Hanna Öhman

En verklig berättelse om en traumatisk förlossning. Observera att detta är en gästblogg, berättelsen är Michaelas och jag delar den här på min blogg/ Hanna

Michaelas berättelse:

Runt 22 den 12/3 börjar jag känna rätt onda värkar som kommer och går. Ingenting som håller i sig eller kommer regelbundet men de känns som riktiga värkar. Kan det äntligen vara på gång?

De här 5 dagarna sedan tillväxtultraljudet har varit riktig tortyr både fysiskt och psykiskt. Ännu ett stort barn, beräknad till 4700g. Första vägde 4000g när hon kom och hon var tagen när hon kom. Hur ska jag kunna föda ett ännu större barn vaginalt? Barnmorskan jag grät framför och förklarade min panik för avfärdade allt med ”du är en naturligt bra föderska så jag bokar ett möte för eventuell igångsättning om en vecka” på en vecka blir han ju ännu större grät jag men accepterade det hon sa för hon vet väl bättre än jag?

Runt 7 på morgonen den 13/3 börjar värkarna tillta och bli regelbundna. Niklaz ringer till förlossningen och de ber oss komma in på en kontroll. Vi packar ihop det vi ska ha och jag försöker få ihop Vanessas väska som hon ska ha med sig till farmor och farfar. Äntligen är han på väg. Vår lilla son.

Vi kommer in klockan 10.00 och får veta att jag är öppen 4cm. Vi får komma in på ett rum på förlossningen och nu börjar vi inse att det faktiskt är dags! Vi har konstigt nog kul och skojar och skrattar. Allt känns bra.

Nu kommer ”teamet” som ska ta hand om oss under dagen/kvällen! De presenterar sig och förklarar hur allt kommer att gå till för mig. Vad jag behöver göra och vad jag behöver be/säga till om. Ansvarig barnmorska förklarar att hon läst min journal ordentligt och förstår att de måste vara väldigt tydliga med mig och förklara allt de gör och allt som händer med min kropp.

Tidigare i graviditeten har vi varit på specialistmödravårdens psykosomatiska enhet för ett planeringssamtal. Där har jag förklarat att jag på grund av att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp är extra känslig och måste få veta allt som händer med mig och mitt barn. Jag har lätt till panik när det gör ont och jag inte vet vad som händer med min kropp. Jag måste känna att jag har kontroll över situationen speciellt i en sån utsatt situation som du är i när du föder barn.

Ansvarig barnmorska säger att hon läst igenom detta och kommer att informera mig om allt. Vilket jag tror att hon gör.

Tiden går, vattnet går, mer tid går. Vi har fortfarande kul jag och Niklaz och jag känner mig väl bemött och väl bedövad och att jag blir hörd och lyssnad på. Allt går så bra! Sen kommer första krystvärken.

Paniken hos mig utbryter men ansvarig barnmorska är snabbt på plats och förklarar för mig vad som händer. Själva paniken avtar men smärtan är nu bortom allt, det finns inget annat nu än att försöka få ut mitt barn. Allt går bra. Tror jag. Jag tror att någon sa att huvudet var ute? Men varför kommer han inte? Jag krystar och krystar men ingenting händer. Det är helt tyst i rummet och jag förstår ingenting. Jag står alltså på knä så jag kan inte se vad som händer. Jag försöker se på Niklaz som bara gråter och säger att jag gör ett bra jobb. Tillslut känner jag lättnaden av att han kommer ut. Smärtan försvinner. Det gör också min son och min man. Det är lugnt tänker jag. De var ju tvugna att springa iväg med Vanessa när hon föddes också. Allt är okej.

”Han fastnade så jag var tvungen att bryta hans arm, han lever men har svårt att andas själv. Men han lever.”

Jag fick inte min bebis på bröstet. Jag fick se honom lite snabbt i en kuvös full med sladdar och slangar. Flera timmar senare får jag komma upp till neonatalen och se honom igen. Liggandes i en ”balja” uppkopplad till massa apparater. Jag kan inte ens se hur han ser ut. Jag kan inte ens hålla honom. Det enda jag känner och säger till Niklaz är ”det ska inte vara såhär”

Morgonen den 14/3 får vi vara med på läkarronden.

”Höger arm är bruten, vänster arm är nervskadad en så kallad plexusskada, vi vet inte än om han fått hjärnskador. Det är för tidigt att säga.”

Hur kunde det bli såhär? När får vi åka hem? När mår han bra? Det finns bara smärta och panik i huvudet på mig.

Senare under dagen kommer förlossningsläkaren in till oss för att berätta vad som egentligen hände.

”Vi visste att han var stor och att det då fanns en stor risk att han skulle fastna. Vi räknade med att han skulle fastna och jag var redo att komma in så fort jag blir larmad. Planen var då att gå in och eventuellt bryta en arm för att få ut honom”

Han satt fast i 3 minuter innan förlossningsläkaren kom in i rummet.
Han satt fast totalt 7 minuter innan han kom loss.

De visste om risken? De visste om att det fanns en STOR risk? Varför berättade ingen det för mig? Varför berättade ingen om riskerna för min kropp? För mitt barns kropp? ”Varför snittade ni inte om ni visste om risken” frågar jag.

”Det är inte rutin att snitta, för vi visste inte att han skulle väga över 5 kg och under 5kg brukar inte snitt behövas”

Han vägde 5130g när han kom.

Vi fick vara kvar på neo i huddinge i 6 dagar. Sen blev vi flyttade till SÖS neonatalavdelning där vi blev så fruktansvärt illa behandlade av nästan all personal. De ifrågasatte allt vi sa, de hånade oss och skrattade åt oss. De var otrevliga och fick oss att må så dåligt att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Bara ett exempel var dagen vi äntligen skulle få åka hem den 22/3. 2 läkare och en sköterska kommer in. Ena läkaren frågar varför vi fått en tid till ortopeden. ”För att han har en brutan arm” svarar vi. ”Haha vadå är den specialbruten eller? Man brukar inte få tid till ortoped” skrattar hon till sin kollega. Där står vi med vår stackars son som äntligen slutat ha ont och vill bara hem så att vi alla kan läka. Och de skrattar åt oss.

Allt det här för att:
1. Man inte lyssnar på gravida kvinnor
2. Man tvingar kvinnor att föda stora barn vaginalt
3. Man fullständigt skiter i rädslor och planeringar
4. Man undanhåller information om risker
5. Snitt är dyrare än vaginal födsel

Att inte berätta att det finns en stor risk för att mitt barn ska fastna. Att inte berätta att planen är att gå in (inuti min kropp) och bryta mitt barns arm. Att inte låta kvinnor vara med på beslut gällande våra egna och våra barns kroppar är enligt mig helt jävla sjukt år 2018.

Vi hade tur, Viktor klarade sig från hjärnskador och hans brutna arm är läkt, den nervskadade tränar vi varje dag och hoppas på det bästa för full återhämtning. Jag själv klarade mig helt utan bristningar eller andra skador. Den psykiska biten får både jag och min man kämpa med varje dag.

Tack för att du läste och dela gärna så att fler kvinnor kan bli varnade. Och våga kräva det du vill av vården. Sitt inte som jag och blint lita på att de gör vad som är bäst för dig. För så är inte alltid fallet, speciellt inte när det är en pengafråga.

//Michaela