Jag tänker mer och mer på det, att man kanske skulle försöka att ta bort hela jäkla skiten. Cutta bort hela konkarongen!
Amputera ändtarmen och själva skithålet. Börjar kännas mer och mer aktuellt ju längre tiden går. Önskar bara att jag till 100% visste att en sådan operation skulle göra susen. Då tror jag inte att jag skulle tveka. Jag menar, det funkar väldigt bra redan idag att skita i en påse på magen så egentligen behöver jag ju inte ens någon ändtarm eller något rövhål…
Har jag kanske någon läsare som amputerat ändtarmen?
Skulle vara intressant att höra mer om operationen och kanske framförallt om smärtan och återhämtningen..
Jag har tagit upp detta med sjukvården tidigare men då har kirurgerna inte riktigt tyckt att det är ”dags” för något sådant riktigt ännu men nu tror jag att jag har bestämt att det är vad jag vill OM Uppsala misslyckas med nästa lagningsförsök. Då vill jag amputera hela skiten! Tror jag… 🙂
Hm det skulle vara !!!! Isf ???? På slutet ????
Det är något med den bloggportal jag använder som inte längre kan publicera smileys!
Jag gjorde den operationen i juni i år. Hade inget val, cancertumör 4 cm in i ändtarmen. Har t.o.m fått en snyggare rumpa! Hade otur och fick infektion efter som tyvärr inte är över än. Sitta är ett helvete! Nu kan jag spänna slutmuskeln som sitter längre in och är kvar, så det känns inte konstigt. Min colostomi funkar superbra och jag blev inte uppskuren. Allt är gjort via titthål och robotkirurgi. Är helt ihopsydd där bak, från perineum. De 3 första veckorna är skinkorna ihopsydda för att skydda de inre stygnen. Det var lite jobbigt men inte mer än att jag stod ut. Den första tiden kunde jag känna mig nödig där bak men inte nu. Tror nog du fixar det! Risken för att få cancer där, försvinner ju med ????
Jag fick också min stomi via titthål, väldigt smidigt och skonsamt för buken!
Men hjälp, syr de ihop hela rumpan för att skydda stygnen?! Kan tänka mig att det var jobbigt!
Just nu känner jag mig lite orolig för just cancer då risken för cancer i det inflammerade området tydligen ökar, vet dock inte hur sant det är men det är något jag funderar på ibland..
Jag tycker att du är så stark Vonna och jag blir glad när jag läser dina uppdateringar i stomigruppen på facebook. Så mycket helvete men med en otrolig inställning! Kram /Hanna
Jag amputerade ändtarmen året efter jag blev av med hela tjocktarmen. Kirurgen ville inte ta ändtarmen samtidigt som tjocktarmen för att han trodde inte mig när jag sa att ändtarmen är ett större problem än vad hela tjocktarmen nånsin varit förutom att det blev en tu öronen i den till slut. Så jag började lobba för operation hos min gastroenterology och efter ett år gav kirurgen med sig…. med en sur kommentar om att jag måste ha tumme med den andra läkaren.
På mig öppnade de hela buken igen, i samma ärr från året innan och tog ändtarmen inifrån. 30 agraffer på magen i två veckor och under tiden försökte rumpan att läka. De sydde alltså inte bara ihop reklam utan tog lite mer och skar upp hela ändan för att få ett ”jämnare ärr”, Så jag har en lite grundare klyfta än tidigare!
Det tog ganska lång tid för det att läka men det var inte speciellt smärtsamt. Däremot var jag försiktig ganska länge då huden i ärret är mycket tunnare än den övriga huden.
Men jag har aldrig ångrat mig!
Härligt att höra att du aldrig ångrat dig! Vilken kirurg, tur att du hittade ett sätt och kunde kämpa dig till operationen. Misstänker att det kan bli något liknande för mig en vacker dag om man inte snart får bukt med mitt problem…
Ber så hemskt mycket om ursäkt om jag trampar någon på tårna nu men min dumma fråga .. Men varför syr de igen rumhålet? Jag har aldrig ens hört talas om något liknande.
Hehe ingen dum fråga du 🙂
Om de amputerar ändtarmen, alltså helt enkelt tar bort den, så kan man ju inte ha ett hål rakt upp i ingenting.. Många med tarmsjukdom (typ Crohns eller ulcerös kolit) som har ständiga inflammationer måste ibland amputera delar av tarmen. Jag har själv inte läst på jättemycket men jag har skickat ut frågan till personer som gjort detta!
…inte amputerad, än, men däremot en relativt nygravid stomist som kommer behöva fatta samma beslut som du står inför nu inom ett par år. Har en helt annan historia i bagaget med chrons i grunden, men på något sätt är vi ändå i samma sits ???? Det enda jag kan säga är att jag nu i efterhand faktiskt ångrar att jag har väntar så många år med att göra den sista operationen. Jag är inne på mitt 17 år med stomi och ändtarmen kvar, och nu som blivande mamma, känns det helt ärligt mer stressande att ha den operationen framför mig än innan pyret i magen fanns. Jag har låtit mig skrämmas alldeles för mycket istället för att faktiskt prata med folk som gjort en amputation och upplever förhållandevis få och små besvär efter. Man får inte glömma att folk i vår sits har en ganska hög tröskel och erfarenhet både med smärta och besvär, så allt är relativt. Det viktigaste är nog fokus på framtiden, alltså den stress och press som man faktiskt slipper av att inte behöva fightas med ovissheten som iaf jag gör nu. Det blev ett långt svar – men så går mina tankar. Och såklart kommer det lösa sig och gå bra vid nästa rekonstruktion MEN om inte, gör inte samma misstag som jag och låt dig skrämmas! Starka kvinnor klarar allt!
Jag tror verkligen att du har helt rätt med det här med att folk i vår sits har en helt annan smärttröskel. Dessutom ”vänjer” man sig vid smärtan, vilket ju egentligen är helt sjukt! Om jag har en dag med ”normalsmärta” så tänker jag liksom inte på det utan jag härdar ut (av gammal vana) men om det är någon dag när jag kanske kan sitta mer smärtfritt, ja då reagerar jag på att det inte gör så ont!
Även besvären vänjer man sig vid och jag kan ibland glömma bort hur det var när livet var ”normalt”. Ibland reagerar jag inte själv på mina besvär förrän jag berättar för någon kompis som ser helt förfärad ut, då kommer jag på att det kanske inte är så normalt…
Jag kan tänka mig att du önskar att du hade gjort operationen innan graviditeten nu såhär i efterhand men jag är helt överygad om att det kommer fungera även med ett barn. Däremot kan det kanske vara klokt att vänta ett bra tag efter förlossningen eftersom kroppen behöver vila upp sig och återhämta sig. Dessutom ska man ju få lära känna sin nya familjemedlem och och få ha det bra tillsammans.
Kram och lycka till med bebis <3
Hej!
Underteckna har, precis som du önskar, sytt igen hela bagageingången. Skicklig kirurg som gjort det, så skulle någon titta mig i baken(märklig situation..)så skulle det se ut som hos vem som helst, fast det liksom är stängt. Lite som en ”blindficka” på ett par jeans.
Jag minns att jag hade ont när jag satt ett tag efter op, men det fanns dynor som man kunde avlasta med och så fick man sitta lite på sniskan. Hade även fantomsmärtor, att jag kände mig jätteskitnödig, men det avtog också efter ett tag.
//Jannike
Sytt igen bagageingången, hahaha vilken rolig beskrivning! 🙂
Det här med att känna sig skitnödig, det gör jag fortfarande fast jag är stomiopererad. Har för mig att det var mer direkt efter operationen men det sitter fortfarande kvar. Känner mig skitnödig och strax efter börjar påsen fyllas. Under perioder när jag irrigerar stomin känner jag mig dock aldrig skitnödig men jag ids inte irrigera för jämnan. Hehe.
StinaStil har ju amputerat ändtarmen och skrivit en del om det på sin blogg, hon hjälper dig säkert med svar på frågor om du kontaktar henne. http://www.stinastil.se
Jag har skrivit till henne några gånger men aldrig fått svar 🙁