Mitt namn är Sandra och jag är 23 år gammal. Bor med min sambo och vår dotter på nu 10 månader.
Min graviditet var nog som de flestas, man går och är förväntansfull. Bara tanken på att få träffa pyret som låg i magen gjorde så man blev helt till sig. Men i slutet av graviditeten så ökade mitt blodtryck och puls, även vår dotters hjärtslag var snabbare än normalt. Vi åkte in till sjukhuset näst intill varje gång det var vanlig kontroll men inget ansågs vara onormalt. Med facit i hand kan man säga nu att min kropp sa ifrån, den skrek att den inte orkade mer men ingen lyssnade.
Nåväl, dagen efter jag var beräknad gick vattnet på natten. Jag skrattade, nervositet men även glädje. ”Nu händer det, äntligen!” tänkte jag. Vi fick åka in till sjukhuset för att hon inte var fixerad, blev tilldelade ett rum då jag endast var öppen 2 cm. Det var skönt att känna att man var på plats, man kände sig trygg. Dagen gick och jag kunde inte få i mig någon mat eller dryck, sambon åt maten dom kom in med. Värkarna var olidliga och bättre kändes det inte när man visste det skulle bli värre.
Eftersom vår dotter inte ville ner ordentligt fick jag stå och vagga, gå fram och tillbaka. Men det gick inte framåt, förens på eftermiddagen då dom beslutade att jag skulle få cytotec i små doser. Ville först inte då jag läst mycket dåligt om det men gav mig till slut, jag ville ju också få ut henne. Men det gick inte tillräckligt snabbt det heller så jag fick värkstimulerande dropp.
När krystvärkarna väl börjat några timmar senare så blir allting luddigt, svårt att tänka tillbaka när man endast minns det värsta. När vår dotter väl kommer ut och jag får henne i famnen ser jag hur stor hon var, jag kläcker ur mig ”va fet hon är” och gråter en skvätt. Inte för att hon var stor utan av lättnad. Vi trodde dessutom inte att hon var så stor då vi gjort flera ultraljud och de visade att hon var normalviktig men hon vägde 4640 g och 54 cm lång när hon kom ut. Lite skillnad om man säger så.
De tog henne ifrån mig och bad mig lägga mig ner, dags för moderkakan att komma ut. Men den satt fast. Min sambo satt i en fåtölj med vår dotter i famnen till höger om mig men jag såg inte så mycket av dom då det helt plötsligt kryllade av personal. Det kopplades saker till höger och vänster, några tryckte på magen och några var vid den nedre regionen. Jag låg där, naken i sängen och kunde inte röra mig. Jag bara hörde vad som sas då jag inte orkade ha ögonen öppna. Man hörde de pratade om att de vägde något som jag antar var moderkakan. En berättade att hon skulle stoppa ett finger i rumpan, o det minns jag ganska starkt om man säger så.
De berättade att jag skulle opereras när doktorn kom till sitt pass kl.08:00 så det var ca 4 timmar till dess. Dock somnade jag direkt och minns inte mycket efter hon föddes för det stora mängd blod jag förlorade. Känns hemskt att tänka tillbaka.
Dags för operation.
De hämtade mig som de sagt kl.08:00, hann inte säga hejdå till min nya familj direkt då min sambo och dotter precis vaknade till när jag rullades iväg. De förberedde mig inför operation och till slut var det dags att rullas in, ett vitt rum med stora lampor. Radion var igång och jag hörde de pratade om vad de skulle göra till helgen. Tyckte det var mycket personal där inne som gick runt. Den fina skjortan eller klänningen man har på sig när man ska föda barn var inte ordentligt knäppt så ena bröstet visades men tänk er känslan att veta om det och inte kunna göra något åt det. Kroppen lyssnade inte på vad jag ville men som tur var hade jag en snäll kille som skulle hålla koll på mitt blodtryck som såg det och rättade till den. Som jag skämdes. Narkosläkaren tyckte vi skulle testa med epidural och lokalbedövning för att slippa söva mig men det hjälpte inte så jag blev sövd. Klockan var 08.40 sist jag kollade på den sen blev allt svart.
När jag vaknade strålade solen på mig från fönstret och jag var svettig. Började fundera på hur mycket klockan var och hur mådde min familj? Ungefär vid 14.30 kom jag till rummet på BB som vi blivit tilldelade, när jag såg min sambo och vår dotter så grät jag. Han kom till mig storgråtandes, äntligen var vi tillsammans igen.
”Jag trodde du var död, ingen har informerat mig om något.”
Han berättade att efter jag rullats till operation så fick han inte höra mer om mig, varken hur det gick eller gått eller något. De flyttade honom och vår dotter till ett rum på BB så fick han vara där. Så han trodde jag var död och där stod han med en dotter på bara några timmar och aldrig haft hand om ett barn förut på det viset.
Vi visste inte riktigt vad som hänt mig mer än att det låg ett papper på bordet som var till de som fått skada på ändtarmsmuskeln/sfinkterruptur. Kommer så väl ihåg att jag undrade vad det betydde, för pappret var inte till någon nytta. Stod luddigt och berättade inte direkt vad som var fel.
Jag önskar idag att de informerade mer, både innan förlossningen och efter när man väl fått skadan.
När vi väl kommit hem trodde jag livet var över, att inte kunna sitta, stå, ligga eller gå som man ville var hemskt. Ligga ner och äta, stå och mata dottern. Jag var fast i lägenheten, sorgen sköljde över en som en våg.
Kommer jag bli normal igen? Är mitt liv förstört?
Rädslan som man levde med varje dag var fruktansvärd. Skammen av att man gått sönder bak till röven, att man tydligen inte kan föda barn som alla andra. Flera gånger åkte jag in till vårdcentralen och kollade upp skadan för jag var rädd för infektion och smärtan var olidlig.
Idag, nu när det är 10 månader sen förlossningen så är jag friskförklarad. Jag är läkt, jag har haft tur. Lyckan att veta att allt är normalt igen är obeskrivlig när man samtidigt har dåligt samvete för man vet att det finns så många som flera år efter förlossningen fortfarande har problem.
”Du är ett praktexemplar på hur det ska vara när man är frisk!”
Jag har varit med i en undersökning som Helsingborgs Sjukhus gör om de som skadats efter en förlossning och efter undersökningen sa doktorn att allt såg bra ut och jag var ett praktexemplar på hur det ska se ut när man är frisk. Det är som att vinna på lotto, från att tro att livet var över till att idag kunna användas som mall. Dock går man med rädslan att man inte ska hinna till toaletten eller att det ska gå upp igen det som sytts. Nu får man kämpa för att vinna över hjärnspökena.
Idag vet jag att varken jag eller någon annan ska skämmas att de utsatts för något sånt här. Vi ska prata öppet och höras för att ta bort tabustämpeln. Det är inget fel på oss, vi har bara haft otur.
Innan jag tackar för mig vill jag nämna att utan min underbara sambo hade jag inte stått här idag, det stöd jag fått har hjälpt mig väldigt mycket. När jag inte ville leva längre så fanns han där och fick mig tro på en framtid igen. Jag älskar dig Victor.
Ta hand om er och stå på er
Kram Sandra
Senaste kommentarer