Hanna Öhman

Jag tänker ofta på det här med information och det händer då och då att jag får kommentarer om att jag inte borde berätta så mycket. Om att jag istället borde peppa gravida och framförallt förstföderskor, inte sprida en massa skräckpropaganda. Hålla mig tyst och inte medvetet skapa rädsla eller bidra till panik.

Allt det här gör mig väldigt splittrad. Och samtidigt förbannad.

Jag berättar inte min historia för att sprida rädsla eller för att sprida skräck bland gravida kvinnor. Jag berättar min historia bland annat på grund av följande.

• Jag vet att det finns många förlossningsskadade kvinnor som lever i tystnad. Kvinnor som på grund av en eller annan orsak inte vill eller vågar berätta om sina upplevelser och sin vardag med läckage, smärta mm. Jag vill visa alla dessa kvinnor att det inte är varken skam eller tabu att leva med en förlossningsskada. Vi har inte gjort något fel och vi har inget att skämmas över. Jag vill att dessa kvinnor ska kunna hitta energi och inspiration genom mig att faktiskt våga berätta om vad de tvingas gå igenom till följd av sina skador.

• Genom att skriva av mig och berätta kan jag inte bara inspirera andra kvinnor i liknande situation, genom att skriva av mig och berätta bearbetar jag samtidigt alla mina egna känslor och upplevelser. Två flugor i en smäll helt enkelt 🙂 För mig känns det oerhört viktigt att vara så ärlig som möjligt och skildra min verklighet för sanningen är den att det är såhär mitt liv ser ut – till följd av skadan som drabbade mig under min förlossning.

• Jag berättar om mina egna upplevelser för att vara med och skapa skillnad. Genom att vi berättar vad vi varit med om (vad vi tvingas gå igenom, vad våra familjer måste offra, hur vi mår, den smärta som hela tiden finns där med mera, med mera) belyser vi ämnet förlossningsskador och då får ämnet uppmärksamhet. Jag tror att det är viktigt att vi som vågar berätta faktiskt gör det, att vi berättar för ALLA som vill lyssna. Till slut är det omöjligt för politikerna att inte reagera och agera. Och det mina vänner, det är precis det som händer just nu! Tillsammans kan vi göra skillnad, tillsammans kan vi förändra och förbättra Sveriges förlossningsvård för framtidens födande kvinnor.

Att bara berätta rosaskimrande historier känns för mig orealistiskt och faktiskt till och med riktigt dumt. Det är tyvärr inte alltid så sanningen ser ut.

Jag är inte ute efter att sprida någon skräckhistoria. Min förlossning var inte alls något som jag överhuvudtaget kan kalla för skräck. Jag hade en positiv känsla och jag kände mig jäkligt stark och stolt efter förlossningen. Jag lyssnade på kroppen och jag gjorde som barnmorskan sa att jag skulle göra. Jag var lugn och kände aldrig någon panik. Trots allt det här, trots att jag var lugn och lyssnade på kroppen så skadades jag. Trots att förlossningen inte var någon ”skräckförlossning” skadades jag på ett så allvarligt sätt att jag idag har genomgått 25 operationer och lever med en stomipåse för avföring på min mage.

DÄRFÖR blir jag upprörd och rent ut sagt förbannad när folk trycker i ansiktet på mig att jag inte borde sprida rädsla och skräckpropaganda för det är ta mig faen inte det jag sysslar med. Jag har sagt det så många gånger tidigare och jag säger det igen:

INFORMATION ÄR KUNSKAP OCH KUNSKAP ÄR MAKT!

Jag kommer fortsätta hävda att det är betydligt bättre att vara påläst och informerad än att inte ha någon vetskap om förlossningsskador. Om jag hade läst på hade jag kanske haft en annan chans att påverka händelserna efter min förlossning och kanske hade jag då sluppit allt detta som jag tvingats gå igenom.

Ta makten över din egen kunskap och våga fråga om det är något du inte förstår!