Jag minns det som igår, den 11 juli 2015.
Efter att vi försökt ett tag så stod jag på toaletten och ropade glatt efter Ella som lyckligt ovetande kom springandes in ifrån trädgården! Hemligheten fick dock hållas hemlig ytterligare ett tag från henne, hennes lyckliga fötter sprang ut igen med en sticka i handen som hon gav till sin pappa. Nu väntade vi nummer två som kom att bli vår vackra Anya!
Bild från Aftonbladet, artikeln hittar du HÄR.
I början av graviditeten var jag på gynbesök några gånger då jag blödde rätt mycket. Det slutade men oron höll i sig ända in till slutet och i slutet av graviditeten blev minnena från Ellas förlossning starkare, rädslan fanns där hela tiden men nu fanns det ju ingen utväg. Snart skulle Anya ut! Bara det ej blev så illa som med Ella. Vi hade kunnat dö. Ett akut snitt efter många timmar räddade oss båda. Idag vet jag ej varför dom väntade så många timmar då vattnet var färgat så som vattnet var med Anya nu också.
Vädjan om igångsättning eller snitt.
En vecka innan Anya kom var jag på obstetriken på lasarettet. Jag vädjade en sista gång om att snälla sätta igång mig eller att få bli snittad, jag hade mått psykiskt dåligt så länge denna gången! Men under denna tiden fick jag höra från barnmorskan att: Det är klart du kan föda vaginalt du var ju öppen 10cm med Ella! Detta satte sig som en trygghet till slut så jag trodde på det!
I efterhand har jag hört att det ej har någon betydelse då Ella ej kom ner tillräckligt långt. Min sista vädjan misslyckades och jag fick en hinnsvepning och ett ultraljud på magen! Han sa att bebis mår bra! Men de va ju inte det som var problemet, jag mådde ju inte bra!
Jag som även har gåvan att få ha adhd/asperger blir lite tokigare utan min medicin när jag blir för mycket känslomässigt belastad. Då sa han att det är klart du fått ta medicinen under graviditeten. Min sambo blev smått arg för det var ej den infon vi hade fått. Så vägen hem var lång denna gången. Känslan av att ej bli hörd då du själv känner att något ej är okej skär djupt in i själen.
Dagen D.
Dagen kom, jag vaknade 00:44 och det hade varit den 21 mars i 44 minuter. Mitt toabesök tog tid, när jag gick och la mig igen small det till! Vattnet gick. Det var färgat!
Min sambo ringde förlossningen direkt, trots färgat vatten sa de åt oss att stanna hemma. Svärmor kom, Ella sov, strax innan 03:00 orkade jag ej lida mer, jag mådde ej så bra. Vi åkte in utan att säga hejdå till Ella, detta skulle senare sätta sig djupt hos henne! Vi var inne vid 03:00. Denna gången ville min mamma med, då förra förlossningen gjorde henne rädd sa jag att det var ok att följa med, min sambo kunde då få ha bra stöd av henne. Jag visste ju att det skulle gå bra denna gången, det var det jag fått höra. För att inte låta mamma vara orolig så fick hon vara med, jag är ju trots allt hennes lilla flicka.
Minnet är vagt under tiden på själva förlossningen, men denna gången var jag rädd, så rädd! Min kropp pratade ett språk som bara gjorde mig illa, så var det inte med Ella. Men personalen sa att det är så det ska vara? Tji fick dom. Vid denna stund stod jag som omföderska men inför min första vaginala förlossning. Strax innan 07:30 har jag varit på toa och är på väg till sängen igen. Då har de satt fram en boll, sitt på den så kommer värkarna komma igång snabbare. Satt på bollen i någon minut och skrek till snabbt, jag kunde inte få ihop mina ben. Hon som var där inne då tittade upp på mig snabbt och sa: Va? Redan? Upp på sängen direkt! Då var min sambo på väg ut för att lägga på mer tid på bilen! De sa att det hann han göra då det kunde ta tid att sitta på bollen men… Bilen fick vänta, Anya hade andra planer.
Förlossningen startade någon minut efter 07:30. Jag minns hur jag ville lyckas föda vaginalt och att det snart skulle vara över, men jag mådde inte riktigt bra över att det gick så fort. Fler kom in och våldet mot min mage utifrån började direkt, samtidigt klippte de mig. Allt blev bara så våldsamt och min rädsla hördes högt i alla salar just då. 07:59 tittade Anya ut. 4300g med ena armen ut samtidig som huvudet!
Lyckan skulle bytas mot olycka.
De var över, denna gången grät jag av ren lycka! Äntligen, det var över. Nu när jag skriver detta smyger rysningarna på just för att jag minns hur lycklig jag var men även för att idag vet jag att, jag just då inte visste hur stor olycka jag drabbats av.
Just då hade jag fött vaginalt och det gick bra och allt gick fruktansvärt snabbt. Jag var stolt. Lyckan bröts snabbt, kvinnan som förlöste mig sa efter hon sytt klippet att jag blödde lite ifrån rumpan! Detta var vanligt, den lilla bristningen var ingen fara så jag kunde andas ut, men jag fick ändå panikkänslan snabbt. Tänkte -jag visste det! Det skulle gå åt helvetet! Men litade på vad hon sa och blev lycklig igen. Det var en vanlig liten bristning! Denna fick hon ej sy på sängen och en läkare instämde! Jag rullades ner för operation. Vid hissen sa min sambo hej då till mig o gav mig en puss jag aldrig kommer glömma. Han var så lycklig över att jag sluppit gå igenom en hemsk förlossning igen och att vi snart skulle få åka hem till vår Ella.
Jag fick vänta ensam ytterligare tre timmar innan de förberedde mig inför operationen. Jag rullades in och där stod de redo, narkosläkaren var där ifall jag ville bli sövd! En av dem ringde han som skulle operera och jag hörde tydligt rösten i telefonen: Är det verkligen så pass att jag måste komma just nu?! Han andre svarade att det var det ej men att de var ju förberedda nu. Mannen från andra sidan telefonen kommer efter en stund och säger: Jaha vill du bli sövd eller bara bedövad? Jag hann få fram att jag ville bli sövd, ville prata lite till då jag var rädd, ville berätta varför jag ville bli sövd men han sa: Okej sövd och sedan var jag borta!
Tiden gick, när jag var sövd satt min sambo och min mamma o väntade i vår förlossningssal. En kvinna hade kommit in, min sambo tittade på henne, han hade redan börjat stressa upp sig över att det tog en sådan tid. Han satt redan ner då hon nu skulle berätta
-Catja har varit med om en olycka!
Senaste kommentarer