Hej!
Jag heter Sofia Mattysek, är 25 år och blivande mamma från Stockholm. Tänkte berätta lite kort om mig och min graviditet men även mina tankar kring den kommande förlossningen och eventuella rädslor.
Jag och min sambo väntar vårt första barn den 21 mars 2017 (på min födelsedag!) så jag är i vecka 24 just nu. Hittills så har jag mått oförskämt bra under hela graviditeten. Iallafall fysiskt. Knappt något illamående alls, ingen huvudvärk eller andra jobbiga krämpor. Dock hade jag en period mellan vecka 6 och 14 som var riktigt tuff psykiskt. Från ingenstans vällde en enorm svartsjuka över mig och jag grät hela tiden för att jag upplevde brist på intresse från min partners sida. Någonting som jag inbillade mig givetvis. Men nu mår jag bra och nu ska vi gå vidare till någonting annat, nämligen hur jag kom i kontakt med Hanna samt hur jag ställer mig till den kommande förlossningen och mina tankar kring det, efter att ha trillat över ett klipp där Hanna medverkar i Malous program på TV4.
Jag kände till sfinkterruptur sedan innan, inte på grund av min vårdutbildning, men för att jag har alltid haft ett stort intresse för graviditeter och förlossningar. Precis som jag sett Hanna berätta i sin blogg så har jag alltid gått runt med tanken att ”det händer inte mig”. Så det är heller aldrig något som oroat mig. På grund av mitt stora intresse för förlossningar och kroppen överhuvudtaget så har jag tittat på otroligt många klipp på youtube. Alla klipp är långt ifrån ”sagolika och vackra” för jag tycker om att se på ”allt”. På så sätt känner jag mig mer förberedd.
Många har sagt till mig att inte läsa om, eller leta fakta om komplikationer. de har till och med avrått mig från att lyssna på andras ”skräckhistorier”. Jag vet inte varför vi är så rädda för att höra om de gånger då det inte riktigt gått som planerat. En förlossning går ju inte planera till fullo. Du kan vara med och peta i planeringen samt komma med önskemål hur du vill ha det men händer något oväntat så kommer det att hända, även om du gått in med föreställningen att alls skulle ske komplikationsfritt. Så enligt mig är det bättre att vara påläst. Du kan fortfarande gå in med inställningen att det kommer gå bra. För oftast går det väldigt bra.
Jag har tittat på en del dokumentärer samt läst boken ”föda utan rädsla” och det fascinerar mig att vi kvinnor aldrig tidigare varit så rädda för att föda barn, som vi är nu. Trots den utvecklade förlossningsvården och trots all kunskap så är det nu rekordmånga kvinnor som är livrädda för att föda vaginalt. Om jag får spekulera fritt så tror jag att mycket hänger på hur bekvämt vi har det i dagens samhälle. Vi är i princip skonade från smärta, nästan all typ av smärtlindring finns att få utskrivet på recept eller hos apoteket, Att då ”frivilligt” uppleva den smärta som kommer med en vaginal förlossning är för många otänkbar. För mig är det en punkt på min bucketlist! Jag vill uppleva styrkan, jag vill känna vad min kropp är kapabel till. Givetvis har jag ingen aning om ifall jag kommer kunna genomföra en vaginal förlossning eller om det kommer bli ett kejsarsnitt, men i mitt huvud så går jag in med förhoppningen att kunna genomföra en vaginal förlossning.
Att jag har läst Hannas blogg och sett de klipp där hon medverkar har inte skrämt upp mig, snarare gett mig mer kött på benen inför det kommande förlossningsbrevet som jag ska skriva och vad jag förväntar mig av vården. Jag känner att min rädsla för att bli ”klippt” har minskat och att jag istället kommer önska det i mitt förlossningsbrev. Bara detta är ett tydligt tecken på hur kunskap får oss att ändra inställning. Nu när jag lärt mig att ett litet klipp kan vara räddningen från att drabbas av det fruktansvärda som Hanna gått igenom så framstår det inte lika skräckinjagande, snarare lugnande. (Obs, ett klipp skadar bäckenbotten och är alltså inte heller optimalt men kanske ur min synvinkel att föredra i jämförelse med det som drabbade mig – Hannas anmärkning).
Det finns otroligt många kvinnor i världen som har fött barn. Några har haft – vad de upplevde – en fantastisk förlossning, andra skulle aldrig göra om det. Jag vill inte att ni missförstår mig. Det är inte så att jag sitter och förutspår att min egen förlossning kommer att bli smärt- och komplikationsfri bara för att jag har mer kunskap än innan om möjliga komplikationer och hur man kan minska risken för dessa. Det jag vill säga är att jag upplever en annan typ av kontroll. En kontroll över mitt eget tänkande och mina förväntningar. En kontroll över att vara förberedd och påläst. Det Hanna har hjälp mig med är att våga ifrågasätta om någonting inte skulle kännas rätt. Att våga ställa krav på vården och vad jag förväntar mig av dom under MIN förlossning. Att våga söka hjälp om jag känner att någonting har gått snett eller inte ”läker som det ska” efter förlossningen. Men framförallt – att livet inte tar slut bara för att jag skulle råka ut för komplikationer under min förlossning, men att jag med hjälp av kunskap och mentalt förberedande kan hjälpa till att minska riskerna för just mig.
Det var allt för mig.
Tack för att jag fick gästblogga hos dig och dela mina tankar Hanna. Tycker att det du gör är otroligt givande och viktigt för oss blivande mammor, men även för de som kanske redan gått igenom samma sak som du.
Med vänliga hälsningar, Sofia Mattysek
Pssst… Om du vill följa min graviditet eller om du kanske också ska föda barn under 2017 och är nyfiken på andra blivande mammor är du välkommen att kika in på min Instagram @sofiamattysek
Senaste kommentarer