Hanna Öhman

• Första delen av Mimmis berättelse hittar du HÄR.

Tillbaka på sjukhuset.

Väl på plats fick jag hjälp ganska snabbt. Först fick jag ta blodprover, sedan bli undersökt av en gynläkare som  berättade att proverna visade på hög sänka och att det kan tyda på inflammation i livmodern och han menade på att min kropp förmodligen stöter bort spiralen så det bästa är att plocka väck den. Det är bara det att när han kollade med vaginalt ultraljud så fanns där ingen spiral, läkaren sa

”Hmm konstigt det är tomt här”.

Där får jag panik.

Utgången kan vara två olika berättade han. Antingen har du kissat ut den och smärtan beror på en inflammation i livmodern, eller så har den åkt upp och vi måste titthålsoperera dig. Där och då visste jag direkt att den åkt upp för ingen chans att jag kunde missa att den åkt ut. Jag börjar gråta och fick panikångest då jag är rädd för operationer och att bli nersövd, sambon tyckte att jag skulle lugna ner mig för den hade ju säkert redan åkt ut.

Läkaren skickade mig på röntgen för att se om spiralen fanns kvar på något annat ställe i kroppen. Efter röntgen kunde läkaren se att spiralen låg mellan livmodern och buken på vänster sida, exakt där huggen kom hela tiden. Han förklarade för mig att barnmorskan hade perforerat min livmoder. Alltså hon har tryckt upp spiralen och tagit hål på min livmoder vilket gjort att den åkt ut ur livmodern därav allt smärta. Fick tid för operation nästa morgon och jag mådde så himla dåligt. Åkte hem och sov hemma den natten men sov inte en blund. Var rädd för att bli nersövd och fick en massa hemska tankar.

I väntan på operation.

Tänk om jag inte vaknar. Tänk om operationen går fel. Tänk om min bebis inte tar flaska och mjölken jag pumpat ut inte räcker till.

Jag låg uppe hela natten och läste på om liknande fall. En av tusen råkar ut för detta, alltså ganska ovanligt. Jag kom in på olika bloggar där vissa berättade vilka skador som kommit till följd. Där var en vars spiral hade kapslat in sig i ändtarmen och hon fick därmed antingen leva med smärtan eller stomioperera sig. Tankarna kretsade även kring om min fertilitet och om det blivit skador som skulle kunna minska chanserna till fler graviditeter.

Bilden är från den morgonen när jag skulle opereras. Jag spelade även in en video där jag pratade med min son och sa att jag älskar honom, jag var verkligen så rädd för att aldrig mer få träffa honom.

Dagen för operation kom och det gick bra, tydligen kunde de plocka ut spiralen snabbt så istället för 3 planerade titthål fick jag endast 2. När jag vaknade upp hade jag väldigt ont. Jag grät och ville bara träffa sambon och min son vilket jag fick göra snabbt.

Läkaren berättade att jag endast fått ett ”litet” hål i livmodern som redan hade börjat läka så jag hade tur i oturen.

Efter operationen ville inte naveln läka så jag fick lapsera den varje vecka på vårdcentralen (det gör man på bebisar vars navel inte läker). Träffade även en psykolog eftersom jag mådde dåligt av att jag inte kunde ta hand om mitt barn och att jag inte orkade ta mig ut. Jag hade precis börjat känna mig bekväm med att köra med min bebis och gå ut men när allt detta hände började jag om på ruta ett.

Det jag är mest besviken på är min barnmorska. Med tanke på hur jag reagerade efter insättningen måste hon ha förstått att något inte stod rätt till. Felet gjordes direkt i samband med insättningen men hon kunde åtminstone kollat så trådarna var där de skulle. Då hade hon upptäckt att de inte var där och på så sätt kanske direkt skickat en remiss till gynekolog så jag hade sluppit all smärta under dessa fyra dagar.

Konfrontation med barnmorskan.

När jag kände mig redo konfronterade jag barnmorskan, jag påpekade att hon inte hade tagit sig tiden att kolla så att allt såg rätt ut. Hon försökte försvara sig genom att säga ”De flesta vill ju gå hem direkt efter”.

Jag sa ”fast inte jag, jag var kvar i rummet bredvid i nästan 20 minuter så du hade all tid i världen på dig att kolla så att trådarna fanns där”.

Jag skrek faktiskt och sa att hon får förklara sig för sina chefer inte för mig att jag endast ringde för jag ville få ut min frustation och att hon inte ens skulle FÖRSÖKA förklara bort sig för allt detta skedde pga hennes misstag, INTE mitt. Det var hon som mätte min livmoder fel och tryckte upp spiralen för långt så den gick igenom livmodern.

Jag var besviken på hur hon satte in den, självklart för det var fel insättning. Jag var besviken på att hon inte tog mina biverkningar på allvar då hon såg att jag nästan tuppade av, och jag var besviken på hur hon hanterade min konfrontation efter allt som hänt.

/Mimmi