Från Sörgård till Norrgård
15.20 Operationsberättelse
Sutur av förlossningsskada Diagnos och op.koder. och MBC33
Operationsdatum: 2016-03-08. Början kl: 15:20. Slut kl: 15:44.
Anestesi: Spinal.
Det har uppstått en perinealruptur grad III, total sfinkterruptur.Sfinktern sutureras med PDS.Huden sutureras intracutant. Suturerna ska ej tas bort. Vid djup vaginal palpation genom ändtarm, noteras att vaginalrectofascian är rupturerad, ca 10cm djup in i vagina, kl 18.00, tjockleken mellan ändtarmen och vaginalväggen ca 3mm tunn. Sutureras med polysorb 2-0, enkla suturer, 5 stycken totalt, så att det stadgas, förebyggande mot rectocele.
Blödningen uppmätes till 100ml.
Torkkontroll utförs.
Ingreppet bedöms okomplicerat.”
Ingreppet bedöms okomplicerat. Det ekar i mitt huvud. Okomplicerat. Det finns inget sådant längre.
Jag heter Jennie, är 31 år, snart 32, gift sedan 2013 och födde nyligen vårt första barn, en dotter. Ovanstående text är ett exakt utdrag från min förlossningsjournal. Jag förstår inte ett ord av den. Det är grekiska för mig. Och jag vågar fan inte googla. På Google dör man. Så jag väntar, hoppas på det bästa och håller tummarna så fingrarna vitnar. Jag hänger på forum och i facebookgrupper för förlossningsskadade där både uppmuntran och stöttning finns.
Jag är svinrädd. Jag är rädd att stygnen inte läker som de ska, att det glipar någonstans, att jag kommer få stomipåse, prutta okontrollerat och läcka bajs ur snippan. Jag är livrädd för att föda barn igen, men skulle gärna skaffa ett syskon. Jag tänker att det kommer dröja så satans länge innan jag är hel och ren och mår bra igen att jag kommer glömma hur man har sex, att min man ska tröttna på att vänta och ta ut skilsmässa. Jag VET att det inte kommer hända, min man är en klippa och lyssnar oförtröttligt när jag pratar om hur jäkla förstoppad jag är och hur konsistensen på mitt bajs var idag. Han lyssnar och peppar när jag gråter av smärta inne på badrummet. Han berättar att han älskar MIG, oavsett om jag skulle ha påse på magen eller inte.
Och när jag gråter om att jag läste om en tjej som inte kunde ha sex på tio jävla månader ler han tappert och försäkrar att det är lugnt. Men det är det inte. Inte ett jävla dugg. Inte i mitt huvud.
Det är FAN inte lugnt att man ska behöva förvandlas till köttmos där nere efter något så vanligt som en förlossning.
Häromdagen bajsade jag. Alldeles av mig själv. Ingen salva i rumpan, inga katrinplommon. Jag blev så jävla lycklig att jag skickade ett mess till min mamma för att berätta och skrev inlägg om det och delade med mig i två facebookgrupper där det både hurrades och peppades. Jag skrev alltså inlägg. Om mitt bajs. Till människor på internet som hurrade för mig. Fattar ni den grejen?
Jag hade aldrig gjort det. Inte innan.
Jag var kaxig under graviditeten. Längtade efter att föda barn, var inte ett dugg orolig, nervös eller rädd inför förlossningen. Jag SÅG FRAM emot den. Tyckte det skulle bli en jädrans upplevelse. Kände mig privilegierad, var så tacksam att jag skulle få vara med om det, att vårt efterlängtade barn äntligen skulle komma. När dagen väl kom var det inte så enkelt som jag trodde.
EDAn jag skulle hoppa över mottog jag med glädje efter 36 timmars smärta. Jag var så trött. Lustgasen sög jag i mig som om det vore frisk luft och huvudet var dimmigt som efter en blöt utekväll. Jag hängde inte alls med längre. Jag har tyvärr ganska suddiga minnen av timmarna innan dottern föddes och jag orkar inte ta reda på fakta. Vad jag tror mig minnas är när krystvärkarna startade. När jag trodde att jag skulle tappa andan och kvävas och bajsa på mig samtidigt. Sedan minns jag att jag kände hennes huvud mellan mina ben och att jag tänkte Satan, vad ont det gör. Det bränner ju helvete!
Jag mindes en förlossningsvideo jag sett och fortsatte min tankegång med Jaha, och det kommer fortsätta bränna såhär flera gånger, nu ska ju huvudet ut och in och det ska töjas långsamt för att man inte ska spricka. Vilken ironi, att jag hann fundera på det. Efter den tanken gled huvudet in igen och vid nästa krystvärk hann jag förvånat känna hur huvudet gled ut, tätt följt av axlar och den lilla kroppen och vips hade jag henne på min mage. Jag fattade ingenting. Vad hände med töjningen?
Sedan grät jag en skvätt, kände hur det grävdes mellan mina ben och IGEN tänkte jag Okej, nu kollar de om jag spruckit…men jag känner ju inte ett dugg, det här gick ju toppen. Igen. Ironi.
Trött, lustgasberusad och lycklig.
Jag fick hålla min dotter i tio minuter, sedan vägdes och mättes hon och plötsligt skulle jag köras till operation. Mitt dimmiga huvud hann inte med. Fattade inte. Vaddå, operation? Vaddå för? Vem ska passa bebisen? Måste jag lämna henne här? Jag grät en skvätt över det också och åkte iväg. Svettig och jävlig och trött och med en gnutta ångest över att min bebis skulle försvinna.
Perinealruptur grad III, total sfinkerruptur.
Nej, jag vågar som sagt inte googla. Och jag vet inte vad det betyder. Men jag vet hur det känns. Hur det känns i röven och i snippan och i hjärtat. Jag har bajsat fyra gånger på 22 dagar, som det gått sedan hon föddes. FYRA gånger. Det är omänskligt. Jag är förstoppad och trots mjukgörande medel är bajset stenhårt och jag får inte krysta för skadans skull. Så jag sitter där och gråter, på en toalettring av plast och håller emot. Livrädd att mellangården ska spricka upp igen och längtar efter lite gammal hederlig diarré.
’Sprucken från Sörgård till Norrgård och i Mellangården kan ingenting levande längre gro’.
Så tänker jag. Är lycklig varje gång jag kan kissa utan att det känns som det brinner. Smörjer med Xylocain och Pevaryl och hoppas att det ena ska bedöva smärtan och det andra dämpa klådan. Jag dricker laktulos som smakar sirapsspya, ger sjukt mycket gaser i magen och upphov till galna mängder pruttar och trycker upp microlax i rumpan och känner mig en gnutta förnedrad. Men jag VÄGRAR vara tyst. Jag låtsas inte.
När frågan hur gick det dyker upp svarar jag
Jotack, dottern är det vackraste jag vet, jag älskar henne mer än allt, förlossningen var jobbig, men hon är frisk och underbar. Men JAG mår skit och mitt underliv är köttfärs.
När jag undrade över operationen som ingen berättat så mycket om fick jag en teckning på baksidan av ett ”grattis-till-dottern”-kort.
Jag skäms inte. Även om folk ibland inte kan förhålla sig till öppenhet om söndertrasade underliv och bajs som inte sköter sig självt, så som bajs brukar göra. Jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda, jag vet inte varför jag sprack. Jag fattade aldrig att barnmorskan försvann ut ur rummet och att en barnmorskestudent förlöste mig. Ingen upplyste eller frågade. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Men jag vet att jag aldrig trodde att det skulle hända mig. Jag skulle ju föda barn som ett jävla proffs. Felfritt.
Vad jag inte fattade var att det var precis vad jag gjorde. Som ett proffs. Och felfritt. Jag födde vår dotter. Och med eller utan bristningar är det ett achievement större än det mesta. Vi är satans starka, vi kvinnor. Som kan föda barn. Har man turen att göra det utan skador i underlivet är det ju skönt. Och toppen. Annars får man snällt sätta sig ner på sin sittring, svälja en alvedon och hoppas på det bästa. Hoppas att läkaren sydde snygga korsstygn och inte hade en dålig dag.
Vi myser mycket i vår bebisbubbla. Kramas mycket och pussas ofta. Älskar oändligt och för alltid.
Bebisbubblan finns där också. Den glittriga, den som syns på Instragram, ni vet. Livet är fasen underbart med henne! Men parallellt med den bubblan vadar jag i avloppsvatten och luktar prutt. Och båda verkligheterna är lika verkliga och viktiga att veta om!
Tack för att ni delar med er. Kämpar för tillfället mitt eget krig med att leva med en sfinkterruptur grad 4 som jag fick för snart tre månader sedan. HUR mycket ilska och ledsenhet har den inte orsakat mig 🙁 och varför pratar ingen om detta? Tack för att ni gör det.
Jag vet precis hur det är 🙁 en skada som jag inte ens kände till innan förlossningen har förstört så mycket men fler och fler vågar träda fram och berätta och tillsammans kan vi ökas medvetenheten och förhoppningsvis medverka till en förbättring! Vi är många som får sfinkterrupturer, vissa läker ihop och kan leva utan bestående mén men alla är inte lika lyckligt lottade! Innan jag fick min stomi hade jag problem med analläckage och blev jag nödig kom det i brallan om jag inte kunde springa till toan, det slipper jag ju nu men med handen på hjärtat skulle jag ju helst ha en hel tarm och en fungerande muskulatur!
Hur går det för dig med din skada, vad säger vården? Kram /Hanna
Åh, jag är också arg. Och ledsen. Mest tycker jag att det är för jävla onödigt med sådana här skador. Vi borde ha sluppit. Men jag börjar vänja mig. Dock inte vid tanken på att framtiden KAN bära med sig analläckage och ett förstört sexliv. Det är jag svinförbannad över och hoppas såklart jag slipper. Håller tummarna för att du läker som du ska och att du får må bättre! ❤️
Så modigt och nyttigt att berätta!
Fyfan va jag bara vill ge dig en kram. Och en fet high five! Jag blir lika ledsen och olycklig i själen varje gång jag läser en sån här historia, om hur något så häftigt och vackert som en förlossning kan ge så mycket smärta (både för kropp och själ). Samtidigt som jag gråter en tår för din skull och av igenkänning så blir jag så glad över alla som nu vågar kliva fram och naket berätta sanningen. Inga filter. Bara verklighet. Varje berättelse som får luftas är ett steg i rätt riktning för att nyblivna mammor ska slippa skam och tårar i ensamhet. Så, tack för att du berättar! Och grattis till ditt barn!
Jag vill också ge en High five. Till dig. Till mig. Till alla som tar hand om barn och mosade underliv samtidigt. Det är tillräckligt tufft med EN av de sakerna och det sistnämnda hade jag gladeligen sluppit.
Jag njuter av varje sekund med dottern. Livet ÄR underbart. Men en STOR del av livet gör ont, svider och bränner. Och det suger ju.
Tack för dina ord, de värmer!
Kram!
Hej Jennie,
Det är så starkt av dig att dela med dig som du gör!
Även Hanna med flera. Tänker bloggar, aftonbladet artiklar, intervjuer osv
Ni ger inga krusiduller eller lindar in det – ren fakta om hur det ÄR och hur det KÄNNS.
När jag läser ditt inlägg känns det så otroligt orättvist att din första tid med er lilla tjej ska bli så förstörd. Du beskriver det på ett så bra sätt. Inte långt till tårarna när man förstår att någon kan bli så glad över lite ”vanligt, hederligt bajs”.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ordnar sig till det bästa för dig, så snart som möjligt!
Ge inte upp!
Innan detta hände Hanna (som är min lillasyster), hade jag aldrig hört talas om sfinkterruptur och sådana förlossningsskador. Med tanke på att jag själv fött 2 barn och har många kompisar som fött barn, så är det väl ändå rätt otroligt att jag ALDRIG tidigare hört något nämnas om det? Någon i min omgivning bör ju ha blivit drabbad tidigare, kan jag tycka?
Ingen vågar prata om det!
Det mest skrämmande är att allt jag tidigare vetat i ämnet kommer från en artikel i Amelia för flera år sedan, den handlade om fistelkvinnorna i Afrika. Många könsstympade har problem vid förlossning och drabbas av fistlar, vilket läkare utan gränser försökte hjälpa dem med…
Men i Sverige!? Då var det för mig ofattbart att det fanns på kartan – inte i vårt land med den sjukvård vi har!
…tänkte jag då…
Nu vet jag bättre.
Det är lätt för mig och oss andra som står på sidan om att peppa och försöka hejja på er i arbetet att berätta vad som kan hända – jag är ju inte själv drabbad och vet inte hur det är! Man kan försöka sätt sig in i er situation – men förstå den, det kan vi som inte är drabbade ALDRIG göra. Inte fullt ut.
Ni är helt otroliga som står upp och berättar hur det är – för om ingen berättar – hur ska det då någonsin kunna bli bättre?
Vi är många som står på er sida!
Tack för att ni delar med er båda två!
Många styrkekramar från Maria
Tack snälla för fina ord! ❤️
Jag hade heller aldrig hört speciellt mycket om förlossningsskador innan. Det finns en kvinna i min hemstad som dock skrivit mycket och öppet om det och sin skada. Varje gång har jag tänkt ’stackars henne, må det aldrig hända mig’. Sedan hände det.
Det kanske inte läker min skada att prata högt, men det kanske öppnar ögonen på de som tycker att vi ’föder ju bara lite barn’. ❤️
Så fint och modigt att du delar med dig! Stor kram till dej och grattis till din fina dotter ❤