Hanna Öhman

I många år har vi längtat och drömt om ett syskon till vår dotter men på grund av den sfinkterruptur jag drabbades av 2011 och alla turer där efter med vacklande hälsa har vi fått avvakta med försök till graviditet. Selma var 2 år gammal och året var 2013 när vi första gången började hoppas på syskon. Vi har längtat och jag ska vara ärlig och säga att jag känt mig väldigt avundsjuk stundvis. Det har varit några väldigt tuffa år med många tankar på att vi kanske aldrig kan ge vår dotter ett syskon. Ledsamhet och sorg, blandat med tacksamhet över att vi faktiskt har ett barn. Alla är inte lika lyckligt lottade.

Många av er som läser min blogg har följt min resa, hejat på mig och stöttat mig genom allt jag gått igenom. Från avföringsinkontinens, till stomioperation, genom infektioner och blodförgiftning och genom alla mina 30 operationer. Det har varit många bakslag och misslyckade operationer, många tårar och ett helt sjukt jäklar anamma från alla i min närhet som stöttat och hjälpt mig.

Specmödra förvarnade i april 2017 att vi kanske skulle få kämpa med att bli gravida, att jag kanske inte kunde bli gravid efter allt kroppen gått igenom de senaste åren och vi blev även lovade IVF. 

Men vi ville försöka själva även om jag var fullt medveten om att det nog inte skulle lyckas.

Lördag den 27/10 2018, dagen när graviditetstestet visade positivt. Dagen vi längtat efter och drömt om i så många år. Vi var säkra på att det skulle vara negativt och vi hade egentligen inga förhoppningar, döm om vår förvåning när det faktiskt var positivt. Jag fattade ingenting och vi kunde inte riktigt tro att det var sant så vi väntade ytterligare en vecka och gjorde sedan ett nytt test och det visade GRAVID 3+!!! Vi berättade den stora nyheten för Selma dagen före julafton och eftersom vi vet att det här med hemligheter och en 7-åring kan bli lite tufft så berättade vi för våra familjer i samma veva. Vi har inte varit ”hemliga” utan berättat för alla i vår närheten, jag berättade på jobbet runt 27/12 och vi lät vår nyhet liksom sippra ut i lilla Älvsbyn där vi bor. Däremot gjorde vi ett aktivt val att inte dela med oss på sociala medier förrän efter rutinultraljudet. Jag har lagt ut någon liten avslöjande storie på instagram men vi har inte skrivit ut något förrän idag, efter ultraljudet. Det känns så skönt och jag känner stor tacksamhet och lättnad då allt såg bra ut idag. Jag har världens finaste läkare på spec MVC och jag känner mig så trygg, ska berätta mer om det en annan dag.

Om nu allt går som det ska blir vi ett litet mirakel rikare runt midsommar ungefär. Jag har planerat snitt runt v38 (är i v19 nu) men allt beror på hur graviditeten utvecklar sig, hur jag mår och hur bebisen mår. Jag vet att jag riskerar att bli liggande längre fram men det känns som en liten uppoffring som jag gladeligen gör. Tänk att vår älskade lilla tjej äntligen ska få bli storasyster! Efter alla år av längtan och drömmar så känns det helt overkligt och alldeles alldeles underbart ✨