Ungefär den här tiden för fem år sedan började jag känna av ökad smärta i de nedre regionerna.
Jag tror att Selma var 3-4 veckor gammal när smärtan stegvis ökade mer och mer. Jag kan än idag komma på mig själv med att fundera på hur allt hade utvecklat sig om jag redan då hade lyckats lägga ihop 1+1. Kanske hade mina problem inte blivit såhär stora och långdragna om jag fått rätt vård på en gång. Kanske hade jag aldrig utvecklat alla dessa abcesser om jag förstått att det var sviter efter förlossningen.
Under en lång period höll jag mig själv ansvarig. Jag kände mig så jäkla dum som inte hade förstått bättre. VARFÖR fattade jag inte? HUR. DUM. KAN. MAN.VARA?! Jag skämdes för att jag inte hade tänkt längre, skämdes för att jag inte förstod bättre.
Sista bilden på gravidmagen och sista bilden på mig med en hel kropp <3
Sanningen var den att smärtan satt i rumpan och jag var själv helt inne på att det var ”rätt” diagnos med invändiga hemorrojder, jag menar, vad annars skulle det vara?!
För drygt fem år sedan när smärtan ökat påtagligt och jag fick problem att sitta började jag undersöka möjligheterna att operera bort invändiga hemorrojder (det var nog någon gång i mitten av januari). Vad jag kunde förstå var det ett ingrepp följd av ganska kraftig smärta men jämfört med allt jag varit med om hade det minsann varit lindrigt. Det var först i mitten av februari som jag faktiskt fick hjälp eftersom vi förstod först då att något på riktigt var allvarligt fel.
Så från slutet av november till mitten av februari läckte jag avföring och vätska från tarmen rakt ut i kroppen, inte underligt att stora abcesser (bölder) uppstod. Vad som däremot är förvånande är att jag inte hann få någon blodförgiftning. Tänk om det hunnit gå ut i blodet, då är det inte säkert att jag hade suttit här idag.
Även om jag släppt skammen, dumförklaringarna av mig själv och tankarna på att det var mitt eget fel att man inte upptäckte detta förrän månader efter förlossningen, kan jag som sagt inte riktigt släppa tanken på att situationen kanske kunnat vara annorlunda om tarmläckaget upptäckts tidigare.
Minuterna efter en sfinkterruptur grad 3 och 4. Bilden säger nog ganska mycket om hur min kropp kändes direkt efter förlossningen. Inte var jag någon vacker syn direkt…
Kram på dig. Du är så jävla stark, läst några av dina inlägg och förstår inte hur du klarar av de men heja heja. du är grym. Kram bästa du!! <3 <3
Tack för dina fina ord! Kram <3
Men fy vad jag lider med dig när jag läser allt detta!! Jag förstår inte riktigt hur du orkar, det måste vara jobbigt att ha ständig smärta osv. Du är verkligen stark som orkar! Jag läste ditt tidigare inlägg, stackare, vad jobbigt att du fått ett sår under stomin. Men hur uppstod skadan? Gick förlossningen väldigt snabbt? Jag relaterar bara till mina egna förlossningar, det var skillnad första och andra gången, senaste gången sprack jag ingenting och hade inte ont alls. Första gången sprack jag och fick syn, då hade jag ont efteråt. Det går knappt att föreställa sig allt du fått gå/går igenom. Jag är imponerad av din styrka!! Ta hand om dig.
Kram Martina
Hej Martina!
Jag hade en snabb förlossning utan perinealskydd och barnmorskan valde att inte lägga något avlastande klipp. Jag fick en sfinkterruptur grad 3 och 4, dvs även slemhinnan i tarmen skadades. Sedan läkte såret i tarmen inte ihop som det skulle (det är iaf så kirurgerna tror att det gått till) och kvar blev ett hål på lite drygt 0,5 cm i diameter. När avföring och tarmslem passerade hålet tryckte det på och en gång bildades. Eftersom det gick så lång tid innan detta upptäcktes hade det bildats tre stora grottor (jag kallar det grottor eller bölder men det medicinska språket är abcess) fulla med gegga från tarmen. Har något som kallas fistelgång och min fistel går genom både inre och yttre sfinktern så den är inte lätt att bli av med. Stomin fick jag för att avlasta tarmen och göra det lättare att lyckas med lagningsförsöken.
Än så länge har jag gjort två lagningsförsök sedan jag fick stomin men båda har misslyckats 🙁
Tack för dina fina ord 🙂 Kram/Hanna