Hanna Öhman

För mig personligen har vägen till välmående efter min förlossningsskada inte varit spikrak. Den har varit kantad med motgångar och ibland har alltihop känts som en neverending story.

Där i början när skammen var som störst kände jag en sådan enorm avundsjuka gentemot alla de kvinnor som lyckades så fantastiskt bra med att föda barn. Vad hade de som jag saknade och hade jag kunnat förbereda mig på något annat, bättre sätt, för att klara förlossningen utan komplikationer. Jag var helt enkelt avundsjuk på deras prestation, de hade presterat bra och jag hade presterat… mindre bra. Jag har skrivit ett inlägg om mina egna ”prestationskrav” som du kan läsa HÄR.

Lyckligt ovetande om allt som komma skulle.

Att vända den negativa spiralen.

När jag så småningom började förstå att JAG INTE hade gjort något fel, föll även polletten ner att det inte heller var något jag skulle skämmas för (att jag ”misslyckats” och därför hade en trasig bakdel som inte kunde hålla tätt). Då först insåg jag att jag mår så mycket bättre av att släppa negativa tankar och istället fokusera på det positiva. Den enda de där negativa tankarna förstörde för var faktiskt mig själv.

Det var inte lätt, den som försökt ändra ett beteende vet att det kan vara svårt att bryta sig loss från ett gammalt mönster men när jag väl hade bestämt mig så försökte jag så gott jag kunde. När en negativ tanke fick fäste och började gro gjorde jag mitt bästa för att själv lyckas argumentera bort den, kväva den. Det krävdes övning men övning ger färdighet och ju mer övning jag fick desto duktigare blev jag på att slå hål på det negativa.

Illamående och allmänt urlakad efter en operation, då är det inte alltid så lätt att hålla fast vid positiva tankar.

Det kunde faktiskt vara värre.

Något som jag själv ofta har tänkt på är att saker och ting faktiskt kunde vara värre. Tänk om Selma hade skadats under förlossningen eller om jag fått något annat än en förlossningsskada. Jag räknar mig själv som frisk (förutom skadan då naturligtvis), tänk att det finns många som varje dag får en ”dom”, som kämpar mot döden. Det finns familjer som tappar sina barn i tidig spädbarnsdöd eller andra sjukdomar, det finns barn som tvingas växa upp utan föräldrar. När jag tänker så, då inser jag att jag faktiskt har det väldigt bra.

Dock inte sagt att sådana känslor förändrar mitt läge, jag är fortfarande dålig. Jag lever med smärta och har fortfarande inte blivit hel men dessa tankar hjälper mig att hålla fast vid de positiva tankarna och ta död på de negativa!

Det är inte finare att föda komplikationsfritt.

Något som däremot fortfarande kan få mig att se rött är när en komplikationsfri förlossning beskrivs som lite ”finare” och kvinnan framhävs som ”lite duktigare” och har gjort ett ”lite bättre  jobb”.  Det finns nämligen ingenting som säger att den förlossningsskadade kvinnan har varit ”sämre”, hon kanske faktiskt fått hela underlivet söndertrasat och tvingats sy oändligt många styng i det sargade underlivet. Hon kanske inte kan gå på toaletten ”normalt” på flera år. Hon kanske kommer att lida av inkontinens (både urin och avföring), hon kanske måste ställa klockan för att komma ihåg att kissa eftersom hon inte känner att hon är kissnödig. Hon kanske har fruktansvärda smärtor. Hon har gjort ett bra jobb. Hon har dessutom en oviss framtid, samtidigt som hon måste våga möta alla nya rädslor och brottas med en känslomässig storm ska hon nu ta hand om det nya lilla livet <3

En nyfödd Selma och en trött mamma, jag hade ännu inte en aning om vidden av den skada jag just fått.

Sedan finns det naturligtvis förlossningar som går plättlätt. Förlossningar där kvinnan kommer in och tar en Alvedon eller två innan hon föder sitt barn som att det vore det mest naturliga hon någonsin gjort. Viktigt att komma ihåg är att INTE tysta de kvinnor som haft en bra och snabb förlossning och som kanske redan dagen efter vågar sig ut på en första promenad med bebis i barnvagn. Dessa kvinnor måste naturligtvis få berätta om sina upplevelser och idag blir jag så varm i hjärtat när jag hör någon berätta en sådan historia. Jag blir lycklig över alla de förlossningar som faktiskt går vägen men jag skulle aldrig komma på tanken att höja den kvinnan till skyarna och ge henne en klapp på axeln för ”väl genomfört arbete”. Hon, precis som alla andra födande kvinnor, har gjort något fantastisk, hon har berikats med ett barn. Störst av allt är kärleken och (i mina ögon) är barn den största av skatter och den största av kärlekar.

Att släppa taget om bitterheten.

Det är inte lätt att komma undan bitterheten och den negativa tankespiralen men man måste börja någonstans. Kanske med att ta fast den negativa tanken och fråga sig själv om den får mig att må bättre eller sämre. Det allra bästa är nog att boka tid med en psykolog eller kurator, det gjorde jag och det har hjälpt mig mycket. Jag önskar bara att jag hade gjort det i början när jag behövde det som mest.

Att prata om förlossningen, skadan och allt som jag råkat ut för (att helt enkelt vara öppen) har varit den största terapin för mig personligen och kanske funkar det även för andra. Börja i liten skala om det känns lättare men testa så ska du se att det blir lättare och lättare för varje gång du berättar. Låt känslorna komma och släpp fram det som behöver komma fram. Jag gråter fortfarande ofta när jag berättar för andra om hur jag haft det och vad jag gått igenom och fortfarande går igenom. Håll det inte inom dig utan gråt, skrik och kasta en tallrik i golvet om det känns som att du behöver det.

Sist men inte minst…

Låt oss vara lyckliga över att vi faktiskt KAN få barn, att vi kan berika livet med något så stort och underbart som en alldeles egen liten bebis. Det är nämligen inte alla som är lika lyckligt lottade.

Du är vårt allt, det största och bästa i livet <3