Idag ringde Uppsala och hela min värld rasade för en stund.
Du som känner mig vet att jag är ganska stark och att jag är bra på att inte låta ”skitsaker” ta min energi men idag brast det. Även om det inte kom som någon överraskning eller egentligen är en så stor sak kunde jag inte hålla mig utan jag bröt ihop fullständigt.
Under lunchen fick jag äntligen det efterlängtade samtalet från kirurgen i Uppsala. Anledningen till att han dragit ut på samtalet var att han inväntade besked från en specialistkollega angående en annan typ av operationsteknik.
Han gick igenom de olika möjligheterna och förklarade vad dessa innebär. Tillsammans med den andra specialisten hade han kommit fram till att det bästa för mig är att försöka med ytterligare en lambåplastik och att detta är något som bör ske först när jag är ordentligt dränerad (haft dränaget en längre tid).
Kirurgen var väldigt noga med att påpeka att han vill ha absolut bästa förutsättningarna eftersom detta blir det sista lagningsförsöket Akademiska kommer att ge sig på.
Sista chansen alltså… så vad händer sedan då, om det misslyckas..?
Tidsplanen ser ut som så att jag kommer att kallas på ytterligare en undersökning i Uppsala någon gång i februari och sedan planeras operationen ganska omgående efter undersökningen så kanske någon gång under mars månad.
Här bröt jag ihop och tårarna sprutade så vildsint att jag knappt kunde varken se eller prata.
Dels informationen att bästa chanserna att lyckas är genom lambån (som redan misslyckats så många gånger, varför skulle den lyckas denna gång?) men även den där hopplösheten när tidsplanen hela tiden skjuts på framtiden. För några månader sedan trodde jag att jag skulle opereras i december, sedan blev det januari och nu kanske eventuellt mars eller kanske april men förhoppningsvis är det åtminstone gjort före sommaren.
Jag bölade som en idiot när jag hade lagt på.
Jag vill bara få det gjort så jag får gå vidare! Antingen gå vidare mot en framtid med hel ändtarm eller mot en framtid med kämpande för att hitta någon annan som har kompetensen att hjälpa mig. Jag avskyr känslan av att stå och stampa och rulla tummarna medans jag väntar på att min framtid ska avgöras.
Nu, några timmar senare, förstår jag inte varför jag reagerade så hårt som jag faktiskt gjorde men jag tror att bägaren av känslor helt enkelt rann över. Det händer då och då att jag behöver få bryta ihop. Redan nu känns det bättre men jag är såklart fortfarande sjukt besviken på både tidsaspekten och möjligheterna.
Nåja, snart är det jul och sedan smäller det bara till så är det februari och förhoppningsvis får jag opereras redan i mars. Vill det sig illa drar det väl ut till april eller maj men jag håller hoppet uppe. Jag får försöka hålla mig sysselsatt med flera projekt så går tiden kanske extra fort.
Nu ska jag ta mig en tekopp och rensa hjärnan från alla negativa tankar.
KRAM <3
Älskade vännen <3 förstår precis hopplöshetskänslan, när det känns som om de viftar med operationen som en morot. Som ljuset i tunneln. Å den drar den längre bort. Så var det med min bukväggsdiastasoperation. Det höll på och knäckte mig fullständigt :(. HANG in there! Kraaaaaaaaam
Jaaaa det är så frustrerande! Idag har jag dock kommit på att jag är jäkligt tacksam för att de faktiskt ger det en sista chans! Det hade ju kunnat vara så illa att de sagt att de inte vill göra fler försök!
Vill bara skicka de största styrkekramarna till dig !! Kämpa på ????
Tack ❤️
Lycka till!!! ♡
Tack ❤️
Herregud fina du jag vet inte ens vad jag ska säga.. Jag önskar så att någon kunde hjälpa dig, och mig med för den delen. Väntetiderna är ju helt förkrossande, det är helt galet att det får vara så. Jag har ju inte alls lika allvarliga problem som dig men det tar knäcken på mig emellanåt att bara gå och vänta och ändå inte veta om de kommer kunna göra något, eller om något allvarligt ska hända medan man väntar. Du är en otroligt stark kvinna, jag förstår inte hur du kunnat ta dig igenom allt detta så bra som du har. Men jag vet att du gör det även nu <3
Ja visst är väntan enormt påfrestande psykiskt!
Ska jag vara ärlig så blir jag sjölv förvånad då och då att jag tagit mig igenom allt så pass ”smärtfritt” rent psykiskt. Kram
Fy fan va stark du är! Jag fick bekräftat att jag var sydd för lite så typ ”slemhinnan” är ute vilket jag har fått för mig är ett framfall… Jag har fortfarande inte vågat titta med spegel där nere (10 månader efter förlossningen)… Men hur som helst sa de att jag kunde få operera till detta men att de inte riktigt trodde att jag var nog stark psykiskt för en operation just nu…
Och det är jag verkligen inte. Vet inte om jag någonsin kommer att vara det. Jag beundrar dig så sjukt mycket för allt du orkar. Jag håller också verkligen tummarna för dig och önskar att du får det bättre! <3
Man ska ju ha förutsättningarna både fysiskt och psykiskt och är man inte redo så är man inte ❤️ Min första operation hade jag ju som inget val, det blev väldigt akut och gick av bara farten. Jag hann inte ens riktigt fatta vad som hände. Kanske var det bra att det gick så fort för jag hade liksom inte tid att stanna upp och fundera. Kram ❤️
Men åh, förstår att du blev ledsen! Stor kram! Vi är många som tänker på dig och håller tummar för att du ska få bli frisk!
Kändes väldigt jobbigt att höra att det inte finns någon annan metod som kan vara bättre, att bästa chansen att lyckas är genom lambån som ju misslyckats så många gånger redan. Tappade som hoppet när jag hörde det 🙁
Åh förstår att du blir besviken… De måste ju fortsätta tills du blir bra!? Sänder dig all värme ????
Tack ❤️
????????????
Om du bara visste hur hårt jag håller mina tummar för dig.
Tack <3
Jag blir mer och mer berörd för varje inlägg. Vilken kämpe du är! Har full förståelse för att det brister ibland.
Ja ibland rinner bägaren över.
Tack 🙂