del har hänt inom förlossningsvården sedan 60-talet.. men längst ner på sista sidan kom jag till några rader som jag reagerade på och jag kunde inte låta bli att fota texten.

OCH SÅ TILL SIST:

Tala inte om för Edra släktingar och väninnor vilken ”SVÅR” förlossning Ni genomgått, ty Edert barn föddes på samma normala sätt som alla andra barn och alla andra mödrar har utstått ungefär samma påfrestning som Ni. Skulle förlossningen verkligen varit komplicerad och svår, så får Ni besked av läkaren, hur det förhållit sig. Framför allt – undvik att genom skräckfyllda berättelser skrämma och oroa andra unga kvinnor.

Visst är det en annan kultur runt detta idag och visst är det mer accepterat att man pratar om svåra förlossningar och förlossningsskador men det är kanske inte heller speciellt underligt att ämnet är tabubelagt. Tänk att vården uppmanade kvinnor till tysthet, att man faktiskt gick ut med denna uppmaning skriftligt! Och att endast läkaren kunde avgöra om förlossningen varit svår, ingen egen upplevelse fick vägas in där inte! Så är det väl på sätt och vis än idag, jag tänker bland annat på kvinnor jag varit i kontakt med som kämpat i flera år för att få hjälp men som blivit misstrodda och som ibland börjat tro att felet sitter i huvudet istället för i underlivet!

Mycket har såklart hänt sedan 60-talet men än finns det stor förbättringspotential!A13DD512-D66C-4783-AAAB-BC822D374BDF

Det gör ont i mitt hjärta att läsa och jag är övertygad om att vården bidragit till den skamkultur och tystnadskultur som omgärdar förlossningsskador än idag. Vården satte munkavle på kvinnan och om jag får spekulera fritt tror jag att en del av den här tystnadskulturen lever kvar än idag. Jag tänker exempelvis på motviljan som verkar finnas vad gäller information om svåra förlossningar och förlossningsskador under föräldrautbildning. Kan det vara så att man fortfarande lever kvar i ett gammalt och omodernt synsätt? Risken är att de blivande föräldrarna istället letar information genom ”Dr Google” och då tycker jag att vården borde inse att det är bättre om korrekt information lämnas av kunnig vårdpersonal.

Och vad gäller skräckfyllda berättelser kan jag titta tillbaka på min egen förlossning och berätta att det var ingen skräckfylld förlossning men den innebar ändå men för livet. Väljer vården att lyfta på locket kan de lägga upp informationen på ett sådant sätt så den inte skrämmer och oroar utan istället bemyndigar och förstärker de blivande föräldrarnas förtroende för förlossningsvården.

0D1096E4-8128-4B07-A7E4-FFB42D2B1276

Jag har sagt det hur många gånger som helst men det tål att upprepas:

Information ger kunskap och kunskap är makt!

Vad tänker du, tror du att en del av den här ”tystnadskulturen” lever kvar inom vården?

Om så är fallet kan jag inte låta bli att fundera på hur förlossningsvården ser på oss som öppet berättar om våra komplikationer och kanske både ”skrämmer och oroar” andra unga kvinnor…

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Josefin

    Jag har inga barn än men har varit med om flera kvinnor som sagt till mig när jag frågat om deras förlossning: ”det kan vi prata om efter du fött barn själv” typ som att de inte vill skrämma mig. jag vet att jag vill föda med snitt, men oavsett så vill jag veta upplevelser negativa som positiva, både vaginalt och snitt. blä på tystnadskultur.

  2. Karin

    Jag upplever det lite så att det finns då otroligt många åsikter om barnafödande och att allra flesta kvinnor utgår från sin själva. Hur någon som haft säg tre lätta och okomplicerade förlossningar aldrig kan förstå hur det känns att genomgå en komplicerad förlossning eller vad som sker mentalt av att känna sig så utlämnad i den upplevelsen. Det har ju visat sig att ens förlossningar liksom kommer finnas med resten av livet, att alla kvinnor med minnet i någorlunda bra skick nästan kan återge sina förlossningar i detalj även 50-60 år efteråt. Det spelar så himla stor roll att den upplevelsen blir bra! Förstår inte hur vården har betett sig såhär, samtidigt förstår jag ju att nästan alla kvinnor kommer föda barn någon gång i sitt liv och att det skulle vara ohållbart om alla var livrädda eller begärde snitt. Men faktiskt är det ju kanske en-två på tio av förstföderskorna (har jag för mig) som är så rädda att de behöver hjälp med det och resten verkar mer eller mindre se fram emot det utan massa bekymmer trots den upplysta tid vi lever i! Och vad det gäller rädsla bland dem som redan fött så är det ju inget vården kan förringa då den troligtvis tillkommit på grund av dålig upplevelse eller inte blev ordentligt behandlad inför den första förlossningen och dessa kvinnor kommer ju vården inte undan att ta hand om iallafall!

stats