Jag får ganska ofta frågan om hur jag vågar göra saker såsom att åka utomlands.
Jag kan börja med att säga att det har inte alltid varit så lätt eller någon självklarhet. För snart fem år sedan var det en kamp bara att åka hemifrån. Jag tvingade mig själv ut på promenader och jag fick lägga mina rädslor åt sidan för att ens våga åka till ICA. Då oroade jag mig mest för vad som skulle hända om jag bajsade ner mig, oro för sjukdom och i värsta fall döden kom långt senare. Allt detta pågick under en period när jag kände skam för allt som hänt och därför inte heller vågade berätta för andra om vad jag egentligen gick igenom och varit med om.
Många promenader blev det men det var väldigt få som visste vad jag var tvungen gå igenom för att ta mig ut på en ynka liten promenad. Under en lång period fick jag tejpa hela underlivet ordentligt, annars gjorde en promenad mig skinnflådd i princip hela vägen från vagina till högst upp mot ryggen i stjärtskåran.
Att pusha och peppa mig själv.
Jag har under alla år varit noga med att pusha mig själv till att våga och jag bestämde mig snabbt för att min skada inte skulle få förstöra mer av mitt liv än den nödvändigtvis måste. Tack vare min inställning så började det kännas lättare och lättare att lämna hemmet. Jag gjorde i ordning mitt ”katastrof-kit” och bar alltid med mig rena trosor och rena byxor. På det sättet kände jag en slags trygghet. Jag visste att om olyckan skulle vara framme så hade jag möjlighet att påverka det hela genom att byta kläder. Jag tänkte hela tiden ett steg längre och förberedde mig mentalt på olika scenarion.
Stegvis lättade denna rädsla och till slut kände jag mig ganska bekväm trots att jag visste att jag faktiskt, om jag hade otur, kunde bajsa ner mig. Idag är jag stomiopererad och behöver inte fundera på ”olyckor” av den karraktären men jag kommer aldrig att glömma de våndor som plågade mig första tiden när jag skulle lära mig att leva med en läckande bakdel! Har aldrig (ta i trä) varit med om att min stomipåse släppt eller läckt men jag vet att det finns stomiopererade som har problem med sådant. Jag är tacksam för att det funkar bra för mig.
Så kom blodförgiftningen.
I mars 2015 fick jag en blodförgiftning. Förloppet gick otroligt fort och det var väldigt obehagligt. Som tur var befann jag mig redan på sjukhus och kastades upp på en bår som rullades i ilfart till akutmottagningen. Då fick jag ligga inne med antibiotika intravenöst en längre tid.
I samband med detta kom en annan oro/rädsla. Vad händer om jag får blodförgiftning en gång till? Jag tänker då och då på om jag kommer att ha lika tur nästa gång det händer. Om det händer.
Att våga resa utomlands.
Vad gäller resor och min ”sjukdom” så har jag bestämt mig för att inte oroa mig så mycket för vad som händer om jag blir sjuk på resan. Jag har en bra reseförsäkring och blir jag sjuk måste jag söka vård i det land där jag befinner mig. Jag är som tur är väldigt lösningsorienterad och väljer att inte oroa mig så mycket i förväg, det finns sjukvård även utanför Sverige 🙂 Händer det något är jag säker på att det finns tarmspecialister som tittat folk i ändan i andra länder också, haha.
Bilder från vår resa till Kreta hösten 2015.
Det som skulle kunna vara en oro är väl om jag skulle få just en blodförgiftning under semesterresan MEN om jag skulle gå omkring och vara både rädd och orolig så känns det inte som att det är någon bra idé att resa. Man tappar liksom poängen med resan om man ska ha ångest och vara halvt olycklig innan avresa. Jag vill vara lycklig och räkna dagarna, måla tånaglarna och packa väskan samtidigt som jag sippar på ett glas vin. Jag vill vara full av förväntan och glädje inför vår resa och jag vill inte förstöra dessa positiva känslor med oro. Därmed inte sagt att jag inte funderat på det och pratat med läkarna om hur jag gör IFALL något skulle hända, vi kan väl säga att det finns en ”krisplan” 🙂
Det blir första gången jag åker på solsemester med stomi så det är lite pirrigt och spännande men jag kan inte tänka mig att det blir något problem! Allt funkade finfint med själva stomin när vi var till New York och en sådan resa känns mer som en utmaning än en charterresa.
KRAM
Senaste kommentarer