Hanna Öhman

Det händer då och då att jag får kommentarer om att det borde vara mer rätt att säga:

Mitt liv med förlossningsskada

Jag fortsätter dock vidhålla att det inte känns rätt för mig. Jag har nämligen tidigare tagit upp detta om SOM ELLER MED FÖRLOSSNINGSSKADA och det inlägget kan du läsa HÄR.

Det känns nämligen inte som att jag lever mitt liv fullt ut, jag är begränsad på ett sätt som gör att det känns mer korrekt att säga SOM förlossningsskadad.

Skadan påverkar mig i allt jag gör och finns med i så gott som varje tanke och planering. Jag känner den i hela min kropp och den finns med i varje detalj av mitt liv. Den påverkar mig, den påverkar min kropp, den påverkar mitt psyke, den påverkar min familj och den påverkar vår omgivning. Den förstör så mycket och den har framförallt redan förstört stora delar av de senaste fem åren av mitt liv.

Bara för att det inte syns utanpå betyder det inte att jag inte påverkas.

Jag har sedan dag ett varit väldigt bestämd med att inte låta det som händer förstöra mer än nödvändigt. Jag är envis som en åsna vilket jag anser vara en stor fördel just i detta fall. Jag har bestämt mig för att jag ska klara vissa saker och då stångar jag mig fram för att faktiskt våga.

Det har inte alltid varit lätt. Vissa gånger har jag varit livrädd men jag har ändå vågat kasta mig ut och visst har det hänt olyckor (eller misslyckanden) men trots detta har jag fortsatt utsätta mig för jobbiga situationer.

Jag är helt övertygad om att mitt liv skulle se helt annorlunda ut om det inte var för att jag så ihärdigt hela tiden fortsatt kasta mig ut i jobbiga situationer. Visst är det bättre idag när jag har stomin och inte längre behöver vara nervös för att få skiten i trosorna, det är en klar fördel att ha stomin i jämförelse med hur det var tidigare.

Jag har alltid älskat att resa och jag bestämde mig tidigt att jag ska våga fortsätta resa trots att livet är som det är. 

Det som ser enkelt ut för någon utifrån kan i själva verket vara något helt annat.

När Selma var liten promenerade jag väldigt mycket med barnvagnen. Det ingen visste då var att en promenad var ett väldigt stort projekt för mig men trots detta promenerade jag nästan varje dag.

Ett av hindren var just: Vad gör jag om jag måste bajsa?

1. Jag håller mig nära en toalett så Kanske jag hinner.
2. Jag bajsar ner mig och får helt enkelt skynda hem (men jag packar ner rena trosor och byxor så kan jag avhjälpa problemet IFALL det uppstår).

Det andra hindret var att jag fick tejpa/plåstra hela underredet för att inte bli skinflådd från Haparanda till Ystad. Ibland hade jag hunnit promenera en ganska bra bit när jag kände att förbandet hade lossnat och då var jag så skinnflådd innan jag hade tagit mig hem att jag inte kunde gå ordentligt på flera dagar och behövde receptbelagd salva för att såren skulle kunna läka.

Rädsla, oro och ångest.

En annan sak som påverkar mig otroligt mycket är den ständiga rädslan, oron och ångesten allt det här för med sig. Jag är rädd för infektioner. Jag är orolig för hur Selma ska må när jag ska opereras (gäller främst operationer i Uppsala när jag blir borta ett tag). Hon brukar bli orolig och mår inte bra när jag är borta och det har nog att göra med tillfällen då hon sett mig väldigt dålig och då jag blivit kvar på sjukhuset när hon trott att jag ska få komma hem.

Det är så otroligt mycket som påverkar mig som inte syns och därför känner jag att jag förminskar mina egna problem genom att säga att jag lever MED skadan.

Det finns så många tankar och upplevelser från Selmas första år som jag aldrig delat med mig av till någon utanför familjen, saker som jag egentligen inte längre reflekterar över men som jag märker kan göra mig ledsen. Till exempel om någon nära vän frågar om något och jag börjar berätta hur det var. Ju mer jag berättar och kommer ihåg (jag tror att jag hunnit förtränga mycket) desto mer inser jag att det inte alls var normalt. Vissa saker känns bara helt från vettet och jag förstår inte hur jag egentligen gjorde för att överleva och klara av situationerna så bra som jag faktiskt gjorde.

Mitt liv idag känns så mycket lättare. Visst jag har operationerna, den ständiga smärtpåverkan (som är bättre vissa perioder och sämre andra) och problemen med dränaget men jag har lärt mig leva med allt detta och som sagt har stomin underlättat otroligt mycket.

Hur det än är och vad som än är korrekt eller ej så väljer jag personligen att se det som att jag lever mitt liv SOM förlossningsskadad.