FÖRVIRRANDE TANKAR

Det händer ofta att jag funderar på allt jag varit med om, och varje gång landar jag i en slutlig tanke:

Vi hade iallafall väldigt tur att det var jag och inte Selma som drabbades.

Tänk om något hänt henne under förlossningen. Tänk om hon skadats. Ännu värre, tänk om hon inte överlevt. Så otroligt lyckligt lottade vi är som fick åka hem från BB med ett friskt och välmående barn. Så tur vi hade som gick igenom en hel graviditet utan komplikationer. Så fantastiskt lyckosamma vi är som har en frisk dotter som kastar sig ut i livet utan rädsla med fantastisk energi och stor nyfikenhet. Jag kan knappt tänka på hur allt kunnat vara om det var omvända roller, om jag klarat mig men på hennes bekostnad.Samtidigt som jag ofta tänker i dessa banor vet jag att det är helt uppåt väggarna egentligen. Ingen av oss borde behöva leva med komplikationer. Ändå tänker jag så och jag är tacksam för att mitt barn är friskt. Jag skulle göra mitt allt för henne, jag skulle offra mitt liv. Och på vissa sätt är det just det jag gjort, jag har offrat mitt underliv. Något som ingen födande kvinna skulle behöva uppleva men som många av oss tvingas genomlida.

Låter allt det här förvirrande? Ja, det gör det nog men min poäng är att egentligen skulle inget ”behöva” offras. Tankesättet att det är tur att det var jag och inte barnet känner nog en del förlossningsskadade kvinnor igen men det borde inte behöva vara så. Selma föddes frisk och mitt underliv skulle/borde ha lagats på en gång. Förstår du hur jag menar eller låter det bara tjorvigt?