Hanna Öhman

Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva den här tiden sedan min operation. Jag tycker att jag lyckats hålla humöret uppe men ibland känns det som att jag bara vill sätta mig ner och skrika rakt ut. Få ut all frustration som denna känslomässiga berg- och dalbana medför, där jag ena dagen är försiktigt hoppfull och andra dagen svävar i någon sorts limbo och försöker vara helt nollställd.

Allt för att skydda mig själv IFALL det är så att även denna operation misslyckats.

Nyopererad 170628 (opererades dagen innan).

Att försöka hålla mig från att tänka för mycket är inte lätt när jag är hemma sjukskriven och inte gör många knop (jag vågar inte ens använda dammsugaren utan håller hårt på regeln om att inte lyfta eller anstränga mig). Självklart drar tankarna iväg ibland och jag har vid något enstaka tillfälle tillåtit mig själv att snudda vid tanken på vad det skulle innebära om operationen lyckats. Vilket skulle i så fall bli nästa steg, skulle jag våga lägga ner stomin eller skulle jag i så fall riskera ett liv med kraftig avföringsinkontinens. Det är bara korta stunder jag låter tankarna sväva, sedan plockar jag tillbaka mig själv ner till jorden igen.

Jag har plockat fram mina målarböcker igen, de var till stor hjälp under min förra sjukskrivning.

Det är ingen idé att ens fundera i dessa banor förrän jag vet hur allt har gått och förmodligen får jag inte veta det förrän i slutet av augusti. Kanske strax innan vi åker till Italien men blir det så och beskedet är negativt, ja då får jag helt enkelt försöka njuta av resan och använda den till att studsa tillbaka till livet igen.

Anledningen till att jag inte vågar låta tankarna sväva iväg allt för ofta (eller allt för långt för den delen) är för att jag vet att fallet blir betydligt hårdare om det kommer ett bakslag. Jag har varit där så många gånger och jag har vid flera tillfällen gått i bitar men lyckats plocka upp mig själv och lägga tillbaka alla pusselbitar. För varje gång är jag säker på att jag byggt en starkare version av mig själv men jag vet också hur mycket det krävs för att orka komma tillbaka. Därför vågar jag inte hoppas eller tro allt för mycket. Det blir som det blir och har operationen lyckats får vi ta det när detta bekräftats. Har operationen misslyckats så vet jag att jag kommer klara det också och framförallt när vi har så mycket att se framemot.

To be continued 🙂