Hanna Öhman

Detta är en gästblogg och berättelsen är inte min, den tillhör Maria <3

Det var under morgonkvisten 16e november 2016. Jag började känna ett tryck i bakdelen, jag tänkte att det var dags att göra nr två men kände mig tung och det hände inget när jag satte mig på toaletten. Jag sa till min man att jag tror det är någon i magen som vill ut och satte mig i duschen för att lugna smärtan. Till min fasa visade det sig att min man inte fått någon ersättare denna dag och att han därför behövde åka till jobbet men jag skulle ringa om det blev värre. Sagt och gjort, i duschen satt jag tills jag inte längre stod ut och ringde först förlossningen för råd och sedan till min man. Han tvekade inte utan stängde butiken och kom.

När vi kom till förlossningen på Sunderby Sjukhus var jag knappt öppen men jag hade så ont och ville inte hem, vi stannade och tog in på hotellet, vi åt lunch som inte stannade länge i mig. Sedan spenderade vi cirka 1,5 timma på hotellrummet tills jag kände behovet av smärtstillande.

Tillbaka på förlossningen ville de ta blodtrycket på mig och det visade sig vara väldigt högt, de misstänkte havandeskapsförgiftning och självklart var det precis det jag hade och man ville sätta igång mig. Min kropp svarade inte på detta och det gjordes ett 3D ultraljud för att se hur plutten i magen mådde. Så gott de kunde se var allt som det skulle och läkaren trodde att jag fått havandeskapsförgiftningen i slutet av min graviditet.

Eftersom jag har hepatit B tog man killens hjärtljud endast på min mage för att minimera risken att han skulle smittas.

Värkarna började göra sig mer hörda och jag vet att jag innan denna dagen aldrig skrikit i smärta som jag gjorde just då. Jag som hade läst en bok om att våga föda utan rädsla… Allt jag läst var nästan som bortblåst. Första puffen av lustgasen fick mig att kräkas och jag provade den inte mer. När jag väl fick epidural lättade all smärtan och det bestämdes att jag inte får honom den 16.:e.

Från kl 19.50 den 16/11 till kl 10.00 den 18/11 var jag öppen 3 centimeter,det hände alltså inget alls under denna tid..

Kl 10 den 18e november startades allt upp igen. Samma smärta och jag fick påfyllnad av epiduralen. Jag hade tydligen inte varit så uppmärksam på samtalen innan födelsen hos barnmorskan så att jag kom ihåg att andra svängen epidural inte är lika effektivt som första gången så jag svor om att de inte gett mig något tills min man senare berätta för mig hur det var.

Jag bad kanske 4-5 gånger om snitt (säkerligen inte den enda som gjort det), jag hallucinerade och var redo att ge upp.. Jag hade sett litet hopp om snitt då jag inte fick äta eller dricka under hela denna tid.. smakade saft unde natten som inte stannade kvar så jag var ganska tom i detta skede..

Men till slut kom läkaren in och sa att det är försent och bättre för mig och lillen att jag föder vaginalt…

Klockan 16:40 började krystvärkarna.. Jag krystade men inget hände. Lillemans hjärtljud som moniterades utifrån började försvinna och plötsligt var det ganska panik att få ut honom i jämförelse med innan trots att de tidigare försökt att få igång mig.

Det var cirka 6-7 personer utöver min man i rummet. De bad mig krysta igen men det skedde inte mycket. De sa att jag gjorde det bra.. men samtidigt ställde sig en kvinna över mig för att trycka på när jag krystade och sugklockan åkte fram så det var nog inte såå bra jobbat av mig..

Vid första försöket lossnade sugklockan och min man trodde att huvudet följde med på grund av ljudet, jag själv hade varken energi eller medvetande till att fundera över ljudet. Andra försöket gick det vägen och han fick komma till världen…

Jag fick honom på min mage nästan livlös och de försökte få liv i honom med mig som stöd att lägga honom på. När han fick upp det fostervatten som jag förstod att han svalt så skyndade de sig ut och min man med.. men mitt jobb var inte klart, moderkakan skulle ut och det gick förvånandsvärt snabbt.

Jag minns inte exakt vad som hände därefter mer än att jag fick information om att jag spruckit och fått en sfinkteruptur grad 3.. vad fan är det tänkte jag, fick förklarat och jag undrade hur detta skett, ja på vägen fastnade lillen med axeln och det brast..

Jag fördes ner till operation för att sys, när jag skulle få bedövningen i ryggen somnade jag sittandes mot sköterskan och vaknade ett tag senare och möttes av ett nästan tomt rum med benen i ställningen men ingen känseln från midjan och ner.  En sköterska fanns därinne och informerade mig om att ett akutkejsarsnitt kommit in. Jag ifrågasatte självklart inte det utan pratade med henne bara som vanligt..

Jag slumrade till igen och någon timme senare kom läkaren och opererade mig. Jag minns inte att han ens presenterade sig men jag var ju inte riktigt med så jag är inte säker.

När detta var klart togs jag till uppvaket. Man frågade om jag ville träffa min man och vår son och självklart sa jag ja. De kom in och han var ju helt fantastisk, men jag var såå trött att jag inte riktigt kunde uttrycka så mycket känslor.

Jag fick till slut åka till ett rum där min man och lillen var och det kändes för första gången på två dagar ganska bra. En vecka senare fick vi åka hem, men allt var inte faktastiskt.. Jag gjorde det jag skulle, jag höll mitt barn vid liv men jag orkade knappt detta. Mina svärföräldrar kom som pilskott och jag vet inte hur jag hade klarat det utan dem. Jag reflekterade inte så mycket över det psykiska förrän en vän till mig tog upp det. Men jag hade inte tänkt på MIG och hur JAG mådde förrän då och min vän hade en enligt mig värre förlossning. Idag vet jag att det kan inte jämföras utan det är så individuellt. Idag är jag lyckligt gift och nästan återhämtad från förlossningen på en del fronter.

Men summasmuarum så tappade jag en del av mig där och då,.

Jag har återfått en del men har en del kvar. Det har även framkommit att min son fått hepatit B så den ytliga monitorn av hjärtljuden fungerade inte så bra då sonen ändå fick det. (Det pågår idag en utredning inför en lexmaria-anmälan om hur det blivit så att han fick hepatit b)

Det tog tid att läka men jag är på väg. Dock har jag ärr både psykiskt och fysiskt. Min man och jag har pratat om tillökning men varken han eller jag är redo för det om vi ska gå igenom detta igen.. Jag har aldrig känt mig så maktlös över min egen kropp som jag gjorde under förlossningen och min man aldrig så hjälplös..

I måndags träffade vi Norea på Sunderby Sjukhus för att framföra våra tankar och hon såg att det var jobbigt men sa ändå:

Ja svarade jag

Min son och min man är min värld och jag är så lycklig med dem, men den rädsla jag har idag är så obeskrivlig att jag är villig att nöja mig med ett barn istället för att behöva föda vaginalt igen..

Livet är inte alltid fantastiskt och att acceptera det är bara det ett steg mot det bättre.

Det här är min berättelse❤