Jag heter Hanna Öhman, bor i Älvsbyn och driver den här bloggen om mitt liv som förlossningsskadad och kampen tillbaka till ett frisk och sunt liv. De senaste dagarna har jag blivit varse att det kan vara svårt att hitta min blogg, det finns visst många Hanna Öhman som bloggar.. Dock kanske inte om förlossningsskador! 😉 Jag har försökt ändra inställningarna på bloggen så nu håller jag tummarna att den går att hitta via sökmotorer.
Min sfinkterruptur som jag fick för ganska precis fyra år sedan, har kastat mig ut på många okända stigar. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och nu är det snart dags för ytterligare en stor utmaning som denna skada fört med sig: min stomioperation.
I veckan kommer jag att medverka i två reportage på SVT om min skada och hur den påverkat och fortfarande påverkar mig och min familj. I kvällens regionala nyheter fick vi se en glimt, en trailer, av kommande reportage. Känns lite nervöst men samtidigt skönt att våga prata om det här, visa att problemet är aktuellt och jag är helt övertygad om att det finns fler som jag där ute!
Vi är många som på utsidan ser helt vanliga ut, precis som vilken annan kvinna som helst, men med skillnaden att vi har ett sorts osynligt handikapp. Något som inte syns på utsidan men som påverkar våra liv otroligt mycket. Vi lider i det tysta och vågar knappt berätta om hur jävligt det ibland kan vara att leva med en förlossningsskada. Jag önskar och hoppas att jag genom min medverkan i dessa reportage, kan inspirera och kanske ge någon det mod som krävs för att våga berätta. För er som inte bor i Norrbotten kommer jag att länka till reportaget efter att regionala nyheter sänt det.
Hoppas du får en trevlig kväll <3
Follow my blog with Bloglovin
Hej och tack! Jag fick en förlossningsskada för nästan åtta år sen, idag när jag vågat bli gravid igen så häpnade läkaren på ”snittsamtalet” (inga problem att få kejsarsnitt iaf) över att jag aldrig följdes upp efter min op (har ”bara” opererats två gånger, varav endast första i ändtarm) på tex bäckenbottencentrum. Det blir ju en väldigt jobbig tid både psykiskt och fysiskt efter en sån skada, och det är ju allt bra märkligt att rutinerna kring stöd verkar vara så bristfälliga, och då bor jag ändå i Stockholm som ju har flera stora sjukhus. Bara en sån sak som att sitta och amma när man inte kan sitta ner är ju svårt 😉
Har haft problem med både avföring, urin och smärta under dessa åtta år, så ska få en remiss till ett bäckenbottencentrum efter kommande förlossning. Har varit så trött på vården som aldrig lyssnat, så det känns som ett steg upp iaf 🙂 Tyvärr gäller det att träffa just rätt läkare har jag märkt, träffade dagen innan snittsamtalet läkaren på MVC som var totalt okunnig och i princip bara sa att ”ja, tyvärr kommer det bli värre när du blir äldre också” (problemen har blivit värre nu under graviditeten också, därför sökte jag upp henne) utan att erbjuda hjälp eller remiss någonstans! Suck!
Men stort tack till dig som pratar så öppet, när jag fick min skada för åtta år sen upplevde jag att nästan ingen (varken i vården eller personer runt mig) kände till förlossningsskador speciellt bra, ”ja, men alla spricker ju lite” var en standardkommentar… haha, tänk om man bara ”sprack lite”, låter som en dröm! 😉
Hej! 🙂
Ja visst är det tragiskt hur man blir bemött ibland. Jag har haft ganska tur, det var bara lite kämpigt i början men så snart de förstod omfattningen av min skada har jag fått hjälp. Jag har aldrig sedan dess blivit misstrodd eller illa behandlad så jag har haft tur. Med handen på hjärtat får jag väl säga att om jag inte haft så tur så skulle jag inte ha orkat kämpa för att få hjälp. Däremot har mina komplikationer bland annat lett till blodförgiftning så jag tror inte att de vågar ignorera mig.
Urin och analläckage är tyvärr vardag för många och det verkar vara ofta som sjukvården bara beklagar, jag önskar så att fler var bättre kunniga för då skulle många fler kvinnor få bättre hjälp.
Tyvärr är ämnet lite hysch hysch men det kanske kan bli bättre, vi jobbar stenhårt för det 🙂
Kram
Jag hörde precis ett inslag med dig på radion och letade upp din blogg. Jag har själv samma skada efter förlossningen av min första dotter som föddes 2004. Skadan upptäcktes av min barnmorska på återkontrollen ca 7 veckor efter förlossningen. Jag hade ju misstänkt att något var fel, men vad… Opererades i april 2005 men det sprack upp och jag blev sedan opererad i Uppsala, då gick det bättre (första op gjordes i mitt eget landsting). Var sedan till Uppsala för div nervstimulering och annat under hösten 2008. Mina besvär minskade efter operationen, men jag är långt ifrån utan problem. Helt ärligt så har jag fortfarande dagligen problem pga detta. Jag avstår t ex från all fysisk träning av rädsla för att inte kunna hålla tätt. Ja jag kan ju inte bara sitta stilla utan promenerar och simmar, men det är inte utan problem det heller. Det räcker med att man måste stå och gå i det vardagliga livet, läckage kan ske utan fysisk ansträngning. Jag har också lärt mig vad jag kan äta och inte bör äta för att hålla magen någorlunda ’snäll’. Det nyttiga (som jag vill äta) frukt, grönsaker, fibrer går bort i princip helt. Jag tror inte det är många i min närhet som vet vilka problem jag egentligen har, det är ju så att man helst är tyst om detta och kommer med undanflykter när div aktiviteter föreslås t ex. Och så ’ska’ man ju äta nyttigt med mycket grönt och fibrer….
Mitt andra barn förlöstes med kejsarsnitt. Redan vid operationen sa läkaren att om jag tänker skaffa fler barn så kommer förlossningen att ske med kejsarsnitt. Det kändes jättebra att veta det redan då. Jag upplevde mig hela tiden bra omhändertagen inom vården, det kändes som att de verkligen gjorde allt de kunde. (Förutom att jag är lite förundrad över att man missade att se en så pass stor skada vid förlossningen). Efter att ha gruvat mig under några år så har jag nu åter tagit kontakt med vården för att se om det finns något mer man kan göra, tänker att det kanske kommit nya metoder att fixa sådana här skador under de år som gått. Ska till min husläkare nästa vecka för ev remiss vidare. Jag har gruvat mig för jag vet vilken pärs det är att ev gå igenom en operation igen, och vägen dit kan vara lång med många undersökningar. Och jag kan ju heller inte vara säker på att en operation gör problemen mindre. Men så läser jag om att ni är många som gjort betydligt fler operationer och tänker att om mina problem kan minska det allra minsta så är det värt mycket. Tänker också att ju äldre man blir desto slappare blir ju musklerna. Hur stora kommer mina problem då vara om 30 år? Så jag måste se om det finns mer hjälp att få. Men då måste jag börja berätta för människor omkring mig igen. Det har tillkommit många nya människor i mitt liv under de här 11 åren. Människor som inte har en aning om skadan och som kommer undra. Men men, det är ju egentligen inget att skämmas för… fast inte är jag helt obesvärad av att berätta om de kroppsliga problem skadan gett. Det är skönt att hitta fler som är drabbade så att man ser att man ändå delar erfarenheten med många fler.
Hej! Så härligt att höra att du kontaktat vården igen, jag hoppas att det kommit någon ny supermetod som kan hjälpa dig 🙂 Jag förstår precis vad du menar med att det kan vara jobbigt att berätta för de här nya människorna som kommit in i ditt liv, det är inte lätt att utelämna sig själv och sitt underliv men jag har insett att det är fruktansvärt många som har någon typ av skada efter förlossningen. Kanske har fler i din närmaste omgivning liknande problem men eftersom det är så pass känsligt så berättar man inte utan är tyst om saken.
För mig ser det bra ut runt mellangården, jag har lite problem med ringmuskeln och ganska svårt att hålla tätt. Blir jag nödig får jag lägga benen på ryggen och springa fort så in i bomben till närmasta toalett. Just nu har jag ju dock stomi så det är otroligt underbart att aldrig behöva fundera på vad som händer om jag blir nödig och det inte finns nån toa i närheten. Kommer det så kommer det och då hamnar det tryggt och säkert i påsen 🙂 Men visst är det en omställning med stomi också, det är läskigt och det var många tankar och funderingar innan jag bestämde mig för att jag ville opereras. För mig sitter skadan i tarmen, jag har ett hål en bit upp i ändtarmen och det hålet lyckas dom inte laga 🙁 Bara du hör av dig om du behöver skriva av dig, det är alltid skönt att få ventilera med någon som har liknande erfarenheter. Kram /Hanna
Hej! Jag gjorde min 20e op för någon vecka sedan efter min förlossningsskada som jag fick december -09. Jag hade stomi i ett år för att avlasta och har gjort en gracilisplastik vilket innebär att läkarna har flyttat en muskel från låret till underlivet. Detta har medfört att från knä och ner till foten har jag ingen känsel så benet är förstört för alltid.
Hej Erika! Låter som att du har nåt liknande som jag. Vet en annan tjej där de gjort en liknande plastik med ett ben från låret och jag tror att hon blev bra efteråt men att det ”gick upp igen” senare i livet. Ja, man får nog kanske ställa in sig på att det här aldrig kommer att gå att ordna men hoppet är ju det sista som överger en 😉 Vad riktigt hände för dig under förlossningen och vilken skada fick du? /Hanna
Jag fick en sfinkterruptur men den opererades 1 timme efter förlossningen och blev bra. Det läkarna inte såg var att jag fick en rektovaginal fistel… Gjorde 3 misslyckade försök att försluta den, fick stomi, gjorde ytterligare en misslyckad op sen tog min läkare beslutet att flytta muskeln och ”lappa” med. Tack o lov så lyckades det!!! Smärtan va hemsk efter den operationen!! Men resan tar inte slut där… Fick ärrbråck där stomin setat och opererades för det och första op misslyckades. Andra op rispades min urinblåsa så den sprack dagen efter men ingen tog mig på allvar utan sa att det va nätet jag kände. Detta innebar att all urin gick ut i buken så jag fick kraftig bukhinneinflammation och höll på att stryka med. Detta är bara de stora ingreppen jag gjort. Har gjort flera mindre korrigeringar så jag är uppe i 20 op nu. Men det som inte dödar, härdar 🙂
Ja men herre gud! Det låter som att du och jag skulle ha en hel del att surra om ifall vi träffades? Var bor du någonstans? 🙂
Det är så bra gjort av dig att berätta. Jag misstänker att du hjälper många bara genom att berätta! Jag undrar när svensk förlossningsvård kan börja ta till sig och använda tekniken för färre spinkterrupturer som används i Finland och Norge!
Hej! Jag tror att det är på gång! Vet att paret Pirhonen åker runt i vårt avlånga land och utbildar så jag hoppas att det blir bättre 🙂 /Hanna
Hej.
Vad starkt av dig att berätta och du gör nog en stor tjänst till många -att våga berätta, då en förlossning inte riktigt slutar så som man tänkt sig.
Jag önskar att jag ”visste om” dig och alla de andra som drabbats av förlossningsskador. Fick själv en, faktiskt 2011, men nog ett halvår ca före dig. De var en tuff tid, då jag kände mig så ensam. De verkade ju som att ingen på hela jorden hade fått en sådan skada efter en förlossning.
Jag minns att jag önskade att de iallafall fanns en där ute, som jag kunde prata med. Som hade fått som jag.
Nu ärju jag helt återställd. Och har inte haft alls nå problem efteråt.
De jag egentligen ville ha sagt är att du och alla ni andra som pratar öppet om detta, ni hjälper nog många andra att våga prata om de och inte känna sig så ensam i sin skada.
De är över 4 år sen för mig. Önskar att jag en dag orkar berätta de för andra. Men de är för jobbigt nu.
Kram till dig!
/Helene
Hej Helene! Ja, det krävs en hel del för att våga berätta men jag lovar dig att när du väl tar steget och faktiskt vågar, då kommer det att kännas bättre för varje gång! 🙂 För mig är det lite som terapi att skriva och berätta och det känns otroligt skönt 🙂 I början var jag som en mussla. frågade nån så svarade jag att jag fått en förlossningsskada. Då frågade dom inte mer. Men efter hand har jag vågat berätta mer och ibland har det varit sjukt jobbigt men jag blir bättre och bättre och idag tror jag inte att jag har några ”spärrar” kvar. Du får jättegärna berätta för mig om du vill! [email protected] Mvh Hanna
Hej!
Modigt att våga ta upp detta så öppet. Jag önskar haft modet från början. Jag drabbades av min skada för snart åtta år sedan och i april i år blev jag opererad med en så kallad sakral nervstimulering.
Jag har inte vågat vara lika öppen som dig men blir modigare för varje dag och berättar för fler och fler och mer och mer om min skada.
Jag har många gånger tänkt att vågar inte jag berätta så är jag en del i att de här skadorna förblir så tabu och dolda. Men när jag sen skall vara helt öppen och ärlig så fastnar det liksom för mig.
Tack för din öppenhet!
Hoppas operationen går bra!
Hej! Hur är allt idag efter operationen i april?
Min öppenhet har ”växt” med åren, idag är det precis fyra år sedan jag fick min skada. Första tiden svarade jag svävande när jag folk frågade vad som hade hänt men pö om pö har jag vågat svara mer sanningsenligt 🙂 I vissa situationer så känns det fortfarande som att räcker med att säga: Jag fick en förlossningsskada för fyra år sedan och den vill inte riktigt bli bra. Punkt… Man utelämnar sig själv på ett väldigt speciellt sätt när man pratar om vad man varit med om och hur det påverkar ens liv. I och med att man säger förlossningsskada så kan alla räkna ut i vilka regioner skadan är lokaliserad och det är ju inte direkt samma sak att prata om ett trasigt underliv som att säga att man gjort illa armen eller foten 😉 Ju mer du vågar berätta och prata om det desto lättare kommer det att bli och det är en enorm befrielse att våga 🙂 Kram
Hej Hanna!
Mycket fint/modigt att du berättade om detta. Vi är nog många som har ”drabbas i det tysta”, och känner igen oss. Själv fick jag samma skada vid min första förlossning för 34 år sedan, Har opererats ett flertal gånger.
Hoppas det går bra för dig med din operation som du berättade om och att det blir lättare för dig.
Mvh. Margareta.
Tack 🙂 Är du återställd idag? När man väl går ut med vad man varit med om är det faktiskt förvånansvärt många som hör av sig och har liknande erfarenheter. Jag har fått så många meddelanden av kvinnor som är eller har varit i liknande situation, jag hade aldrig kunnat tro att gensvaret skulle bli så stort som det blivit. Kram
Stor respekt för Dig, som rakryggat berättar om Dina problem.
Jag hoppas innerligt att det blir lättare tack vare ”Märta på magen”
Starkt!!
Tack så mycket 🙂
Respekt för dej Hanna! Du hjälper många tjejer/kvinnor med att belysa detta problem, Bra Gjort!
Tack 🙂
Vad starkt och modigt av dig! Äntligen kanske vi får lite fokus på förlossningsvården, som kan vara mycket bättre både innan, under och efter förlossningen.