OPLANERAT GRAVID
Hoppsan! Så det kan gå! 🙂
Det var nämligen inte alls planerat att jag skulle bli gravid, jag hade inte tänkt så mycket på att skaffa barn och bilda familj.
Året var 2011 och jag var mitt uppe i en fantastisk karriär som fastighetsmäklare och hade inga planer på att avbryta karriären till förmån för familjelivet. Adam är dessutom 6 år yngre än mig och han var mitt uppe i skotertävlandet så en graviditet och familjeliv var absolut inget som fanns med i vår planering.
Jag kan inte påstå att jag direkt kände att jag ville behålla barnet. Jag kände mig nog snarare ganska förvirrad och lite halvt skräckslagen.
Jag skulle ju jobba! Jag skulle satsa helhjärtat på min karriär flera år framöver. Adam kände sig nog inte heller riktigt redo, det här med barn var inte direkt något som vi pratat seriöst om utan kanske i så fall skämtat om vad våra barn skulle heta. Halvtokiga namn alltså, inget allvarligt utan helt och hållet på skoj.
Efter några dagar började jag dock känna mig mer och mer beskyddande mot den lilla pluttvarelsen som växte i magen och ganska snart bestämde vi oss för att behålla det, trots att vi båda var livrädda. Jag var ju faktiskt 26 år gammal och även om jag inte alls kände mig i närheten av redo att bli mamma så antog jag att det skulle lösa sig och att bitarna skulle falla på plats längre fram.
Jag skäms inte för att säga det men jag har aldrig varit speciellt mycket för barn innan jag själv blev mamma.
Jag undvek helst att hålla i bebisar och jag lekte bara i nödfall med andras barn. Jag var inte riktigt intresserad och jag kände mig nog lite obekväm bland barn. Jag var för egoistisk helt enkelt, eller det är iallafall vad jag tror såhär i efterhand. Flera gånger under graviditeten kom jag på mig själv med att fundera på vad vi egentligen hade gett oss in på, två personer som aldrig haft en tanke på att bilda familj förrän om flera år framöver och helt plötsligt skulle vi ha ansvar för en liten minimänniska?!
Så kom då Selma och även om förlossningen gick som den gick och jag var aningen svag och dålig efteråt så hade jag aldrig någon förlossningsdepression eller liknande.
Det kändes så naturligt och rätt! Vi älskade vår dotter från första stund även om hon inte var planerad. Idag kan jag inte för en sekund tänka tanken på att vi kunde ha valt bort henne, hur skulle våra liv då ha sett ut!
Hon må vara en bestämd liten donna och jag må slita mitt hår ofta MEN jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.
En kärleksblandning av oss båda, det största och vackraste vi har. Så oplanerat och plötsligt men så fantastiskt och alldeles alldeles underbart.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom <3
Hej! Jag följer din resa och vill börja med att säga att jag beundrar dig och din styrka. Jag känner bara att jag måste säga att jag tog lite illa upp av ditt inlägg, eller kanske specifikt en mening i det. Kanske är det jag som är känslig men att skriva att du självklart älskade ditt barn från första stund fick det att hugga till i mitt hjärta. För det är inte självklart att älska från första stund, det är så fruktansvärt olika för olika personer och jag önskar att jag hade vetat innan jag fick barn att det kanske inte blir kärlek vid första ögonkastet. För mig tog det 8 månader av barnets liv innan jag kunde känna lite försiktig kärlek. Så ja, jag vill väl bara lyfta att det inte behöver vara så självklart.
Hej Anna 🙂 Det var inte meningen att trampa någon på tårna, skrev om meningen alldeles nyss eftersom jag inte alls tänkte så när jag skrev detta. Jag vet att det inte behöver vara kärlek vid första ögonkastet.. Jag har för bara någon vecka sedan spelat in ett poddavsnitt med en tjej som fick en förlossningsdepression och som inte kunde knyta an till sitt barn så ja, jag vet mycket väl att det inte behöver vara självklart. Men när jag skrev texten syftade jag mest på att med tanke på att det inte var planerat att skaffa barn så var jag osäker på vad jag skulle känna.. Jag förstår hur du tänker, det är inte självklart men för mig var det det…Så mycket annat efter hennes födelse har varit förbannat obra och så mycket i vårt familjeliv har varit förstört så jag är väldigt glad att det faktiskt, för mig, var självklart.