Nu har det gått några dagar sedan nyheten om nationella riktlinjer slog ner som en sprängfylld känslokavalkad av ren och skär lycka och jag känner att det är på tiden att jag kommenterar detta.
När nyheten kom hoppade vi jämfota av glädje och kände att vi faktiskt kan nå fram!
- Se inslaget HÄR
Vi kände att det här är vår tids största reform sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Vi kände oss stolta över att gå i förgrunden och bana väg för framtiden. Vi kände oss starka och framförallt kände vi att vi faktiskt lyckades med förändringsarbetet. För framtidens födande kvinnor (tjooho kände vi och sträckte vinnande upp en näve i luften och hojtade av upphetsning över kommande förändringar).
Så gick det en dag eller två och lyckan började blekna.
Plötsligt kändes det inte längre lika bra. Polletten trillade ner och lämnade en sur eftersmak i munnen.
Dessa riktlinjer är inte mer än en REKOMMENDATION. Det är alltså inget krav, inget som MÅSTE göras, utan bara något som rekommenderas.
Eva Uustal yttrade sig såhär till TT:
”Man ska vara klar över att det här inte är några riktlinjer, utifrån att det är något man måste göra, utan det är rekommendationer.”
- Läs hela artikeln HÄR
Jag personligen känner mig lite snuvad på konfekten och bitter över att det inte blev ”bättre” än såhär. Samtidigt ser jag naturligtvis att det faktiskt är ett steg framåt och början på en förändringsresa som jag hoppas utvecklas betydligt mer än såhär.
Jag vill dessutom slå ett slag för alla förlossningsskadade kvinnor som engagerar sig och som vågar berätta sina historier. Det är tack vare oss alla som det faktiskt börjar hända saker på regeringsnivå. Med gemensamma krafter kan vi tillsammans förändra och vi kan alla göra skillnad, tillsammans kommer vi att lyckas och tillsammans kommer vi att förändra förlossningsvården!
Senaste kommentarer