Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag berättar hur undersökningen och bytet av dränaget (setongen) gick. Såhär i efterhand kan jag redan nu fnissa lite åt hela historien men samtidigt har jag så förbaskat ont att det överskuggar humorn i det hela.
När jag kallades in på undersökningsrummet av sköterskan kände jag pulsen stiga, minnet av förra gången jag var med om en likande undersökning kom över mig och jag blev knäsvag. Sköterskan ”dukade upp” redskapen som läkaren skulle använda sedan lämnade hon mig med en ren handduk att skyla ändalykten med. Jahapp, att kasta kläderna och visa röven och fiffin har jag gjort hundratals gånger så det är inte längre någon big deal, den delen funderar jag inte längre på. Det känns faktiskt ”naturligt” att humpa upp ändalykten i fejset på en läkare, man vänjer sig.
Den fina ”dukningen”.
Så kom han in i rummet min kirurg och med sig hade han en läkarstudent. Jag låg på britsen med huvudet mot väggen och passande nog fanns ett ”handtag” fastskruvat på väggen. Jag tog några djupa andetag, klöste mig fast vid handtaget och sedan var det dags. Han ryckte till och jag skrek. Högt!
AAAAAAAAAAAJ! Sedan följde några sekunder av plågsamt ojandes och några djupa andetag. Tårarna sprutade.
-Hanna, jag måste dra i tråden en gång till.
Oh MY GOD, NO! Inte igen snälla… men han hade inget val så han ryckte till och jag gastade om möjligt ännu högre AAAAAAAAAAAAAAAAAAJ SÅ FÖRBANNAT ONT!!
Sedan tappade jag talförmågan helt. Fick koncentrera mig på att andas och kunde inte få fram ett ord. När jag tänker på saken såg jag nog ut som en fisk på torra land som gapar och försöker överleva. Den stackars läkarstudenten fick garanterat en chock.
Bilden är tagen efter att jag fått lugna ner mig lite, när andningen och talet hade kommit tillbaka.
Efteråt lovade kirurgen att det var sista gången detta hände. Nästa gång sker det antingen under narkos eller så får jag smärtstillande och lugnande i blodet strax innan.
Envis som jag är åkte jag tillbaka till jobbet och jag grinade i bilen hela vägen till Boden. Att det kan göra så ont. Smärtan är obeskrivlig men det känns som att något skär genom köttet inifrån. Går inte sätta ord på känslan och då vet jag att min smärttröskel brukar vara hög.
Fy faderuttan, ikväll ska jag slicka mina sår och släppa fram tårarna som fortfarande bränner under ögonlocken.
Men stackars dig!! Usch å fy! Som du får kämpa och vara tapper! All heder till dig alltså! Går inte på långa vägar att ens föreställa sig vad du får stå ut med…
I bilen på väg till jobbet var det både tårar för att jag hade ont men även tårar för hela situationen och funderingar på varför det är såhär och varför det aldrig blir bra. Kram
Oh lider med dig… vilken smärta.
Hoppas du har återhämtat dig lite nu på lvällskvisten
Jodå, har fått i mig morfin och legat under en filt. Nu har jag uppgraderat till täcket och ligger ocj vickar med tårna. Det är underbart vad smärtlindring kan göra 🙂 Kram
Men så hemskt Hanna. Varför gjorde de det ens utan bedövning? Tycker de fortfarande att du skall behöva gå igenom sådana här smärtupplevelser för att det är just ditt underliv de bökar runt med? Tror de att bara för att en kvinnas underliv KAN utstå mycket smärta så KÄNNER vi inte smärta där? Eller att den smärta än skulle kännas mindre på något sätt?
DU om någon skall inte behöva få mer smärtminnen i dessa regioner när det inte är nödvändigt? Blir du inte lite arg?
Kram på dig.
Du har så rött i det du skriver men jag var nog så chockad att det är svårt att se klart på situationen! När jag pratade med mamma blandades tårar med skratt, antar att set var både chock och lättnad över att det var över.
Jag kan inte riktigt bli arg eftersom jag är helt övertygad om att kirurgen hade agerat annorlunda om han hade förstått hur det skulle bli, han lovade också att det aldrig skulle hönda igen och det är en kirurg som jag träffat flera ggr tidigare och har förtroende för. Det skedde ett misstag som varken han eller jag kommer att göra om. Kram
Nej jag förstår såklart att du där och då bara chockades av smärta.
Så skönt att du har förtroende för kirurgen. Och han (och läkarstudenten!!!) lärde sig verkligen en läxa, precis som du skriver.
Klart man får göra misstag men det är förjäkligt att du skall behöva vara med om mer skit nu… 🙁
Kram ❤️
Ja hu det är tur att jag har hög smärttröskel men å andra sidan ska man ju inte behöva känns sig lyckligt lottad bara för att man har det! Kram ❤️
Usch! Vad du får kämpa. Det gör asont bara att läsa. Och hur modig man än är måste man få låta känslorna ”svämma över” emellanåt. ❤️❤️❤️
Ja det kan vara skönt att få släppa fram sorg,frustration, smärta mm ❤️
Älskade vän vad du får utstå. BRA att du skrek högt, det skadar inte läkarstudenten att veta hur djävulskt ont det gör <3 tur att du har humor, och är envis som en oxe! Kram från hjärtat! JENNY
Ja jag hann aldrig fatta riktigt vad som hände, kroppen reagerade på smärtan och jag hade fullt sjå med att försöka få luft 🙁 Såhär i efterhand förstår jag ju att de två alvedonerna jag tog gjorde föga skillnad. Morgon och lugnande hade varit grejer 🙂 Man blir ju fan ärrad för livet 🙁
Åh så fruktansvärt ???? klart du skulle ha haft ordentlig smärtlindring. Lider med dig!!!
Ja fy fasen, det var hemskt. Som tur var gick det ju ganska firt men jag var i chock och det tog lång te att komma tillbaka till verkligheten. Hur kroppen reagerar, jag fick vetkligen kämpa för att få luft..