Hanna Öhman

GÄSTBLOGG – ÖPPEN FRÅGA TILL EVA ESTLING, SKL.

Hej igen Eva och tack för (icke)svaret från din kommunikationsavdelning.

Vi har nu tagit del av ditt andra blogginlägg på SKLs vårdblogg och fortfarande har vi inte fått svar på Hanna Öhmans frågor gällande ditt första blogginlägg. Vi kan inte heller någonstans läsa att förlossningsskadade kvinnor och familjer har en röst i framtidens vårdsatsning gällande förlossnings- och eftervård. Varför sitter jag, och flera med mig, på vår fritid och tröstar normala kvinnor som har helt förstörda normala underliv?

Vanliga kvinnor förnedrade till tystnad genom upprepade kontakter med uppenbart okunniga, ointresserade vårdgivare som dessutom uppmanar oss att inte skrämma kvinnor och familjer inför förlossning.

”När du uttrycker dig på det här sättet som du gör i ditt blogginlägg med exempelvis Ensidig mediebild skapar otrygghet hos blivande föräldrar, trampar du många kvinnor på tårna, du skapar aggression och ilska. Det upplevs som att munkavle och tystnadskultur är att föredra när vi kämpar så hårt för att vi i dagens samhälle inte ska behöva leva under dessa förutsättningar. Att alla kvinnor som olyckligtvis drabbas av en komplikation ska våga berätta om saken, våga söka hjälp.” /Hanna Öhman

Varför svarar inte du, Eva Estling, på avsikten med ditt påstående?

Hur kan SKLs kommunikationsavdelning så totalt missa (ignorera) det budskap Hanna Öhman bär fram på silverfat? Du Karin, använder dig av härskarteknik genom att medvetet ignorera huvudbudskapet och fokusera på det NI vill lyfta fram. Du kan läsa Hannas brev till SKL här och SKLs svar (genom presstjänst-Karin) till Hanna här.

Vad är ni rädda ska hända om vi börjar prata om förlossningsskador som vilket benbrott som helst? Att kvinnor ska sluta föda barn? Eller att ni inte längre ska kunna tysta de mängder med kvinnor som skadas och att de plötsligt offentligt ska kräva tillbaka sin sexualitet och sin kroppsliga och mentala hälsa efter övergrepp som begås i samband med förlossning, journalskrivning och eftervård i vårdens namn?

Själv tillhör jag gruppen ickeskadade normala kvinnor. Vilket egentligen är fel, helt fel. Läs istället ickediagnosticerad och ickebehandlad.

Jag var omföderska med en utdragen förlossning som slutade med att två rejäla sjuksköterskor hängde över min mage med full tyngd . Yttre tryck, som jag senare läst mig till att det kallas, rekommenderas inte på grund av risken för skador på inre organ (vårdfokus nr 10, 2013 – 10). Förlösande barnmorska löste skulderdystoci med hjälp av tillkallad läkare, barnet kom ut med en tunn tråd kvar av en avsliten navelsträng. Jag kände tydligt när min bukhinna och bukmuskel slets itu. Det står inget om detta i min journal.

De första ord jag hörde från min barnmorska när mitt barn slutligen förlösts var:

Vad duktig du var som inte sprack!

Hur i hela friden skulle jag ha kunnat påverkat det? Är Hanna och alla mina andra förlossningsskadade medsystrar med sprickskador sämre än mig som inte kunde ”hålla sig hela”? I efterhand visade det sig att jag drabbats av en sprickskada (grad 2) så jag var nog inte så duktig trots allt?!

Jag låg där med dödsångest, med hemorrojder i vindruvsklasestorlek när jag två dagar efter förlossningen hittade resterna av en smärtstillande supp de inte lyckats pilla in där den skulle vara. Smärtan var fortfarande obeskrivlig, jag hade förlorat nästan fyra liter blod. Och ändå:

Jag var tacksam i stunden. Mitt barn levde och jag dog inte. En lyckad förlossning.

Jag undersöktes inte innan jag lämnade BB. I min journal rekommenderade man läkarkoll vid 12 veckors-kontrollen. Jag hade obeskrivlig värk i ländrygg, svanskota, höfter, mage och hemorrojderna var kvar och jag läckte urin. Jag kunde inte ens lyfta mitt eget barn till bröstet utan hjälp. Läkaren undersökte mig pliktskyldigast och viftade bort mina tårar, min smärta, min oro och min rectusdiastas med kommentaren:

Det är sånt man får räkna med när man väljer att föda barn, man får räkna med att inte se ut som innan. Du är för fet, det är därför du har ont.

Åren som följde kantades av outhärdlig rygg och magvärk, urininkontinens, svårigheter att tömma tarmen och enorma hemorrojder. Kontakter med min vårdcentral som inte ens noterades i min journal. Förnedringen då jag tömde blåsan på hallgolvet när jag kastade mig fram för att ta emot en fallande bebis. Den obeskrivliga smärtan orsakad av rectusdiastasen jag senare fick starka värkmediciner utskrivet för. Jag hade tredubbla korsetter. En med breda stålskenor för att hålla mig upprätt och hålla maginnehållet innanför bukmuskulaturen så jag inte skulle få något i kläm. Jag klarade inte ens av att hämta posten. Men jag var normal enligt vården.

Jag finns med andra ord inte i någon statistik eller i något bristningsregister.

Efter 1,5 års kamp lyckades jag få komma till Eva Uustal för bedömning och behandling. Min rectusdiastas fick jag själv skaffa mig kunskap om för att få adekvat vård. Tack vare en fantastisk ryggkirurg på Art Clinic i Jönköping fick jag slutligen en diagnos.

Mitt normaltillstånd har hittills lett till 3 vaginala operationer och en stor bukoperation som gett mig livet tillbaka. Utan medias ensidiga mediabild och utan mitt eget jävlaranamma och min DO anmälan av landstinget, hade jag aldrig fått en bukoperation. Jag fick den tillslut beviljad av psykologiska skäl, trots att det senare visade sig vara ett fysiskt 18×4 cm ”hål” mellan mina magmuskler som ledde till diskbråck och kotförskjutningar, men som i Östergötland räknandes som en skönhetsåkomma, som jag medicinerades för.

Om mina skador (grad 2 och diastasen) tagits på allvar och behandlats från början av vårdgivare, istället för att tystas ner och förminskas, hade jag inte fått de men jag lever med idag fysiskt och psykiskt. Mina barn hade haft en mamma värd namnet i sina småbarnsår. Jag har inte ens kunnat ta ut föräldraledighet, för jag har inte klarat av att ta hand om barnen. Och nu när min yngste fyller fyra mister jag de dagarna, som jag så väl behövt för anknytningen oss emellan.

Här följer ett citat från vårt forum från en kvinna, som även hon, tillhör oss initialt ickediagnosticerade:

“Man kan ju undra över den där statistiken, mina skador existerade ju inte förrän jag slagit mig fram i ett år efter förlossningen! I vilket register har dessa registrerats? I vilket register står det om dom men jag fick av denna ickebehandling?

Varför är inte informationen annorlunda för de gravida nu?…

…Varför hör jag bara om TVÅ läkare som är engagerade i kvinnors underliv? Varför får dessa andra ignoranta läkare arbeta med kvinnovård?

Jag har svårt att se att det i samma utsträckning sitter inkompetenta läkare utan öron på onkologiska avdelningar och leker med folks liv. Nä, just ja, framfall och skita på sig och kissa ner sig och aldrig kunna leva fullt ut, det är ju inget livshotande problem och det drabbar ju bara kvinnan. I ett förhållande är ju kvinnan utbytbar om hon inte längre kan fungera sexuellt, inga problem.

Det sker ett arbete åt det bättre men det är ju prioriterat att bäras fram på en snigel!!! Sätt fart, prioritera, budgetera om, fixa detta och framför allt, bort med denna tystnad om vad som kan hända för det händer ju…”

Jag födde mitt sista barn för 4 år sen. Efter min historia opereras fler kvinnor i Östergötland i det tysta för rectusdiastas. Men vården pratar inte högt om det. Jag bor i ett av de landsting där en av Sveriges skickligaste obstretiker jobbar, jag låg nästan vägg i vägg med hennes mottagning när jag låg inne på Special BB, och ändå tog det mig 1,5 års kamp för att hitta henne och komma till henne, på skrämda darrande ben.

Och hur gick det till?

Genom hjälp och stöd från vården? Nej, genom en förlossningsskadad medsysters omtanke och kunskap om egenremiss.

Denna mur av tystnad måste rivas, NU! Inte byggas på, SÄRSKILT inte offentligt av SKL.

/ Jenny Aakula,

Med stöd i den ideella föreningen Våga Vägra Förlossningsskador,

Hanna Öhman,

Katharina Berggren

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Agnes

    Så bra skrivet, men vad arg man blir att ni behöver ta den här kampen år 2018!! Känns som att förlossningsvården och attityden mot kvinnor är kvar i något tidigare sekel 🙁

stats