Hanna Öhman

Hej! Jag heter Hanna och jag är förlossningsskadad.

Nej, så har jag aldrig inlett en konversation eller presentation. Men, jag skulle idag ha modet att faktiskt presentera mig så (självklart beroende på vilken situation jag befinner mig i).

Att våga berätta om ett trasigt underliv, om inkontinens och ständiga operationer är inte något som alltid fallit sig naturligt. Åtminstone tog det en stund för mig att känna mig bekväm med att så öppet vara så privat.

Jag har lärt mig att jag själv bearbetar allt jag varit (och fortfarande är) med om genom att berätta om mina upplevelser. Det blir en sorts terapi och kanske viktigast av allt är dels att jag visar andra kvinnor att de inte är ensamma med sina problem, och dels att allmänheten ska få upp ögonen vad gäller den här typen av problem så att vi kan utveckla och förbättra både förlossnings- och eftervård i Sverige.

Jag hoppas att min egen (oftast positiva) anda ska smitta av sig. Visst kan jag vara ledsen och bitter ibland men det måste man få vara. Jag har bara ett liv och även om jag ibland har förutsättningarna emot mig så försöker jag leva mitt liv så som jag själv vill leva det.

Min skada har förstört mycket, kastat in mig på vägar jag aldrig annars hade valt MEN jag har också lärt mig otroligt mycket om mig själv och fått vänner jag aldrig annars skulle kommit i kontakt med. Jag har vuxit mycket som person och idag står jag upp för mig själv på ett sätt som jag inte hade modet att göra tidigare. Jag vågar skoja och skratta åt mina problem, som till exempel historien om när jag på väg till anställningsintervjun fick stanna vid vägkanten för att inte bajsa ner mig (detta var före min stomioperation). Just då var det sjukt jobbigt men bara några timmar senare skrattade jag så tårarna sprutade. Jag vågar vara allvarlig och jag vågar skämta men allt det här, det vågar jag eftersom det är min överlevnadsstrategi.

Jag har inte valt att leva ett begränsat liv på grund av en förlossningsskada men det hände mig och jag anpassar mig så gott jag kan ❤️