Hanna Öhman

Något som slår mig ofta är att många av oss förlossningsskadade har en tendens att skuldbelägga oss själva för den skada vi ådragit oss till följd av vår förlossning. Jag säger naturligtvis inte att det gäller alla, men många har eller har haft sådana tankar. Det kan handla om skuld-och/eller skamkänslor för hur skadan kom till (jag har skrivit om skamkänslor många gånger, du kan läsa mer bland annat HÄR och HÄR) men det kan även vara skuldkänslor för andra saker som hör skadan till.

De där skuldtankarna/skuldkänslorna är så fruktansvärt påfrestande att gå omkring och bära på och de kan dessutom få en att må väldigt dåligt. Jag kommer själv ihåg hur det var där i början när jag berättade för andra om vad som hänt. Jag skämdes för så många olika saker men kanske framförallt för att jag inte själv hade lagt ihop 1+1. Jag skämdes för att jag inte hade fattat att smärtan i de bakre regionerna var kopplade till skadan. HUR kunde jag INTE fatta det?

Idag är jag helt övertygad om att jag skulle ha förstått bättre om jag fått tydligare information om min skada och kanske riktlinjer om saker att vara uppmärkssam på. Enligt den information jag fick skulle jag eventuellt ha problem att hålla gas och avföring någon vecka och aldrig hade jag kunnat tro att  något som kändes så pass överkomligt skulle kunna leda till något så mycket värre.

Idag vet jag att det inte är upp till mig som patient att ställa en diagnos. Jag vet att det inte var så konstigt att jag inte själv förstod att smärtan där bak hade ett samband med förlossningsskadan. Men, något som jag däremot fortfarande funderar på är om saker och ting blev värre eftersom det tog så pass lång tid innan hålet i tarmen upptäcktes. Kanske hade problemet inte blivit lika stort om det hade behandlats på en gång. Det här är dock en fråga som jag aldrig kommer att få svar på men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt tanken.

Det som har hänt har hänt och även om jag kände skam och hade enorma skuldkänslor när min situation uppdagades så har jag förstått att jag inte hade alla verktyg för att kunna identifiera problemet. Det gäller att kunna se hela bilden och inte, som i mitt fall, bara ha några pusselbitar som tillsammans inte säger speciellt mycket.

Du som följt mig ett tag vet att jag ofta skriver att det är viktigt att vara påläst och i mitt fall tror jag att just information hade varit avgörande. Om jag blivit bättre informerad hade jag mest troligt förstått bättre och sökt hjälp direkt när smärtan började öka, jag hade definitivt inte nöjt mig med att tro på invändiga hemorrojder! Information är A och O och utan den blev det som det blev. Därför har jag idag inga negativa känslor gentemot mig själv, jag är istället besviken över den knapphändiga information som enligt mig är en stor bov i dramat.

Något som gör mig både ledsen och arg är att man än idag verkar använda samma undermåliga informationsbroschyr till kvinnor som fått totala sfinkterruturer och frågar du mig så skulle jag svara att det är totalt oacceptabelt!