Jag tycker på riktigt lite synd om min andra hälft för tillfället. Mina humörsvängningar är nämligen inte att leka med.
Igår efter mötet med kirurgen kände jag att jag fått hoppet tillbaka. Kanske inbillar jag mig bara, kanske är det inte så farligt med den tjocka trögflytande vätskan som kommer. Tänk om jag tolkar signalerna fel och det inte finns någon infektion eller något hål i min tarm.
Tänk om.
Jag finner mig helt enkelt diskuterande med ingen mindre än … mig själv.
Plötsligt kastas jag abrupt tillbaka till verkligheten och tvingas inse att jag måste vara rätt ute iallafall. Igår kväll kom det en massa seg, illaluktande och klumpig gul/grön gegga och då tänkte jag direkt: Jag inbillar mig inte!
10 minuter senare funderade jag åter på om jag kanske inbillat/inbillar mig..
Den här psykiska berg- och dalbanan är inte klok och jag orkar snart inte mer. Jag behöver veta, jag vill ha ett besked så jag kan släppa det här och gå vidare. Antingen genom att fira så det står härliga till eller genom att bryta ihop, sörja och så småningom komma tillbaka.
Som jag skrev i början av det här inlägget, det här är inte lätt för Adam heller och tyvärr är det han som får ta min frustration och mina kraftiga humörsvängningar. Han, som är min trygga famn och min axel att gråta mot. Honom behandlar jag som skit mitt i all frustration och han bara sväljer allt och tillåter mig gå på som en jävla ångvält.
Han skulle behöva en tapperhetsmedalj <3
<3 <3 <3
❤️