ATT SAMLA KUNSKAP INFÖR FÖRLOSSNING
I måndags läste jag ett inlägg hos fina Gabriella Joss om saker att tänka på inför en förlossning. Gabriella driver en av Sveriges största bloggar och hon är en väldigt fin och ödmjuk tjej och dessutom hade hon många fina tips till förstföderskor.
Det finns däremot en sak som jag gärna vill spinna vidare på, nämligen det Gabriella skriver om att läsa på:
”Och mitt bästa tips är att LÄSA PÅ! Läs på om hur förlossningsförloppet ser ut, läs andras peppande historier (undvik dom negativa historierna) och ställ in dig på att du KAN föda barn. Vi satt alltid tillsammans i soffan och läste om kvällarna. Gör det till en rutin ihop med den som ska vara med på förlossningen så att denne kan hjälpa dig till 100% när det väl är dags. ”Föda utan rädsla” är ett supertips på en bok att läsa och att gå en profylaxkurs var det bästa vi har gjort.”
Jag förstår precis vad Gabriella menar och ska jag vara ärlig så tänkte jag också precis så som hon skriver. Jag läste allt jag kom över och boken ”Föda utan rädsla” lästes inte bara en eller två gånger i vår bostad. Jag läste den så många gånger att jag nästan kunde den utantill 😉
MEN… jag gjorde ett misstag. Jag läste bara positiva historier/böcker.
Jag hade inte en endaste tanke på att läsa något om förlossningsskador. Dels för att jag tänkte den klassiska klyschan ”Det händer ju aldrig mig” men också för att jag inte ville skrämma upp mig själv. En förstföderska är tillräckligt nervös och rädd inför en förlossning utan att läsa en massa skrämmande historier om skräckförlossningar. BIG MISTAKE. HUGE!
När barnmorskan efter förlossningen berättade för mig att jag hade fått en Sfinkterruptur grad 3 och 4 hade hon lika gärna kunnat prata grekiska för jag fattade inte ett ord. Jag förstod att jag hade spruckit och att de behövde sy, men hur många måste inte ta ett stygn eller två. Precis så tänkte jag. Och ordet svinkterruptur kändes väldigt främmande. Jag kommer ihåg att jag tänkte på sfinxen vid pyramiderna i Giza i Egypten för att komma ihåg namnet på min skada.
Med mig hem från BB fick jag en liten informationsbroschyr men den gjorde mig egentligen inte speciellt mycket klokare. Där stod bland annat att jag hade fått en skada i ändtarmens slutmuskel, att jag skulle dricka mycket vatten och äta fiberrik kost, att jag skulle äta Alvedon eller liknande mot smärtan och att jag kunde ha svårt att hålla gas och avföring de första veckorna.
Inte ett ord om att jag eventuellt skulle tvingas leva med läckage där bak (avföringsläckage alltså) eller att mitt liv skulle kunna komma att förändras till följd av skadan. Inte ett ord om följdskador som i värsta fall skulle kunna bli livshotande. Inte ett ord om vad jag skulle vara uppmärksam på eller att jag skulle höra av mig vid ökad smärta eller dylikt.
När det så hade gått några veckor efter förlossningen och jag började känna ökad smärta i den bakre regionen kopplade jag inte ihop smärtan med den skada jag ådrog mig i förlossningssängen. Jag fick därför utskrivet suppar (ja det finns suppar även för vuxna) som smärtstillande mot invändiga hemorrojder.
Ytterligare några veckor senare och en himla massa förbrukade askar med suppar, fortsatte smärtan att öka i styrka. När jag var så dålig att jag inte längre kunde sitta eller gå konstaterade min mamma att det måste vara något annat än hemorrojder.
Jag var så fruktansvärt rädd.
Genom min underbara barnmorska som skötte om mig under graviditeten fick jag en läkartid senare samma dag. Läkaren konstaterade tre stora bölder (abcesser) i min högra skinka. Jag skickades akut till Sunderby Sjukhus och två timmar senare låg jag på operationsbordet, då lyckligt ovetande om att jag lika gärna kunnat stryka med om infektionen nått blodet och orsakat en blodförgiftning.
OM jag hade varit bättre informerad om risker och skador hade jag kanske själv förstått att smärtan hängde ihop med skadan och sökt hjälp i ett mycket tidigare skede.
Vad man däremot aldrig någonsin får glömma är att det inte är min uppgift som patient att ställa en diagnos och jag har lärt mig att inte skuldbelasta mig själv men jag är samtidigt helt övertygad om att jag hade agerat annorlunda om jag hade varit bättre påläst.
KUNSKAP ÄR MAKT och därför tycker jag att man som gravid även ska ta reda på sina rättigheter under förlossningen och läsa på om vad som kan gå fel. Jag menar inte att man behöver läsa skräckhistorier om själva förlossningen men att ta reda på fakta om skador. Det är stor skillnad. Ju mer kunskap du sitter på desto bättre förberedd på allt som kan ske.
Sist men inte minst vill jag också nämna att min förlossning är det absolut häftigaste jag har varit med om, en upplevelse som är svår att med ord beskriva! Trots att jag idag är i den situation jag är, så kan jag inte svartmåla min förlossning (även om jag nu i efterhand med bättre kunskap kan känna mig ifrågasättande till personalens agerande men det är en annan historia).
Summa summarum: Min förlossning är inte någon skräckhistoria utan det är en historia om en fullt frisk kvinna som tror sig genomgå en helt ”normal” förlossning men lämnar förlossningssalen med den största gradens ruptur utan att riktigt förstå innebörden av denna skada och utan att veta att detta ska leda till större komplikationer. Detta trots att själva förlossningen inte upplevdes som SKRÄCKFYLLD eller MARDRÖMSLIK.
Hur var din förlossning och skulle du våga läsa på även om skador inför din förlossning eller förblir du hellre lyckligt ovetande?
Jag läste på om allt, positivt som negativt, solsken och regn, alla stadier under förlossningen och tja, jag läste i princip allt som gick att läsa. Men inget skrämde mig, jag var helt lugn inför förlossningen, risken att drabbas var så försvinnande liten tänkte jag och alla i min släkt hade fött snabbt och utan större skador. Tji fick jag…
Gick hemma med värkar i två dagar då de inte kom tätare än två var tionde minut. Efter två dagar var jag så trött att vi fick komma in framåt natten. Första tiden var allt jag drömt om, jag fick ta ett bad, kvaddlar och lite lustgas gav fullgod smärtlindring och vi njöt, trots smärtan, både jag och sambon. Sedan började förloppet stanna av så barnmorskan, som vi hade fin kontakt med, tog hål på hinnorna för att sätta fart igen. Vid 9 cm tog det stopp. Sekundär värksvaghet. I över 10 timmar var jag öppen 9 cm. Ryggbedövningen hjälpte inte längre. Jag var vid det här laget så trött att jag har minnesluckor som sträcker sig över timmar. Först när tredje skiftet kom in startade dom ett värkstimulerande dropp. Jag var så trött och värkarna kom nu så tätt att jag inte hann andas emellan kändes det som. Jag skrek, vrålade och ville helst dö. Jag ryser när jag tänker på det. Långt innan jag skulle krysta fick jag krystvärkar som jag skulle hålla emot. Jo tjena… Efter mer än tre dagars värkar, med endast lite saftsoppa som energi under det senaste dygnet orkar man inte det. I två timmar kämpade jag. När jag väl skulle börja krysta var jag för trött för att fatta vad och hur jag skulle göra. Jag fick panik. Jag kände mig så dum och korkad. Dom sa till mig att dra benen mot mig när jag krystade, men det gick inte. I panik sköt jag iväg benen och spände mig. Själva krystfasen gick ändå rätt snabbt, på en timme var han ute. Jag kände hur något brast och sa trött ”nu sprack jag”. Kände ingen överväldigande glädje över min son. Jag var så trött. En läkare hämtades och det pratades över mitt huvud. Efter fem timmar rullades jag till operationssal där två läkare sydde i över tre timmar. Efter 100 stygn slutade dom räkna. Men jag var så trött att jag somnade. Blev kvar på BB i tre dagar, skulle få åka hem. Då visade det sig att jag fått en infektion som ledde till blodförgiftning. Blev riktigt dålig inom loppet av minuter läget blev akut, fick antibiotika rakt in i blodet. Kunde inte lämna sängen för jag hade slangar i bägge armarna och kateter. När jag behövde bajsa fick jag hjälp till toaletten. Jag fick dock inte torka mig utan var tvungen att hasa mig över hela avdelningen till duschen som var strategiskt placerad vid ingången till avdelningen. Jättekul att möta folk i det skicket… Med bajs i ändan, katetern i handen, droppställnig och en svettig sjukhusrock. Sambon fick rulla med sonen in i duschen och passa mig första gångerna så jag inte skulle svimma. En vecka senare fick vi äntligen åka hem efter jag fått rådet att äta plommon och googla knipövningar när jag efterfrågat information om min skada. Fick samma broschyr efter att jag krävt mer information.
Så i mitt fall spelade informationen ingen roll. Jag visste, hade skrivit i förlossningsbrevet att jag ville föda på sidan för att minska risken för bristningar (blev att jag födde på rygg), och tyckte själv att jag var påläst nog att kunna känna mig lugn. 3,4%. Risken var försvinnande liten. Här sitter jag idag. Ska träffa specialist imorgon för att se hur det läkt. Läcker både kiss och bajs. Men känslorna för sonen är starka, och på sätt och vis är jag tacksam att allt drabbade mig och inte honom. Det är så jag valt att se det.
Hej! Fy vad det gör ont i mitt hjärta när jag läser om det du varit med om <3
Jag förstår precis vad du menar med att du är glad att det var du och inte han. Jag känner precis så. Jag är tacksam över att det var jag som skadades och att det är jag som är sjuk, hade varit så mycket värre om något hade hänt barnet.
Ja, blodförgiftning är inte alls att leka med. Fy f*n vad fort det går! Jag var på sjukhuset när jag fick min blodförgiftning 2015 och från att känna mig ok till att inte kunna gå eller knappt prata inom loppet av några minuter. Och känslan när läkarna börjar svärma runt en och man får antibiotikan rakt i blodet (jag fattade aldrig vad jag fick). Huuuu!
Kan tänka mig att det blir lite väl mycket med allt när alla saker händer på en och samma gång. En förlossning som din och sedan alla följder.
Hur länge sedan är det er son föddes? Kram
Det är bara 8 veckor sedan, så det är fortfarande färskt i minnet…
Var på efterkontroll hos specialistmödravården igår och fick remiss till kirurg för analt ultraljud och sjukgymnast för att hitta muskulaturen i bäckenbotten igen. Fick också veta att vi bör vänta med sex minst ett par månader till och att det troligtvis kommer göra ont första gångerna för det är så mycket ärrvävnad. Inte för att sex ens finns på kartan än. Jag känner mig trasig, ofräsch och äcklig med osäkerheten om jag kan hålla tätt.
Men det kändes som hon tog mig på allvar. Och det kanske beror på att jag var påläst? Att jag vågade stå på mig lite mer om att det inte känns eller beter sig normalt där nere.
Ja, blodförgiftningen kom snabbt, från att ha legat och ammat pojken till att börja skaka i benen till över 40 graders feber och i det närmsta medvetslös på under 5 minuter. Kom läkare och sköterskor springande och de körde ut sambon och sonen i väntrummet. Där fick han sitta i fyra timmar med en nyfödd som hade ont i magen som skrek nonstop, utan information medan det sprangs med blodprover och fler läkare fram och tillbaka. Så den delen är nog ett större trauma för honom… Jag var ju helt borta.
Tack för en fin blogg! Och för att du orkar! ❤️
Så skönt att de tar dig på allvar och ett ultraljud är väldigt viktigt. Dessutom superbra att du fick remiss även till sjukgymnast (det har jag aldrig fått utan jag fick ringa och lösa den biten själv). Om jag hade fått ett analt ultraljud direkt så hade man upptäckt vidden av min skada men det gjorde man aldrig. Jag tycker verkligen att det ska vli ”standard” att erbjuda ett ul efter förlossningen så att man har möjlighet att upptäcka sådant som man kanske hade missat annars!
Så obehagligt och jag förstår att det var hemskt för sambon, så fruktansvärt maktlös han måste ha känt sig 🙁
Hoppas att allt löser sig till det bästa för dig och om du behöver någon att vädra tankar med så vet du var du hittar mig, det går ju att maila också 🙂 Kram <3
Hej! Skulle du inte kunna skriva ut din förlossningshistoria?
Det ska vi väl kunna lösa. Nu är det ju 4,5 år sedan så jag ska leta reda på min förlossningsberättelse som jag skrev med vanlig hederlig penna och papper 😉 Minnet är ju otroligt bra på att sudda ut delar som man kanske inte vill komma ihåg (typ smärta) så jag vill inte skriva från minnet då jag tror att jag glömt en del.. Skriver om det om/när jag hittar brevet 🙂 kram
Jag läste inte heller på om förlossningsskador och det ångrar jag. Fick samma broschyr men jag förstod ingenting. Några veckor efter förlossningen googlade jag på total sfinkterruptur och perinealbristning grad 4. Då insåg jag hur illa det var. Nu har jag haft ”tur” och har inga problem, inga fysiska iallafall. Men fy fasen vad det har tärt på mitt psyke..
Ja det är helt sjukt att man aldrig hade hört talas om det förrän man satt där med skägget i brevlådan! För mig tog det väldigt länge innan jag googlade, det var först efter min första operation. Det är dessutom sinnessjukt att man inte får bättre information av dom som kan! Jag är mest besviken över just den urdåliga infon, bättre borde de kunna!
Har du genomgått någon förlossning efter skadan? Kram
Ja det hade varit bättre om dom kunde ta sig tid att faktiskt berätta vad det innebär. Kanske inte när man ligger på BB, då var jag i min egna värld. Men kanske någon vecka efter så att man kan ta in vad som hänt.
Jag har inte gått igenom någon förlossning efter skadan. Dottern är snart 15 månader. Jag vet inte om jag fixar att göra om det. Bara tanken på det gör att jag får ångest. Fast dom har sagt att jag inte får föda vaginalt igen vilket känns som en förlust. Det är en mäktig känsla att föda barn. Om man bortser från förlossningsskadan såklart.
Just nu är jag bara glad över att jag kan ha sex och leva ett rätt så normalt liv. För ett tag trodde jag aldrig att det skulle bli bra.
Hur känner du för fler barn?
Ja det är så himla underligt att så få verkar få rätt information, eller kanske snarare tillräckligt med information. De råder en otrolig informationsbrist och det är så sorgligt 🙁
De första åren kände jag som du beskriver.. ångest inför fler barn och en stor förlust och sorg att inte kunna genomgå fler förlossningar, nu försöker jag tänka att om det blir ett barn till så får jag ju faktiskt möjlighet att även pröva på snitt 🙂
Nu har jag börjat längta efter ett syskon och jag hoppas att vi en dag får ge vår dotter en lillasyster eller lillebror 🙂 Kram <3
Jag minns att jag var SÅ SÅ SÅ ledsen dagar efter förlossningen för INGEN berättat de snedsteg som kan ske och även tiden efter som stygn, sveda, ont m.m. Tycker det ska finnas någon information så man inte får världens chock samtidigt som man har massa känslor / hormoner med en ny bebis. 🙁
Ja det borde finnas mer information för den som vågar och orkar läsa på. Alla fixar ju inte det men jag tycker att vi borde ha ett val. Jag tror att många kan känna igen sig i det du skriver, det blir nog en chock för många. Informationsbristen måste lösas och framförallt så tycker jag att man kanske inte ska vara så rädd och försiktig från vårdens håll, utan faktiskt våga ta upp ämnet och informera blivande mödrar. Man behöver inte komma med skräckexempel men informativt berätta om vad som kan hända.
Kram <3
Läst din blogg ett tag. Vet du varför det som hände, hände? Ren otur? Gick det fort på slutet?
Det är jättebra att du och andra delar med er av era händelser då fler får information och kunsksp.
Om män hade fött barn hade förlossningarna sett annorlunda ut. Allt hade varit bättre!
Sverige måste satsa mer på förlossningsvården, personal, lokaler, kunskap, förmedla kunskap, you name it, ALLT!
Ja jag håller med dig, hade män fött barn skulle vården ha sett helt annorlunda ut!
Jo det gick ganska snabbt mot slutet och inga åtgärder vidtogs (varken perrinealskydd eller klipp eller liknande). Hade personalen agerat annorlunda hade det kanske aldrig hänt. Dessutom syddes jag i förlossningssängen när jag egentligen borde ha sytts på operation.
Några veckor efter var jag på ”återbesök” för att kontrollera knipet och inte ens då valde de att kolla upp varifrån smärtan kom, det är väl normalt antar jag att man har ont ganska länge efter en sådan skada.
Det visade sig sedan att sprickan (sfinkterrupturen) hade läkt fint utanpå kroppen, alltså mellangården såg fin ut, men inne i tarmen hade sprickan inte läkt som den skulle, Om man hade gjort till exempel ett analt ultraljud hade man kunnat upptäcka detta tidigare och kanske hade mitt lidande inte behövt bli lika stort då..
Kram
Min förlossningsrädsla gjorde att jag hanterade all information inför förlossningen med ångest och gråt. Att prata eller läsa om skador var omöjligt för mig. Efter mycket ångest valde jag ändå vanlig förlossning. Jag fick samma broschyr men ingen konkret information muntligt under de 3 dagarna vi var kvar på BB. Så här i efterhand förstår jag verkligen inte hur det kan få gå till på detta sätt, att en broschyr ska räcka tillsammans med tips om knipövningar. Mitt sätt att hantera det hela var och är fortfarande att försöka sticka huvudet i sanden. Att läsa din blogg är på sätt och vis bearbetning för mig.
Jag blir så förbannad när jag förstår hur många vi är som faktiskt inte förstått vidden av vår skada när vi lämnat sjukhuset. Så ska det inte få gå till. Tanken är ju inte att man ska måsta använda ”doktor google” för att förstå vad som har hänt!!
Jag förstår vad du menar med att sticka huvudet i sanden, jag gjorde precis samma. I början var det på grund av okunskap, jag fattade ju faktiskt inte. När jag pratade med mina kompisar om hur förlossningen gått och vi kom in på om jag hade fått sy så svarade jag typ: Jo nog fick dom sy men det måste väl nästan alla? Det var inte så farligt…
När jag sedan förstod vad som hade hänt valde jag att inte berätta för fler än de allra närmaste och det tog väldigt lång tid innan jag vågade vara öppen, jag skämdes.
I början när folk frågade vad som hade hänt eftersom jag då och då var in på operation så var mitt svar: Jag fick en förlossningsskada när Selma föddes och det är den de håller på att fixa. PUNKT.
Då frågade folk inte så mycket mer utan backade undan lite, de var väl rädda för att bli allt för personliga.
Så fortsätt bearbeta så gott du kan och var inte rädd för att be om hjälp (kurator till exempel) så ska du se att det kommer en dag när det börjar kännas lättare och ättare att prata om det <3 Kram
Den där broschyren fick jag med, och den är ett skämt! När jag bröt armen fick jag också en broschyr, och den hade de faktiskt lagt ner ett arbete på, till skillnad från sfinkterpappret. I den fanns massor av information OCH en lista på symtom jag bör vara uppmärksam på, inklusive telefonnummer jag skulle ringa till om dessa komplikationssymtom dök upp.
Jag undrar hur informativ broschyren hade varit om detta var något som också kunde drabbade män? Ibland känns det som att det satsas löjligt lite på kvinnosjukdomar, och broschyren känns som ett kvitto på det….
Ja jag tänker precis samma och jag vet att jag tidigare skrivit ett inlägg här på bloggen om just detta.. Om män hade fött barn skulle läget se helt annorlunda ut. Tragiskt men tyvärr tror jag verkligen att det är sant 🙁
Det är ju väldigt bra att informationen vid ett armbrott är bra men det är ju samtidigt tragiskt att informationen vid en så stor skada ska vara ett sådant skämt. Hur har du det idag, är du fortfarande påverkad eller har det gått bra för dig? Kram
Tack för frågan! Jag mår bra idag! Det har läkt bra även om det inte är helt hundra. Till exempel är det ju bra att ha allt under kontroll INNAN ett springpass hehe. Även om skadan blev grad 3-4 så läkte det ihop utan några större komplikationer, så det värsta har nog varit (förutom den första svåraste tiden) den psykiska biten. Att läsa din sida är bra för att bearbeta alla tankar. Ibland behöver man bara få ”vara i den här världen” och älta och känna igenkänning 🙂
Det hör med att ”ha allt under kontroll” känner jag väldigt mycket igen! Skönt att allt har läkt ihop fint, det kan ju vara bra att ta hjälp för att bearbeta den psykiska biten också. Det är otroligt skönt att få lufta saker och ting med jämlikar som gått/går i samma skor. Bara att skriva eller prata med någon som faktiskt förstår precis vad msn pratar om, det är så jäkla skönt! För mig har det även varit guld att prata med en kurator för att få fler verktyg till att hantera vardagen 🙂 Kram
Hej , jag läste ingenting om skador eller liknande under mina tre första graviditeter , tack och lov så har jag klarat mig utan att drabbas av nåt.
Under graviditet nr 4 så läste jag vad du varit med om och jag var vettskrämd hela graviditeten . Jag var säker på att den här gången kommer jag också att drabbas men det blev ett kejsarsnitt.
Nu är jag klar med barnafödande.
Hoppas innerligt att du och alla andra med svåra skador får hjälp och blir återställda .
Lycka till med syskon i framtiden .
Tråkigt att höra att min historia skrämde dig så mycket, det är precis det jag är rädd för och det är verkligen inte min önskan. Jag vill så mycket vara den som kanske inspirerar andra att läsa på mer, det gör så ont i mitt hjärta när jag är anledningen till att andra kvinnor är rädda. Ber såmycket om ursäkt för den saken och hoppas att jag i många fall även kan vara en inspirationskälla!
Hur var det att bli snittad? 😉
Kram
Med första barnet blev det kejsarsnitt då han låg i säte. Det var en väldigt fin upplevelse, trots att jag inte hade valt ett snitt i första hand. Det värsta av allt var att få spinalbedövningen, då narkosläkaren hade svårt att lägga den på mig.
Andra barnet låg inte i säte, och jag fick äntligen föda vaginalt. Min mardröm var att spricka illa. Kände inget av det under förlossningen, men jag sprack. Illa. Fick en sfinkterruptur av värsta graden. Fick väldigt bra vård dock, vilket jag mer och mer börjar förstå att alla inte får. Jag åkte upp på operation nästan direkt, och även denna gång var det hemskt att få bedövningen. Var helt slut efter förlossningen, och ville bara träffa min son. Men jag ville ju såklart få god vård, så jag härdade ut.
Tack för att du delar med dig! Du är en sann inspirationskälla, och en riktig fighter! Kram, och ha en fin sommar!
Jag läkte ihop bra, och det gick ganska snabbt. Minns att jag kände stor glädje när jag slapp dricka den fruktansvärda paraffinoljan. I början var jag tvungen att uppsöka toalett direkt när jag kände mig nödig, men det fasades ut.
Oj, sista stycket ska vara innan stycket innan såklart 🙂
När personalen berättade att du fått en sfinkterruptur, förstod du då vad det innebar och förklarade de om skadan för dig?
Skönt att höra att du fick bra vård, tyvärr är ju inte alla lika lyckligt lottade. Själv hoppas jag verkligen att det blir ”standard” med ultraljud efter en förlossning, så att de har möjlighet att upptäcka fler skador i ett tidigare skede.
Åh, tack för dina fina ord <3
Kram till dig och trevlig sommar 🙂
Jag födde mitt första barn för sex år sedan och jag var delvis påläst, dock inte om förlossningsskador. Vad det var visste jag inte då, inte förrän sonen togs med sugklocka pga hjärtljuden och jag låg där med förlossningsskador. Jag gick sönder på nästan alla ställen som man kan gå sönder, varav en bristning var just sfinkter. Jag fick såklart sy en hel del och jag kände varenda stygn! Jag sa ifrån flera gånger utan att dom gjorde något åt det, dom fortsatte sy. Kommer aldrig glömma det ögonblicket och aldrig den smärtan.
Fick mitt andra barn för snart tio månader sedan och den förlossningen gick superbra! Den var lätt och tog inte alls lång tid och en liten liten bristning fick jag inte ens behövdes sys.
Men under graviditeten fick jag gå på aurora samtal pga min rädsla. Jag var så rädd att jag övervägde kejsarsnitt. Barnmorskan som jag fick prata med hann bara att öppna min journal och sa ”jag förstår att du är rädd”. Men det samtalet hjälpte mig, jag kände mig mer lugn. Hon skrev ner precis allt jag sa i datorn så det fanns att titta tillbaka på när jag väl skulle ligga där på förlossningen igen. Jag krävde bland annat att dom skulle få söva mig om jag skulle få så stora skador igen. Där fick jag också veta att mina skador skulle man kunnat undvika. Men det gjordes ingenting för att undvika det. Nu såhär i efterhand känns det som ett stort jävla övergrepp! Både detta med första förlossningen och operationen efteråt.
Ja fy f’n jag förstår dig! Jag blev också sydd i förlossningssängen och det var en större pina med större smärta än själva förlossningen. Hu jag får ångest bara jag tänker på det!
Underbart att höra att förlossning nr 2 blev så lyckad och att du kunde känna dig trygg. Jag tror att aurorasamtal är bra, har aldrig varit på något sådant själv men jag har hört många som berättat om hur trygga och väl omhändertagna de känt sig. Anmälde du någonsin till löf?