Hanna Öhman

Det kom ett mail som fick tårarna att spruta.

Jag kan inte med ord förklara hur otroligt mycket det betyder för mig när andra kvinnor tar sig tid att skriva till mig för att berätta om deras upplevelser och hur lilla JAG påverkat/påverkar deras liv.. Det är så stort för mig! Det gör det värt ALLT. Alla elaka kommentarer, alla viskningar och alla pekande fingrar. Jag KAN hjälpa andra. JAG HJÄLPER ANDRA! Fantastiskt!

*Amanda heter egentligen något annat och bor inte heller i Umeå. Hon har gett mig tillåtelse att dela hennes mail här i bloggen.

Hej Hanna!

Jag heter Amanda, bor i Umeå och har precis fyllt 28 år. Jag har tittat in på din blogg lite då och då under väldigt lång tid och jag har många gånger tänkt lämna en kommentar, men varje gång jag tänker göra det så är det något som bara tar stopp. Sedan kommer tårarna. Jag kan inte hitta några ord som beskriver känslan jag får när jag läser om allt du varit med om och allt du fått utstå och hur du kämpar varje dag… Men nu tar jag mod till mig och mailar dig istället. Tårarna får komma om de vill…

Den 31:a oktober 2012 förändrades mitt liv för alltid. Jag blev mamma till en liten son. Världens finaste lilla person som idag är en sprudlande glad femåring. Jag förväntade mig att livet skulle bli annorlunda med ett barn, med allt vad det innebär – sömnlösa nätter och barnskrik, euforisk lycka över gåvan jag hade fått, och det väldiga ansvaret över ett nytt litet liv på jorden. Jag var dock inte beredd på smärtan. Smärtan i kroppen… som senare födde smärtan i själen.

Jag hade en fin förlossning med ett lite långdraget slutskede, som avslutades med ett ”klipp” i mellangården. Inte mer än så. Helt normalt. Två dagar efter förlossningen fick vi åka hem och bli en riktig familj. Jag hade redan då svårt att gå, stå och resa mig upp från sängen. Att sitta ner kunde jag inte ens drömma om. Det kändes som att något i kroppen hade gått av. När jag stod i duschen en dag upptäckte jag att min mellangård hade ”försvunnit”. Så kändes det i alla fall när jag rörde vid mitt nya underliv. Barnmorskan jag träffade dagen efter konstaterade att mina stygn hade gått upp och att man inte kunde göra något åt det. Jag åkte hem med känslan av att allting inuti min kropp ville trilla ut genom mitt trasiga underliv. Jag bestämde mig för att bita ihop och acceptera läget när en andra, och sedan även en tredje barnmorska hade undersökt mitt underliv en vecka senare och sagt att ”man aldrig kan förvänta sig att bli som innan när man har fött barn”. Sonen hade kolik och gallskrek nätterna igenom och jag fick en svår bröstinfektion med hög feber som aldrig ville gå över, trots antibiotikakurer hit och dit. Jag samlade all kraft till att överleva och hade inte mycket över till att kämpa för min rätt till hjälp.

Åren har gått. Det var över fem år sedan jag födde barn. Jag har varit till fem olika gynekologer som alla säger att allt ser normalt ut. Trots att jag har kronisk smärta, känselbortfall till och från, luft som läcker från ändtarmen in i slidan och kronisk förstoppning då jag inte kan bajsa normalt. Vissa dagar har jag bara velat ge upp. Få försvinna en stund och bara flyta runt i ingenting ett tag. Vissa dagar har jag stannat under täcket och gråtit mig matt… Men de dagarna tänker jag på dig och fylls av kraft och mod. Du har gått igenom 100 gånger så mycket som mig och ändå är du så modig. Jag är så imponerad över din styrka. Du ger inte upp och det ska inte jag heller göra. Jag läser din blogg och lyssnar på din podd och känner den här varma känslan av systerskap och kärlek. Vi är så många kvinnor som lider, kvinnor som ingen lyssnar på, som skäms och som sörjer att det inte blev som vi hade hoppats. Jag vet att det inte är okej att ge upp, och jag ska ta tag i mina underlivsproblem tids nog. Konstigt nog är det såren i själen som smärtar mest, och sorgen över att ingenting blev som jag hade tänkt mig. Att jag inte orkade vara där för min son hans första tid i livet, så som jag hade velat och så som han hade förtjänat… Att jag kanske aldrig får fler barn och att min son kanske aldrig får ett syskon.

Hanna, du inspirerar mig att leva mitt liv, och omfamna det som det är. Att inte ge upp när det är tufft. Du ger mig hopp fina modiga du! Jag har trots allt snart kämpat mig igenom en hel sjuksköterskeutbildning och tänker utbilda mig till barnmorska så fort jag bara kan. Sedan ska jag forska på förlossningsskador och ta reda på hur vi kan läka och hela både kroppen och själen. Jag vill ge alla kvinnor jag möter den omsorg och värme som jag inte fick. jag vill förändra och förbättra. Kanske kan vi samarbeta på något sätt när jag är färdig med min utbildning?

Jag hoppas innerligt att du får må bättre snart. Att du helas inifrån och ut. Jag kan verkligen förstå vilken smärta du går igenom och vilket lidande du har. Jag känner med dig från djupet av mitt hjärta. Jag beundrar dig för att du orkar kämpa på och för att du verkar vara en sån otroligt fin person och mamma till lilla Selma.

Du behöver inte känna någon press eller stress över att svara på mailet, gör det bara om du själv har ork och lust. Jag ville egentligen bara tacka dig för den insats du gör för oss kvinnor, för att du vågar. Och om du ligger vaken och har ont eller grubblar på allt som är orättvist så kan du tänka att du har en medsyster därute som hejar på dig!

Önskar dig allt gott!

/Amanda