Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan:
Varför denna ovilja till diskussion och information från mödravårdens sida?
Jag kommer ofta i kontakt med kvinnor som vill prata med mig om graviditeter och förlossningar, det kan vara kvinnor jag känner likväl som okända kvinnor. Kanske känns det lätt att prata med mig eftersom jag är så öppen med allt jag gått/går igenom och många gånger får jag höra ”det känns som att vi redan känner varandra”. Allt detta är naturligtvis jättestort för mig, att andra vill dela sina upplevelser med just MIG! Men, det känns samtidigt viktigt att poängtera att jag inte är vårdkunnig och att jag alltid pratar från ett brukarperspektiv. Från mitt perspektiv.
Något som ofta kommer upp under dessa samtal är informationen som lämnas till blivande föräldrar inför förlossningen. Kvinnor som eventuellt ska snittas informeras om risker samt varför en vaginal förlossning kan vara det bästa för barnet. Kvinnor som ska genomgå en vaginal förlossning informeras dessvärre inte på samma sätt. Observera att detta är baserat på de berättelser jag hör/hört från andra kvinnor, eftersom det är så länge sedan jag var gravid och födde barn har jag själv inga minnen om just den här biten.
Så vitt jag kan förstå verkar det som att det finns en utspridd ovilja till diskussioner och information angående förlossningsskador och jag vet att jag tagit upp detta vid något tidigare tillfälle men… Jag tycker att det är fel! Jag menar inte att man inför en grupp med blivande föräldrar behöver dra upp något ”worst case-scenario” likt min historia. Jag menar heller inte att man behöver berätta ingående detaljer som skrämmer skiten ur blivande föräldrar MEN man kan på ett bra och informativt sätt berätta om exempelvis bristningar. Man kan till exempel berätta att det finns olika typer av bristningsskador och kortfattat förklara dessa, vidare bör man även berätta hur man går tillväga för att få hjälp om man upplever att allt inte står rätt till med underlivet efter förlossningen. Mer information gäller såklart inte ”bara” fysiska skador utan även psykiska.
Som det är idag vittnar många kvinnor om att frågan tagits upp under föräldrautbildningen men viftats bort med svar liknande
”Äsch, det händer så otroligt sällan så det ska du inte gå runt och fundera på!”
För mig är det svaret betydligt värre än ett informativt och förklarande svar om vad som kan hända, vad du bör vara uppmärksam på i de nedre regionerna efter förlossningen (alltså tecken på att allt inte står rätt till) och var man kan få hjälp. Såhär skriver Anna om saken:
”Att inte prata om det tror jag har motsatt effekt, alltså skapar en större osäkerhet och rädsla. I mitt fall var det så iaf. Jag tappade tron på sjukvården när dom inte ville lägga korten på bordet..”
Efter förlossningen bör man dessutom få en folder med information om vad som är normalt efter en förlossning, när man bör söka hjälp och var den hjälpen finns.
Varför ska det vara så svårt? Varför vill man istället tysta diskussionen och hänvisa till att det så sällan händer att det inte ens är värt att prata om? OBSERVERA!! Jag vill på inget sätt kasta skit på barnmorskorna då jag vet hur deras situation ser ut, jag vill under inga omständigheter gå till attack mot dessa män och kvinnor som gör så gott de kan med knappa resurser MEN jag vill väcka en tanke att det kanske finns andra, mindre traditionella sätt att hålla utbildning. Modernisera föräldrautbildningarna så de hänger med i vår tid för sanningen är den att det vi inte lär oss under föräldrautbildningen, det kan vi googla oss till själva och hur mycket värre är det inte att googla istället för att få adekvat information från kunnig vårdpersonal? Den kvinnan som faktiskt råkar ut för något och/eller får problem efter förlossningen kommer att möta detta helt utan information och kunskap och då blir vägen mycket svårare. Tänk så mycket bättre och lättare det skulle vara för henne om hon redan från början visste exakt vad hon skulle göra, vem hon skulle ringa och var hjälpen faktiskt finns.
Är jag helt ute och cyklar eller är det så att det finns en försiktighet bland landets förlossningspersonal att inte prata om skador? Vad kan man göra för att förändra detta?
Ska bli intressant att veta vad dom kommer informera oss om inför kommande förlossning. Har än 3månader kvar så har inte pratat förlossning än på MVC, har inte börjat på föräldrautbildningen heller än.
En annan sak jag funderat på, och hur ställer du dig kring det? Om att begära ett klipp. Har man större chans att klara sig från värre skador om man blir klippt eller är det lika stor risk att klippet i sig förvärrar eventuella skador?
Ja Lotta det ska bli intressant att höra, du får gärna berätta vad nni får för info på föräldrautbildningen 🙂
Ett klipp skadar ju också bäckenbotten så egentligen är ett klipp inte heller ett bra alternativ. Men, börjar man spricka kan ju ett klipp se till att sprickan inte går rakt bak till analen. För min egen del hade kanske ett klipp kunnat rädda min rumpa från allt helvete den gått igenom men vem vet om jag fått några andra komplikationer från snittet. Nu är jag inte sjukvårdskunnig men jag tror att jag under förlossningen idag skulle säga att om jag spricker vill jag att ni klipper för att skydda min anal! Det är ett råd jag själv önskar att jag fått inför min egen förlossning ❤️
Jag lovar att uppdatera dig om vad föräldrautbildningen säger! ????
Okej, ska läsa på lite om vad ett klipp kan innebära. Tack!
Ja gör det, jag är ju för klippet men det är nog mycket för att ett klipp mest troligt hade kunnat rädda min bakdel.. Finns för- och nackdelar med allt 🙂
Och det där med att det händer så sällan… Om inte jag återhämtar mig spontant kommer jag vara en av de där 15 procenten som resten av livet behöver tumtricket för att kunna skita. Hur påverkar det vår självkänsla att vi anses tydligen anses så skrämmande att man från vårdens håll friserar sanningen och hävdar att vi knappt existerar?
Tack för jag får ranta av mig, förresten! Hur är hostan idag? Honung?
Hostan är bättre men den var inte så hemsk under dagen igår, det var på kvällen den slog till med full kraft. Hoppas den inte gör likadant ikväll! har inte tid att vara sjuk…
Ja, men tror du att det kanske kan vara så att det här är något som lever kvar sedan många år tillbaka? Att man tidigare inte informerade och att kvinnorna då inte heller ifrågasatte? Idag ska vi jobba och göra karriär och det är inte så lätt med trasiga underliv så kanske har detta blivit mer aktuellt sedan kvinnan blev en karriärkvinna? Och vården har inte hängt med i moderniseringen utan man lever kvar i hur det var förr. Då bet man ihop och var tyst om sina problem gissar jag…
Jag tror i alla fall att steget ut på arbetsmarknaden varit en del av att stärka kvinnors ställning, gett oss mer av en position att ställa krav.
Det känns ju kymigt att klaga på en utsatt yrkesgrupp men kanske behöver vi hålla två tankar i huvudet samtidigt;
Jag är helt med på att personalen i förlossningsvården går på knäna och behöver mer resurser men de behöver OCKSÅ kompetensutveckla och göra upp med de gamla, rätt unkna, värderingarna som lever kvar och som krockar med god vård och patienters autonomi.
Ja jag håller helt med dig!
Oj, nu var jag inte särskilt konstruktiv. 🙂
Jag har en kontakt på Familjecentralen som nu tjatar på barnmorskorna på mvc om att informera blivande föräldrar om skador.
Jag tror att det måste till riktlinjer som kommer från högre instans. nationella riktlinjer om hur dessa frågor ska tas upp och ungefärligt besvaras. Jag tror tyvärr att det måste till något sådant för att vända trenden och modernisera vården.
Jo, absolut. Dock tror jag inte att varken politiker eller beslutsfattare inom vården kommer göra något utan påtryckningar. Och om blivande föräldrar är ovetande eftersom de, ja… inte blir informerade och drabbade kvinnor tror att de är typ ensamma om sina problem… så blir det liksom ingen som begär förändring.
Jag tror det är rätt ovanligt att gå hemma med sina problem och inte söka vård på grund av att man skäms, men att gå ut offentligt och driva opinion är ett större steg att ta. Önskar att jag vore lika cool som du men jag har en bit kvar… 🙂
Jag håller helt med, utan påtryckningar kommer förändringens vindar aldrig att blåsa över förlossningsvården!
Hehe, jag är inte så cool.. och det tog ju några år innan jag vågade men när jag väl började släppa ut allt kunde jag liksom inte sluta. Det är befriande att prata/skriva om det och när man känner att man till och med kan hjälpa andra genom sin egen öppenhet så känns det faktiskt fantastiskt ❤️ Det kommer ska du se, man måste ju börja någonstans 🙂
Ja, jag har definitivt upplevt att det finns en tystnadskultur kring förlossningsskador.
Absolut från mvc innan förlossning men även när jag sökt för mina problem.
Min hemklinik säger att allt ser bra ut och att de inte kan förstå varför jag har problem medan TVÅ second opinions säger att jag har ett rectocele samt har visat mig tumtricket.
Tystnaden gör att jag känner mig lurad (vadå informerat samtycke liksom?) och överkörd, men även jävligt osynliggjord. Rent logiskt vet jag att jag inte ska behöva känna skam men om jag pratar om mina problem ser ju folk ut som fågelholkar och jag känner mig som ett freak.
För att ingen vet hur vanligt det är. För att ingen pratar om det. Mvc kanske kunde vara först ut så slipper jag?
Ja man tycker ju att MVC borde vara först ut men allt tar tid att förändra och det är väl kanske just det som vi står inför nu: En förändring. En modernisering.
Tumtricket är något som jag tror att väldigt många använder men som väldigt få vågar prata öppet om. Pratade med en kompis om just tumtricket igår och hon sa att hon inte hade haft en aning om att det finns fler som använder det, att hon trodde hon var ensam om det hela. Men så är ju inte fallet. Dock är det kanske inget man nämner sådär när man sitter på fika med sina kompisar…
Jo, innan förlossningen får man känslan av klapp på huvudet och ”det händer så sällan och kirurgerna är så duktiga”, när man undrar över skador.
Igår fick jag kommentaren ”men förstod du inte att det kunde bli så när man fött barn?”. Från en annan mamma.
Jag blir rätt arg. Inte hela dagarna men rätt ofta ändå. Är du arg? Är din kompis arg?
Går det över? Att vara arg alltså. Pratade med grannen häromdagen, hon är pensionär och fortfarande arg. Inte över fysisk skada dock, utan snarare över kränkt autonomi.
Jag har gått igenom perioder när jag varit arg, jag tror att det hör till. Ilska är en del av den sorgeprocess många av oss med skadat underliv går igenom jag har fortfarande tillfällen när jag är arg men mindre ofta nu för tiden. Jag blir arg när jag tänker på att ett klipp kanske hade kunnat ”rädda” mig, visst ett klipp hade också skadat bäckenbotten men mest troligt inte lika illa som det nu blev. Jag blir arg när någon annan tog det beslutet åt mig. Det gör mig faktiskt rosenrasande…
Säg ifrån om jag blir för privat och frågar om saker du inte vill dela, eller låt bli att svara. Känner igen mig i frustrationen av att beslut tagits över mitt huvud…
Ett argument mot att man ska kunna påverka sin förlossningsvård är ju att man inte ska få sämre vård för att man inte är påläst och då skulle vårdkvalitet bli en klassfråga (det är den ju i och för sig redan).
Men… Vissa alternativ känns som att man har svårt att säga att det ena är entydigt bättre eller sämre än det andra, däremot skiljer det sig åt VILKA negativa följder de kan få. Till exempel klipp kan i slutändan ge långvarig smärta medan att låta bli att klippa kan öka risken för skador på sfinktrarna och kan ge svårigheter att hålla gaser. En födande kanske hellre tillbringar resten sv livet med smärta än med gasläckage och en annan födande resonerar precis tvärtom.
Planerat kejsarsnitt vs. vaginal födsel är ju också olika i VILKA följder de kan få. Vaginala födslar gör ju i regel sin största skada första gången medan rätt många av de långsiktiga följderna av planerade snitt har med ökad komplikationsrisk vid följande graviditeter. En kvinna som bara tänkt föda ett barn kanske ser olika på riskerna med de båda sätten än en som vill ha många barn.
Lång kommentar, men förstår du hur jag menar? Att alla födande inte är lika eller resonerar lika borde kanske tas med i frågan om den födandes inflytande på medicinska beslut?
Ja jag tycker absolut att du har rätt och det ör därför jag tycker att man ska få vara med i besluten! Min barn orsak valde att inte klippa och det var hennes beslut, inte mitt. Det är fel tycker jag. Jag skulle ha fått vara delaktig i beslutet som förstört stora delar av mitt liv. Det hade varit lättare att acceptera om det hade varit mitt val. Vi ör ju olika och vill olika så därför tycker jag absolut att man ska få vara med och bestämma men för att kunna göra det behöver man sitta på kunskap om riskerna och det är inte så lätt när man måste leta reda på all information själv ❤️
Jag har försökt föda vaginalt (slutade med akut snitt). Fick ingen info om skador som kan uppstå. Mer info om alla olika sätt, typ sugklocka, andning m.m. kanske kändes om skador i förbifarten. Men inget jag på på minnet. Det är först nu när jag läser dina och andras historier jag förstått att det kan gå riktigt snett. Fanns inte ens i mitt huvud att det hela skulle slita med akut snitt
Nu när jag fick ett planerat snitt fick jag dock höra om ALLT som kunde gå snett, allt från att barnet lättare kan få astma och fetma till att jag kan få blodpropp och även i värsta fall stryka med! Fick papper om nackdelar med snitt. En och en halv sida!!! Typ 4 punkter var fördelar.
Ska även säga att jag träffat läkare och barnmorska som inte försökt skrämma mej, som faktiskt varit på min sida och sagt att dessa komplikationer är ju inte vanliga.
Med denna lilla novell vill jag säga att jag tycker att det pratas för lite om vilka komplikationer en vaginal förlossning kan leda till. Sen blivande mamman har rätt att veta, utan att behöva skrämmas.
Jag diggar dej och din öppenhet! Det behövs!
Tack Anna 🙂
Ja det är lite underligt att det informeras så pass olika om de båda metoderna. Jag tror själv att det helt enkelt lever kvar sedan många år tillbaka och att mödravården behöver moderniseras. Förr var det inte heller så lätt att få tag på information som det är nu och visst är det jäkligt skrämmande att man måste använda sig av Internet för att få svar på många av de frågor man har. Vore ju betydligt bättre om man kunde få de svaren av kunnig personal istället för att själv ”leka doktor”.
Jag har funderat på att försöka bjuda in mig själv om det någon gång finns ett lämpligt tillfälle där förlosnsingspersonal träffas..borde inte vara helt omöjligt 🙂
När vi var på vårt ”snittmöte” under våren så fick jag också en lista med risker men de var även väldigt noga med att poängtera vilka risker jag skulle utsättas för vid ytterligare vaginal förlossning.. Kanske för att de visste vem jag var men hur som så var jag väldigt nöjd med mötet!
Tack <3