SPRICKA VID FÖRLOSSNING – EN TANKESTÄLLARE

Jag vet att väldigt många oroar sig för att spricka vid förlossning så låt oss därför prata om just detta!

Jag var själv orolig för gå sönder under min förlossning men i min värld handlade det om några ynka stygn. Jag läste inte på utan tänkte att allt skulle lösa sig. Positivt tänkande, något som jag ofta använder mig av idag men med den skillnaden att jag även tar reda på fakta och inte bara förlitar mig på att allt kommer gå bra.

”Det är inget att vara nervös för, kvinnor har fött barn i evigheter. Kroppen vet vad och hur den ska göra, den är programmerad till att föda barn. Lyssna bara på din egen kropp så kommer allt att gå toppen!”

Fakta: Andelen förstföderskor som drabbas av bristningar Grad 3 och 4, (så kallade sfinkterskador,) varierar mellan 3,9 och 7,6 procent enligt statistik från Socialstyrelsen (källa).

Jag vet inte hur många gånger jag hörde meningar liknande denna, att det bara var att lyssna på kroppen, innan min egen förlossning. Jag vet inte hur många gånger jag hört kvinnor säga meningar liknande denna till gravida förstagångsföderskor. På ett sätt en kommentar grundad i all välmening och välvilja och sanningen är den att jag kan relatera till orden. Min kropp visste exakt hur den skulle göra.

Minuter efter en sfinkterruptur.

MEN, även om förlossningen var det absolut häftigaste jag någonsin varit med om och även om kroppen som genom ett magiskt trollslag visste vad och hur den skulle göra så gick det illa för mig.

OCH, den här meningen ovanför, den ställer till det för många av oss 3,9-7,6 procent som skadats under förlossningen och då är detta endast siffror för Grad 3- och 4-bristningar. Det finns fler typer av förlossningsskador är sfinkterrupturer…

Den meningen här ovanför, den förminskar oss. Den får oss att känna skuld och skam. Den meningen får oss att känna oss mindre värda. Som att det på något sätt är vårt fel att kroppen gick sönder eftersom kroppen borde ha vetat hur/vad den skulle göra.

Den meningen, den slår undan benen för den nyförlösta kvinnan som gick sönder under förlossningen.

”Jag klarade inte av att göra något som ”alla” andra kvinnor gör. Något som kvinnor gjort sedan urminnes tider. JAG gjorde fel.”

Jag säger inte att alla förlossningsskadade kvinnor tar illa vid sig av den meningen men kom ihåg att bara för att du menar väl kanske du istället bidrar till att skambelägga den som ”misslyckats”.

Jag har varit i kontakt med väldigt många förlossningsskadade som vittnar om just detta. Samtidigt vågar hon inte stå upp för sina tankar just på grund av den skam hon känner efter sitt ”misslyckande”.

Vad som alltid är jätteviktigt att komma ihåg är att kvinnan själv inte kan göra något för att minska risken för förlossningsskador. Eva Uustal berättar i Vi Föräldrar att det har funnits tankar om att man ska kunna minska risken genom att exempelvis smörja underlivet med oljor men att det inte finns något vetenskapligt stöd för att metoder likt denna faktiskt fungerar. Hon säger vidare att ”det enda vi vet kan ha effekt är samarbetet med barnmorskan…”. Vill du läsa mer om detta kan du göra det HÄR.

Makarna Pirhonen, eldsjälar inom förlossningsvården, arbetar hårt med att införa ”det finska greppet” (perinealskydd) och undervisar svensk förlossningsvård. Allt för att öka möjligheterna att förebygga bristningar. Vem vet, hade det finska greppet använts på mig hade kanske mitt liv sett annorlunda ut… Men, kvinnan kan inte själv utföra detta utan även här behövs hjälp av professionell personal.

Jag är absolut för att peppa gravida kvinnor men jag är också medveten om att vissa skadas i förlossningsrummet och skulle oturen vara framme kan meningar som denna vara just en sådan sak som ger henne skuld- och skamkänslor.

Jag personligen gör så att jag berättar hur häftig jag upplevde min egen förlossning. Jag berättar också att det gick illa för mig men att hjälp finns att få och att man inte ska tveka att söka hjälp om man upplever att saker och ting inte är som de ska med underlivet efter en förlossning. Jag brukar också berätta att jag önskar att jag kunde få uppleva ytterligare en förlossning och att det är en stor sorg för mig att det aldrig mer kommer att ske, samtidigt är jag såklart glad över att jag har fått uppleva det en gång i mitt liv.

Dagarna innan förlossning.

Jag brukar då få följdfrågan: Men skulle du på riktigt kunna tänka dig att göra om det och ångrar du inte att du utsatte dig för det från första början?

Hade vi (både jag och sjukvården) vetat hur otroligt mycket jag och min familj skulle tvingas genomlida efter min vaginala förlossning skulle vi nog, med facit i hand, valt annorlunda. Men, det kan man inte veta och jag skulle aldrig rekommendera en förstagångsföderska att välja bort en vaginal förlossning. Däremot uppmuntrar jag henne att vara påläst och våga ställa frågor, våga be om en annan barnmorska om samarbetet inte känns bra. Och nej, jag skulle inte kunna genomgå ytterligare en vaginalförlossning även om jag önskar att det var så. I mitt fall skulle en vaginal förlossning kunna vara livshotande och det kommer jag inte att utsätta mig för även om det var det absolut häftigaste jag någonsin gjort!

Summa summarum:

Stötta och peppa gravida kvinnor inför förlossning, JA! Men snälla, tänk på hur du uttrycker dig och se till att du inte är en av dem som bidrar till att sprida skamkänslor för den kvinna som tyvärr drabbas av en förlossningsskada. Som sagt, andelen förstföderskor som drabbas av Grad 3 och 4 (så kallade sfinkterskador) varierar mellan 3,9 och 7,6 procent enligt statistik från socialstyrelsen (källa).