För en tid sedan publicerade Eskilstuna Kuriren en ledarartikel angående förlossningsvården och denna artikel får mig att se så rött man bara kan se.
Det handlar om en kvinnlig journalist, Susanne Nyström, som skrivit en ledartext om hur hon anser att läget egentligen är inom Svensk förlossningsvård. Artikeln heter
och redan där förstår du kanske åt vilket håll detta barkar.
Susanne tycker att det sprids en luddig bild av en förlossningsvård i kaos men att detta egentligen inte stämmer, att den rikstäckande marschen ”En arg jävla riksmarsch mor BB-kaoset” spär på den skeva bild hon anser råder och att det är problematiskt att gravida skräms upp i onödan eftersom majoriteten av förlossningar (enligt henne) går strålande.
Jag blir galen. GALEN!
Ja, helt ärligt blir jag så förbannad att jag fåt bita i bordet och springa en sisådär 10 varv runt huset för att lugna ner mig då jag bara vill spy galla över detta. Jag räknar till tio och tänker att antingen har hon kanske själv aldrig fött barn eller så hade hon en komplikationsfri förlossning. Och är det så, ja då kan jag bara gratulera henne. Tyvärr är inte alla lika lyckligt lottade.
Jag hade en ”bra” förlossning. Jag kände mig trygg, jag litade på personalen, jag lyssnade på min kropp och det kändes bra. Allt kändes bra.
Inte ens när de berättade att jag fått en sfinkterskada reagerade jag speciellt mycket för handen på hjärtat, jag fattade inte ens vad det betydde. Men, även om jag ”bara” hade 6 mil till förlossningen och även om jag inte skickades därifrån på grund av någon platsbrist utan hade en trygg upplevelse så skadades jag och jag lever med konsekvenserna från det som hände under min förlossning. Förmodligen kommer jag för all framtid tvingas leva med och begränsas av detta. Förlossningsvården i Sverige kan förbättras och eftervården har stora brister.
Kvinnor blir misstrodda, kvinnor blir förminskade och får höra att felet inte sitter i underlivet utan att det ser normalt ut och att hon helt enkelt är inbillningssjuk. Vissa kvinnor kämpar med näbbar och klor i flera år för att få hjälp, för att få upprättelse. Vissa lyckas, andra kämpar fortfarande.
Att dra fram skrämselkortet ”skräm inte gravida kvinnor” känns så förbannat trångsynt och antifeministiskt. Har inte alla kvinnor rätt att veta vad som faktiskt kan hända under en förlossning? Tror inte Susanne att vi är starka nog att hantera informationen? Tror hon att kvinnan idag bör leva lyckligt ovetande istället för att vara påläst och sitta på information då information faktiskt ger kunskap och kunskap är makt?
Susanne skriver också att det värsta som kan hända är att komma hem med ett sjukt barn.
Jo, där kan jag hålla med henne. Att komma hem med en bebis som på något sätt skadats under förlossningen eller gud förbjude, att komma hem utan bebis. Det är det värsta som kan hända.
Men bara för att inte det värsta hände betyder inte det att hon kan förminska det vi förlossningsskadade kvinnor tvingas genomlida. Jag har inte varit med om det värsta och det är jag såklart otroligt lycklig för men jag har fått stora delar av mitt liv förstört. Jag har genomgått 27 operationer. Jag lever med stomipåse på magen till följd av min förlossningsskada. Jag lever med konstant smärta i underlivet och rädsla för infektioner och vid något tillfälle har jag faktiskt varit nära att inte klara livhanken på grund av dessa kraftiga infektioner.
Jag personligen tycker att Susanne viftar bort oss som skadats under förlossningen, att hon förminskar de barnmorskor som slår larm om olidliga arbetsmiljöer och att hon totalt nonchalerar alla de födande som vittnar om att situationen är ohållbar. Jag tycker att hon är dåligt påläst då hon anser att ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” var onödig eftersom den bara, enligt henne, spädde på den skeva bild som för tillfället råder angående förlossningsvården. Alla har rätt att tycka vad de vill och Susanne har all rätt till sina åsikter men vi är nog många som anser att hennes åsikter är att likna med en påse skit (vilket jag ironiskt nog har på magen till följd av…jo just det…MIN FÖRLOSSNING!).
Och du Susanne, om du läser detta får du gärna höra av Dig till oss på föreningen Våga Vägra Förlossningsskador så ska vi hjälpa dig att bena ut ett och annat om den svenska förlossnings- och eftervården.
//Hanna Öhman, Förlossningsskadad och en av initiativtagarna till föreningen Våga Vägra Förlossningsskador
Ett tillägg: att inte prata om det tror jag har motsatt effekt, alltså skapar en större osäkerhet och rädsla. I mitt fall var det så iaf. Jag tappade tron på sjukvården när dom inte ville ”lägga korten på bordet”..
Ja så tänker jag också!
Jag håller verkligen med, inför min förra förlossning var det mycket i media om läkaren i Eksjö som drog barnets nacke ur led och den där dokumentären ”spricka hela vägen” sändes nog bara några månader innan jag blev gravid. Jag upplevde inte att det var något som pratades om i föräldragruppen eller hos barnmorskan men däremot i media! Har denna skribent levt under en sten de senaste åren? Alla dessa kvinnor som kommit ut i ljuset och berättat om sina problem efter förlossningar som var 10, 20 eller 30 år sen liksom? Som lidit sen dess, ofta i det tysta? Nä jag fattar ingenting.
Jag födde mitt andra barn för tre dagar sen och vid hemgång igår sa jag att jag kan vänta med gynundersökningen tills vi blir utskrivna men att jag ville ha en då. Nu känns det visserligen bra och vet att jag blev grundligt undersökt efter förlossningen eftersom vårt sjukhus har nya rutiner för smärtlindring och rektal undersökning på alla. Men barnmorskan sa iaf att från och med nästa vecka kommer de ha broschyrer som de skickar med kvinnor som spruckit med en ritning över var de sprack, barnmorskan ritar alltså ut skadan på ett papper, det är ju jättebra ju! Men alltså… först nu? Kom de på det först nu tänkte jag sen. Undrar inte alla med stygn där nere hur de sprack liksom? Jag som sövdes första gången hade ju liksom ingen aning om vad som gjorts där nere när jag vaknade, sövdes pga blodförlust och syddes när jag ändå var där.
Ja det är ju ett framsteg att iaf få reda på vad som hände efteråt, nästa steg får väl bli att förebygga skadorna ännu mer!
Alla framsteg är bra framsteg men som du säger, först nu?
Vi har en lång väg kvar att gå och jag tror att det helt enkelt är så att förlossningsvården behöver hänga med i utvecklingen, det känns som att man kanske lever kvar i det gamla. Idag är det så fort gjort att googla på exempelvis förlossningsskador och informationen kan man hitta på andra sätt än via MVC. Dock tror jag att det är betydligt bättre att få info från just vården för då kan man ställa följdfrågor och kanske få korrektare info så istället för att kvinnor ska vända sig til ”Dr Google” borde vården lyfta detta!
En tanke som slagit mig, som ska genomgå kejsarsnitt nr 2 om ca 1 vecka, är att sjukvården är väldigt måna om att ta upp riskerna som finns med ett kejsarsnitt. Man får en lapp i handen där det står uppradat och läkare och barnmorskor upprepar dessa gång på gång. Men när det gäller vaginala förlossningar så pratas det noll om vad som kan hända. Iaf var det så i mitt fall innan det blev beslutat om snitt (pga förlossningsrädsla). Det är locket på helt. Jag har en i släkten som tyvärr fick en liknande skada som dig så jag visste ju vad som kan hända men när man vill diskutera detta med en barnmorska så får man bara höra att det ”aldrig” händer och att man inte ska fundera över sånt. Men va fan jag som kvinna vill ju veta och prata kring sånt här!!
Heja dig Hanna! Du är min nya idol och inspirationskälla!
Hej Anna och tack för dina ord, de värmer <3
Tyvärr är det nog väldigt vanligt det du beskriver. Jag hör hela tiden kvinnor som berättar om likande, att det alltid radas upp risker med snitt men att det känns som att det finns en motvilja till att prata om risker med vaginal förlossning.
Jag tycker att det är fel eftersom man förtjänar att få reda på riskerna med båda förlossningssätten. Därmed inte sagt att man behöver måla upp någon "värsta-scenario-bild" med en vaginal förlossning men att informera om VAD som kan hända och VAR man i så fall kan få hjälp borde vara rutin. Förhoppningsvis kan vi förändra detta. Jag har även hört gravida kvinnor berätta om hur "dåliga" svar de får under föräldrautbildningen, att om de frågar om bristningsskador så viftas frågan bort med svaret att det så sällan händer så det behöver man inte ens tänka på.
Då hade det väl varit bättre att berätta lite om de bristningar som kan uppstå, vad man ska vara uppmärksam på veckorna efter förlossningen, när man bör söka hjälp och var man sedan kan få hjälp.
Jag kan för mitt liv inte begripa varför man vill tysta ner det, berättar man informationen på ett bra sätt är jag övertygad om att det inte skapar rädsla…
Kram
Precis så var det på vår föräldrargrupp. Nån frågade om bristningar men barnmorskorna viftade bort det. Jag håller helt med att man inte ska måla upp det värsta scenariot men vi måste absolut kunna få mer information och vi måste ju kunna prata om det med våra barnmorskor. Vi har rätt att få veta vad som kan hända med våra kroppar så att vi på bästa sätt kan ta hand om dom efteråt och kämpa för att få den vård och det stöd vi behöver. Well, kampen fortsätter!
Eftersom det verkar vara på samma sätt oberoende av var i landet man befinner sig undrar man ju liksom om det kommer direktiv ”uppifrån”… Absolut, kampen fortsätter 🙂
Du kan verkligen sätta ord på dina tankar. Jag tror många får en trygg förlossning men att det sedan beror var i landet du bor vilken eftervård du får tycker jag är för jäkligt. Ibland inte ens i samma landsting… Har du tur träffar du någon som faktiskt är specialutbilad på förlossningsskador och intresserad och fårstår problematiken eller så har du otur och träffar någon som enbart tycker att man är besvärlig. Hur som helst så är DU en äkta hjältinna!
Ja när jag blir på dåligt humör har orden en tendens att flöda. Kanske inte alltid blir så politiskt korrekt men å andra sidan är det ju inte heller tanken med den här bloggen. Här ska man kunna sticka ut hakan och inte behöva tänka på att allt ska vara så jävla korrekt och tillfixat.
Tack ❤️❤️