DEN STÖRSTA UTMANINGEN

Jag har insett att det mest troligt kommer bli lite av en utmaning för mig att berätta om vissa saker under min (första) föreläsning som äger rum i Norrfjärden onsdag 19/9.

Jag har valt ut några händelser som jag tänker berätta om, händelser som jag skrivit om och pratat med familj och vänner om men aldrig delat på det här sättet. Avskalat och personligt. Muntligt. På ett sätt som jag inte är van vid. Det tror jag blir den största utmaningen.

Att skriftligt låta andra ta del av mina upplevelser är kanske det lättaste, fingrarna flyger över tangenterna och jag behöver egentligen inte tänka så mycket på saken. Jag delar det jag känner att jag vill dela och det är ”lättare” framför en skärm än öga mot öga (som så mycket annat).

Jag är lite nervös för hur det kommer att kännas att dela med mig på det här, för mig, nya sättet. Jag hoppas att det kommer att kännas bra och att jag får blodad tand men jag vet också att det kan bli jobbigare rent känslomässigt.

Det kanske hittills mest nervösa pratet jag genomfört om min förlossningsskada var i direktsänd TV hos Malou och det gick bra MEN det är alltid lättare när man får frågor att svara på än när man liksom bara ska berätta.Men alltså, en fråga.. Vad fasen gör man med händerna? Jag pratar med hela kroppen och gestikulerar massor i vanliga fall och jag tror bestämt att jag kommer vifta som en galning med händer och armar under föreläsningen! ?

Jag ser framemot detta med skräckblandad förtjusning måste jag säga!