Det händer ofta att jag funderar på allt jag varit med om, och varje gång landar jag i en slutlig tanke:
Vi hade iallafall väldigt tur att det var jag och inte Selma som drabbades.
Tänk om något hänt henne under förlossningen. Tänk om hon skadats. Ännu värre, tänk om hon inte överlevt. 
Så otroligt lyckligt lottade vi är som fick åka hem från BB med ett friskt och välmående barn. Så tur vi hade som gick igenom en hel graviditet utan komplikationer. Så fantastiskt lyckosamma vi är som har en frisk dotter som kastar sig ut i livet utan rädsla med fantastisk energi och stor nyfikenhet. Jag kan knappt tänka på hur allt kunnat vara om det var omvända roller, om jag klarat mig men på hennes bekostnad.
Samtidigt som jag ofta tänker i dessa banor vet jag att det är helt uppåt väggarna egentligen. Ingen av oss borde behöva leva med komplikationer. Ändå tänker jag så och jag är tacksam för att mitt barn är friskt. Jag skulle göra mitt allt för henne, jag skulle offra mitt liv. Och på vissa sätt är det just det jag gjort, jag har offrat mitt underliv. Något som ingen födande kvinna skulle behöva uppleva men som många av oss tvingas genomlida.
Låter allt det här förvirrande? Ja, det gör det nog men min poäng är att egentligen skulle inget ”behöva” offras. Tankesättet att det är tur att det var jag och inte barnet känner nog en del förlossningsskadade kvinnor igen men det borde inte behöva vara så. Selma föddes frisk och mitt underliv skulle/borde ha lagats på en gång. Förstår du hur jag menar eller låter det bara tjorvigt?
OJ vad det kändes som jag skrev det. Jag fick förlossningsskador när vår dotter föddes för två månadersen & ska på efterkontroll på måndag. Jag känner precis som du säger. Fan att det hände, men om det är underlivet som behövdes offras för vårt älskade barn så får det vara så. Men du har rätt, egentligen skulle det inte behöva vara så ❤️jag är glad att jag har hittat din blogg för innan jag själv fick förlossningsskador (ännu oklart om hur bestående de är) så var det som att det var det värsta som kunde hända & att livet tog slut efter. Kag har inte följt sig jättelänge men tycker det är så skönt att du skriver !!! Innan jag hittade din blogg startade jag en egen just för att jag tyckte det var så tyst om livet efter….
Ja visst är det tråkigt att så få vågar prata öppet om saker som faktiskt kan hända och hur livet kan bli efter en förlossning! Ju fler vi är som vågar berätta desto bättre ❤️ Jag brukar även fundera på hur livet skulle se ut om jag fått bli frisk på en gång, om jag sluppit alla komplikationer. Det hade varit mycket som inte skulle vara som idag… kram ❤️