Under lördagskvällen blev det samtal med svägerskorna om det här med graviditet, förlossning och amning.
Ibland tycker jag att det är lite ”svårt” att prata förlossning med någon som ganska snart ska föda. Jag vill inte skrämmas men samtidigt vill jag gärna uppmuntra till att våga ställa krav och till att ta reda på saker som faktiskt kan hända. Nu är jag så pass nära Jossan (svägerskan som snart ska ha sin första bebis) att jag vågar prata öppet med henne och det känns inte som att jag skrämmer henne. Jag tror och hoppas att det jag går igenom faktiskt kan vara något som inspirerar henne att våga ställa krav på sin egen förlossning.
Eftersom jag bär på en hel del negativt att säga (dock inte lika mycket om förlossningsvården som eftervården) känner jag ibland att jag hellre är tyst. Det är så jäkla typiskt att en gravid förstagångsföderska bara får höra en massa negativa berättelser om både förlossning, risker, plötslig spädbarnsdöd och en massa annat. Jag vill informera men jag vill samtidigt inte tvinga på information som personen inte vill ha. Det blir en balansgång och man får liksom försöka ”känna av” läget lite..
Vi pratade även om det här med att kroppen förändras mycket och hur det känns när man inte riktigt känner igen sig själv. Jag berättade att jag tror att jag har förträngt mycket. Jag vet att jag mådde sjukt dåligt och spydde fram till någon gång runt vecka 25 men det har jag nog egentligen också förträngt. Jag kom på mig själv med att tänka att det var så underbart pluttenuttigt att vara gravid, haha. Spydde som en idiot och mådde verkligen superdåligt men den delen känns så långt bort.
Detsamma gäller viktuppgången och jag har någon slags fantasi om att jag kände mig så otroligt vacker när jag var gravid. Adam slog hål i den fantasin när han frågade mig om jag verkligen glömt att jag stod framför spegeln och tokgrinade när vi skulle iväg på en fest och jag kände mig så fet och ful. Det hade jag förträngt ända fram till den sekunden han berättade historien. Då sköljde känslan över mig och jag kom väldigt väl ihåg hur det kändes. Vad jag än tog på mig kände jag mig som en strandad val, självkänslan sjönk till botten och jag kände mig inte alls bekväm i min egen kropp.
Amningen har jag också positiva minnen från men när jag började tänka på saken insåg jag att det ofta var ont i brösten när de var sprickfärdiga och fullkomligt överfulla med mjölk. Att det gjorde ont som tusan när bröstvårtorna sprack sönder av amningen och att jag ofta kände mig som en mjölkko. Kommer också ihåg hur jag kämpade med amningen efter operationer och stressen jag kände för att kunna fortsätta amma.
Jag pumpade för att få ut alla mediciner som Selma inte skulle få i sig, pumpade för att lätta på spänningarna i brösten och pumpade som en galning för att hålla igång produktionen. Men, själva amningen i sig fungerade superbra fram till den dagen jag insåg att jag höll på köra mig själv i botten för att kunna fortsätta amma. Ställde klockan flera gånger per natt för att pumpa av den ena eller andra anledningen och till slut var jag inte mer än en vandrande vålnad med urholkade ögon och ett blekt ansikte. Då var det någon vettig människa som fick mig att förstå att det inte var värt att vända ut och in på sig själv utan att istället ge henne flaskan ibland och låta henne amma då det var möjligt. När Selma var runt sex månader gav jag upp amningen och även om det kändes som en förlust vet jag idag att det var det rätta att göra i den situationen jag befann mig i. Då kände jag mig som en ”dålig mamma” men idag vet jag så mycket bättre <3
För mig var det tvärtom när jag fick första barnet. Alla bara berättade solskenshistorier, ingen sprack, alla var uppe på benen igen direkt efter fl, ingen nämde hur ont det gör i början att amma, ingen nämde hemorrojder, återhämtning, hormonvågen som kommer efter typ 3dagar eller något negativt. Nu blev det ju akutsnitt med henne men det var samma sak nu med andra. Du är den enda som berättat sanningen i min närhet. När jag i efterhand har tagit upp det med folk så visar det sig att det var ju inte sådär rosaskimrande som alla sagt. Söndertrasat underliv, hemorrojder, stygn som skaver, mjölken rinner till och allt sådant tror jag kan vara bra att vara förberedd på, jag hade velat vara det. Omän det inte händer alla så händer det många.
Så klokt sagt Johanna! Det var samma för mig med undantag för att jag hade blivit varnad för ömma och sårande bröstvårtor!
Visst är det konstigt att ”alla” verkar haft så rosaskimrande förlossningar först men sedan när man börjar skrapa på ytan kanske det döljer sig något helt annat än rosaskimrande och komplikationsfritt!