Hanna Öhman

De här senaste dagarna har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag har känslorna utanpå kroppen och det har kommit så många tårar.

Jag har inte riktigt vågat ta in den här graviditeten förrän vid rutinultraljudet i tisdags. Jag har varit rädd att jag varit ”skendräktig” eftersom jag så länge drömt om det här. Vi har gjort flera gravtest och fått höra hjärtslag men ändå har jag inte vågat tillåta mig själv att våga tro att det här verkligen händer.Inför ultraljudet var jag på något sätt inställd på att vi skulle mötas av ett hemskt besked. Jag trodde att vårt lilla mirakel dött där inne i magen. Mycket beror nog på att jag följer andra gravida som är i ungefär samma vecka och de berättar om hur tydligt ”buffar” känns på utsidan av magen. Något sådant känner inte jag och därför var jag överrygad om att liten inte längre levde. Jag hade nästan ångest inför ultraljudet och kunde inte sova natten mot tisdag då detta ul skulle ske.

När vår läkare på specmödra placerade ultraljudsgrejen på magen och direkt visade det lilla hjärtat som pickade och vi fick se vårt efterlängtade lilla mirakel suga på tummen och vifta med småfossingarna, då brast det för mig.

Tårarna började trilla och jag kunde knappt se ultraljudsskärmen. Det var en sådan lättnad och det kändes så overkligt. Jag fick nypa mig i armen flera gånger. Tryckte Adams hand och försökte torka mina tårar. Nu när jag skriver om det börjar tårarna trilla igen, jag är så oerhört tacksam att vi får vara med om det här en gång till. Under vår första graviditet bar jag inte på dessa rädslor och jag var heller inte orolig på det sätt som jag är nu med alla dessa jobbiga tankar. Men jag gissar att det beror på att vi då inte hade behövt kämpa och längta så som vi gjort nu.

En liten Selma i min mage november 2011.Att jag inte ville dela med mig öppet, på sociala medier, om den här graviditeten var på grund av alla de här känslorna. Och rädslan av att allt kanske bara var på låtsas. Tänk om det inte fanns ett litet mirakel där inne.. Jag ville inte, och orkade inte, dela med mig av allt som pågick i mitt huvud. Det var också anledningen till att jag tog en behövlig paus från bloggen. Även om jag försöker vara så öppen jag kan med allt jag går igen och allt som händer i mitt liv så kändes just detta som något jag (vi) behövde få ha för oss själva en stund.

När en journalist på vår lokala tidning ringde i onsdags och frågade om de fick skriva om vår bebislycka och sedan bad mig berätta om hur det känns, då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Började hulka i telefonen och fick be om ursäkt för att jag var lite känslosam.

Det är som att det först nu verkligen gått upp för mig att det här är verkligt, att det på riktigt är sant, som att jag först nu förstår att det här verkligen händer. Jag har känslorna all over the place och de sköljer över mig med full kraft då och då. Kärlek, lycka, tacksamhet, glädje, lättnad.. ja här kommer vekligen alla känslorna på en och samma gång!