Att känna sig sämre för att man inte presterade bra nog
Jag läste en krönika av Manne Forssberg med titeln ”Det är inte finare att föda naturligt och utan smärtlindring” och plötsligt kastades jag tillbaka fyra år i tiden och en våg av känslor sköljde över mig.
Manne skriver:
”Det är inte finare att föda naturligt och man är inte duktigare om man har en komplikationsfri förlossning och återhämtning – bara mer lyckosam.”
Hela krönikan kan du läsa –> HÄR <–
Just detta är något jag jobbat otroligt mycket med. Jag har alltid haft höga förväntningar på mig själv och förutsatt att jag presterar på topp. Detta är något jag fortfarande jobbar med att förbättra. Idag vid 31-års ålder är jag betydligt säkrare på mig själv och inser att jag inte ALLTID kan vara och/eller prestera på topp.
Efter förlossningen var komplikationerna något jag hade svårt att berätta om, jag hade i mina egna ögon misslyckats. Hela mellangården sprack och inte nog med det, ändtarmen fick sig en rejäl omgång. Sedan hörde jag andra berätta om hur deras kroppar tacklat förlossningen, att de ingenting sprack. Eller att de bara hade behövt sy två-tre stygn. Att de minsann var tillbaka på gymmet/träningen ganska omgående efter förlossningen. FY FAN vad dålig JAG var då, TOTALT MISSLYCKAD.
Vad hade jag gjort för fel som gick sönder så mycket och varför klarade jag inte det här lika komplikationsfritt som ”alla andra”?
Att slå sig fri från skamkänslorna
Det tog mig lång tid att inse att jag inte är sämre än någon annan. Ja, jag gick sönder från Ystad till Haparanda och lite till, men det var inte mitt fel. Jag födde en frisk, vacker liten dotter som tack och lov klarade sig utan komplikationer. Andra är inte lika lyckosamma.
En reporter på Expressen frågade mig hur det kan komma sig att jag vågar prata så öppet om det som hänt mig och jag svarade att jag vet att jag inte gjort något fel. Jag ska inte behöva känna skam för att jag var en av dem som gick sönder. Det är inte mitt fel.
Enligt Manne Forssberg får varannan kvinna som föder vaginalt någon form av skada (vet ej vilken källa han har till detta). Enligt ETC är andelen förstföderskor som drabbas av allvarliga bristningar högst i Stockholm och lägst i Norrbotten. Artikeln från ETC kan du läsa –> HÄR <–
Eftersom ämnet är väldigt aktuellt just nu vill jag även länka till en intervju om min förlossningsskada som publicerades i just ETC december 2015, den kan du läsa –> HÄR <–
Läste också den krönikan och tycker att han slog huvudet på spiken!
Sedan är det ju så att många tycker det är jobbigt att prata om t.ex förlossningsskador eller andra ”intimare” skador, men egentligen BORDE det ju inte vara konstigare än att prata om än när man t.ex krossade knäskålen riktigt ordentligt och behövde månader/år av operationer/rehab..Det är för många ett skamfyllt ämne, men jag tror att du gör en väldigt god gärning som är så öppen och berättar om din skada. Det kanske kan avdramatisera det hela för någon annan som drabbats, det tror jag iaf 🙂
Håller tummarna för att du blir piggare snart och att det går åt rätt håll med operationer och återhämtning!
Tack 🙂 Ja jag vet ju av egen erfarenhet att det inte är så ”bara” att berätta om ett trasigt underliv. Det kändes genant och väldigt obekvämt till en början men man lär sig eftersom 😉 Vad gäller smärtlindring så tycker jag självklart att det är upp till var och en hur man vill göra men det ska samtidigt inte bli till någon slags prestigetävling om vem/vilka som klarat förlossningen med minsta möjliga smärtlindring. Jag har kompisar som haft snabba förlossningar och som inte hunnit mer än att svälja en alvedon eller två och det har funkat det också. Själv ville jag ha allt som bara gick att få 😉