Idag tänker jag berätta om tiden före min stomi, en tuff tid då jag led av svåra läckage och fick utmana mig själv hela tiden för att inte falla för alla skamkänslor som hotade att förstöra så mycket i mitt liv.
Ja, jag är en av dem som inte kan hoppa studsmatta utan att det känns som att jag ska kissa på mig och jag kan inte heller ge mig ut på en löptur utan något slags skydd. MEN för mig har inte urinläckaget varit den största prövningen utan i mitt fall har det varit risken att bajsa ner mig som varit det mest påfrestande psykiskt.
Jag bestämde mig tidigt för att inte låta dessa problem förstöra mer än nödvändigt för mig. Jag utmanade mig själv hela tiden och vågade göra längre och längre utflykter från hemmets trygga vrå. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin vågade berätta om skammen att vara närmare 30 och inte kunna hålla tätt.
Istället packade jag i tysthet mina saker i Selmas skötväska och hoppades på det bästa. På det sättet kunde jag vara förberedd även om olyckan var framme. Jag är så oerhört stolt över mig själv, att jag klarat av att gå till jobbet och faktiskt vågat leva ett ganska normalt liv trots den överhängande risken för en illaluktande olycka.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma bilresan till min anställningsintervju när jag med fasa insåg att jag antingen skulle bajsa ner mig eller måsta stanna vid vägkanten för att utföra mina behov. Just den här dagen hade jag inte med mig min ”safety-bag” och varken våtservetter, rena underkläder eller rena byxor fanns att tillgå. Jag insåg snabbt att antingen dyker jag upp med skit i brallan på intervjun (skulle aldrig ske) eller så gör jag det här. Hur svårt kan det vara?!
Inte speciellt svårt. Där satt jag med brallan vid knävecken och precis redo att dra upp byxorna när en stor buss fullastad med militärer körde förbi. Jag gissar att jag var aningen röd i ansiktet och jag minns att jag bara ville bli slukad av marken och försvinna. Nåja, ingen av dem visste väl vem jag var och dessutom hade de ingen aning om att jag just bajsat vid vägkanten.
Några dagar senare skrattade jag åt hela historien, ja jag skrattade nog så gott att jag nästan kissade på mig 😉 Jag kan lova att jag har fått skratta åt denna incident många gånger sedan det hände. Även om det framkallade en sådan ångest och frustration just då så lärde jag mig mycket och blev vis av erfarenheten. Dessutom slutade det hela lyckligt, det är inte alla gånger det gått så väl..
Och jobbet då? Ja det fick jag ju faktiskt!
Att våga söka hjälp och hjälpmedel
Det är kanske ingen lätt match, att våga be om hjälp men kom ihåg att det finns hjälp att få. Både medicinsk hjälp och hjälp via olika typer av hjälpmedel och när jag ändå är inne på ämnet skulle jag vilja ge ett litet tips till den som lider av problem med läckage där bak. En liten pinal som underlättade för mig och som faktiskt fick mig att känna trygghet. Det är en typ av binda (som faktiskt är inspirerad av stomipåsen) som är utrustad med kolfilter!
Finns i olika storlekar och den större är dessutom utrustad med vingar.
Ser ut som en helt vanlig binda i princip men den hjälper till att ”kapsla in” lukt vid eventuellt läckage. Det är dock ingen blöja så den funkar sämre om det kommer ett helt lass med dynga men för den med lindriga läckage kan denna helt klart funka bra! Den heter Sanicare och jag använder den fortfarande vid vissa tillfällen eftersom all vätska som kommer genom dräneringshålet har en väldigt speciell lukt.
Har du något bra tips på hjälpmedel för inkontinens? 🙂
KRAM
Senaste kommentarer