Hanna Öhman

Igår kväll hade jag så ont. Hyperventilerade och fick koncentrera mig på andningen.. Du vet när man har så fruktansvärt ont att man inte kan vara tyst?! Precis så var det och till slut bölade jag rakt ut och tårarna började spruta. Jag försökte verkligen hålla tillbaka och vara tyst, mest för att inte skrämma Selma men det gick inte. Hon har varit så orolig tidigare när hon sett mig i smärta så helst vill jag såklart undvika att hon ser det överhuvudtaget.. Men det gick inte så bra att ”smyga” och självklart kom lillhumlan springande. Strök mig på armen och berättade med lugn röst att det snart skulle bli bättre.

Det blev det också men det är så förbannat svårt när man inte vill visa sitt barn hur illa det egentligen är. Det går i vågor så ena sekunden kan jag knappt stå på benen och en minut eller två senare kanske jag lyckas gå några steg.  Jag önskar som sagt att det här var något som vår dotter skulle slippa se, jag tycker hon varit med om tillräckligt redan och jag vet att allt det här påverkar henne så mycket mer än vi kanske kunnat tro. Hon hade svårt att somna igår, var orolig och rädd.. Känns förjävligt att min smärta ska spilla över på henne men samtidigt vet jag inte hur vi skulle göra för att hon inte ska behöva se mig lida, det är ju i princip omöjligt att inte se när man bor under samma tak…

Idag har jag kämpat på med jobbet och ju längre dagen gick desto tyngre blev det. Nu har jag tagit en värktablett och lagt mig i sängen. Kvällen har varit hemsk och jag har försökt hålla tillbaka tårarna men nu är energin slut och kanske känns det lite bättre i morgon när jag vaknar om jag fått en god och lång natts sömn.