Jaana Aldegren skrev ett inlägg i vårt dolda forum på Facebook, ett forum för och med oss förlossningsskadade. En trygg fristad där vi ”träffas” för att peppa varandra, stötta och ge varandra råd. Jaana vill även dela sin text här så att fler kan ta del av hennes budskap ❤ Lever du själv med någon form av förlossningsskada, fysisk eller psykisk, är du välkommen till gruppen Förlossningsskadad? Du är inte ensam!
Här är Jaanas ord om de skador hon levde med i 26 år utan att få hjälp:
Idag är det mors dag. Att få vara mamma är något alldeles fantastiskt och jag är en stolt mamma till två döttrar. Jag blir alltid lite nostalgisk inför morsdag, farsdag, födelsedagar, bröllopsdagar mm och kan sitta i timmar och bläddra i fotoalbum. Idag hittade jag detta foto. Bilden är tagen sommaren 1991. Jag är 23 år gammal och håller vårt första barn i famnen.
Jag har förlossningsskador utan att veta om det. Det kommer att ta 26 år innan jag får reda på det. Jag har besvär redan nu men det kommer bli värre med åren.
Jag har alltid fått höra att allt ser bra ut men att jag inte har något knip och att det hänger lite.
Först förra sommaren får jag bekräftar det jag anat i 26 år. Då har jag på 1,5 år genomgått 3 operationer och där jag på återbesöken fortfarande får höra att det ser bra ut men att man får räkna med vissa besvär när man fött barn. På Huddinge förklarar Gunilla att jag har ganska stora muskelskador och hon erbjuder operation.
Efter det besöket har jag blivit öppen med mina besvär, ingen har vetat om dom, jag har skämts i alla år. Men nu pratar jag om det och jag uppmanar alla som fått barn (oavsett när) men även dom som väntar barn att om dom efter förlossningen upplever besvär ska dom inte acceptera att allt ser bra ut.
Lita på din känsla. Du känner din kropp. Det är inte normalt att inte kunna knipa. Det är inte normalt att läcka urin, gaser eller avföring.
Det är skrämmande att kunskapen fortfarande idag är så bristfällig inom kvinnosjukvården. Det måste bli en ändring på det.
Känner så väl igen mig i detta, tyvärr! Jag har sedan min första son föddes 2004 haft stora problem med ständiga smärtor i underlivet, flera kontroller har gjorts även när mitt andra och sista barn föddes 2006. ”Allt ser bra ut” du får knipa mer.. Jag har knipit, jag har försökt ”tränat bort vestibulit” med bedövningssalva men att ha fysiskt samröre med min parter är omöjligt. Förutom detta har jag kroniska urinläckage som med åren blir allt värre. Dagligen läcker jag, har jag influensa, allergi eller maginfluensa måste jag sitta på toan då det rinner rakt igenom. Jag kan inte heller hoppas studsmatta med barnen, träna aerobics (eller träningsformer med hopp eller spring). Mitt liv består i ständig smärta och läckage. Ingen läkare har under dessa år gjort ett ultraljud eller noggrannare undersökningar, och jag har gett upp att försöka. Den dagen jag blev mamma är fortfarande den lyckligaste i mitt liv, och jag skulle aldrig välja att vara utan mina barn. Men att livet skulle förändras så mycket, hade jag inte en aning om. Rätten att få rätt vård i Sverige brister i så många områden, och kvinnor är tydligt mindre viktiga än män.
Det är så fruktansvärt att det får vara såhär och jag blir så nedstämd när jag läser din text. Jag önskar att jag kan ge dig lite energi att orka söka dig vidare till någon som kan hjälpa dig. En egenremiss till Huddinge eller Linköping. Du har många år kvar framför dig och du förtjänar att få hjälp med dia problem. Snälla, för din egen skull, skicka en egenremiss!
Förresten, får jag publicera din kommentar som ett inlägg i bloggen? Kram ❤️