Den här veckan har jag träffat en läkare och pratat lite om hur jag har det såhär under graviditeten. Och efter mötet har jag tänkt mycket på en sak som vi pratade om. Jag berättade nämligen att jag sett framemot att få njuta av den här graviditeten. Vi har längtat så länge efter ett syskon till Selma så jag har haft gott om tid på mig att fantisera om hur jag skulle njuta av tiden som gravid. Må gott, känna bebisen röra sig i magen och liksom bara vara på små rosa moln.
Jag har samtidigt varit medveten om att det kan bli en tung och påfrestande graviditet men jag har trots detta liksom ”romantiserat” den här graviditeten. Så nu mår jag nästan lite dåligt när jag är så ofräsch i kroppen. Jag har så mycket smärta så jag orkar inte riktigt med ett ”normalt liv”. Jag gör så gott jag kan men vissa dagar är helt åt h-vete medan andra dagar är ganska skapliga. Och hur konstigt det än låter så njuter jag faktiskt, jag njutet av att ligga i soffan och se solstrålarna dansa över golvet. Jag njuter av att känna vår lilla diamant böka omkring i magen och jag njuter av att vi får göra den här resan en gång till.
MEN, jag mår dåligt när jag ska försöka svara på frågan: Hur mår du? För jag vill egentligen svara BRA! FANTASTISKT! WOHO, VI SKA HA ETT SYSKON TILL VÅR DOTTER!! Det känns nästan lite fult att svara med sanningen: Nja, jag mår ju bra men kroppen mår inte så bra. Jag har ont här och där (exempelvis bäckenbotten, fisteln och ryggen) jag kan knappt gå vissa dagar, det är svårt att sitta, jag har problem att hålla urin och kissar ner mig ibland, jag har så ont på nätterna att jag inte kan sova. Men, jag ställer alltid klockan och stiger upp i tid på morgonen för jag vill inte bidra till sömnsvårigheterna genom att vända på dygnet. Stomiknoppen är svullen och ibland är det problem med den också… men jaaaa, även om jag ska vara liggande resten av graviditeten så är jag gladeligen det för det här är det bästa som hänt på flera år!
Det känns lite som att jag försöker förminska det faktum att det är tufft, det känns lite fult att berätta hur tufft det är eftersom vi längtat så länge. Jag vill absolut inte klaga för jag tar så gärna de här problemen och därför känns det som att jag klagar när jag berättar hur verkligheten ser ut just nu..
Äh, jag vet inte om jag lyckas förklara eller om det bara låter extremt virrigt men det är iallafall såhär jag tänker. Jag vill inte klaga för jag älskar den här tiden även om den är jobbig och det är tufft att svara på frågan om måendet just för att jag inte vill framstå som klagande.. Förstår du hur jag menar? Någon som känner igen sig? ❤️
Åh jag önskar så att jag förstått din känsla men jag önskar verkligen att du har fått stöd av sjukvården att prata med någon så du inte faller i depression ❤ att vara gravid är absolut ingen dans på rosor och med din historia kan jag inte ens föreställa mig vad du går igenom men kom ihåg att de är okej att inte vara okej, men är samtidigt så glad för eran skull att ni ska få ett syskon som ni drömt om så länge ❤
Tack för dina fina ord ❤️ Jag mår inte dåligt på det sättet, tror att du missuppfattar min text. Det är liksom mer att jag ”skäms” över att ”klaga”. Har samtalskontakt på sjukhuset men känner inte något behov av det för tillfället, däremot behöver jag bara ringa för att boka tid så känner jag behov så finns stöd inom räckhåll ❤️ Jag har gått hos kurator för att bearbeta allt jag gått igenom och det är ett så skönt stöd att ha, den dagen det behövs. Men, för att tala klarspråk så mår jag inte dåligt alls psykiskt och har inte ens haft en tanke på det men skulle det komma längre fram så finns kontakterna redan och det känns skönt att veta. Så många med förlossningsdepression som ramlar mellan stolarna och så ska det ju inte vara! Kram ❤️