Jag fick frågan om jag kan förklara mer om hur det är att leva med konstant smärta i de nedre regionerna. Och sanningen är ju skrämmande nog den att jag blivit så van att det är sällan jag stannar upp och reflekterar över hur påfrestande det faktiskt kan vara.
Jag tänker att jag ska dela upp min smärta i två kategorier. Den ena kan vi kalla vardagssmärtan och den andra för intensiv helvetessmärta.
Vardagssmärtan finns med varje dag av mitt liv och är den smärta jag vant mig vid. Den finns med i allt jag gör, varje steg jag tar finns den där. Varje gång jag sätter mig ner eller ställer mig upp. Varje gång jag rör mig finns smärtan där men den är hanterbar och den är inte överjävlig. Den är liksom konstant och för mig så vanlig. Jag tänker inte längre så mycket på den men det beror kanske på att jag lärt mig hur jag ska röra mig för att det ska göra så lite ont som möjligt. Jag har till exempel lärt mig hur jag ska sitta för att undvika att det gör ont. Däremot får jag problem med andra ”krämpor” på grund av denna vardagssmärta. Ryggen far illa eftersom jag ofta sitter snett för att inte belasta så tungt på höger skinka. Jag är även periodvis väldigt dålig i mina knän eftersom jag överbelastar eller belastar fel då jag kanske inte alltid går ”bra”. Ibland haltar jag för att jag har ont och då blir det knas med mina knän (och ryggen far ännu mer illa).
När jag tittar på den här bilden av mig själv så ser jag smärtan, jag ser mitt sammanbitna ansikte och jag ser att jag hade ont när bilden togs. Ibland ser jag bilder på mig själv där jag har ett fastklistrat leende men där smärtan ändå skiner igenom, i alla fall för den som känner mig.
Att leva med ständig smärta, var den än sitter, påverkar hela livet. Humöret, glädjen och viljan att göra saker påverkas men framförallt upplever jag att tålamodet försvinner.
Och något som heller inte många tänker på är att det som är lätt för dem kan vara en kamp för mig. Vissa saker som jag gör kan innebära dagar av ökad (i vissa fall nästintill olidlig) smärta. Någon anser kanske: ”Men kom igen nu Hanna, det är ju BARA 20 minuter det handlar om!”. Men med ”fel” aktivitet kan de där 20 minuterna för mig innebära olidliga plågor i flera dygn. Och just det här upplever jag som oerhört jobbigt: När man kämpar hårt för att hålla sig positiv och andra inte förstår utan tycker att man är tråkig eller negativ och att man bara kan bita ihop en stund.
Den andra är den där intensiva helvetessmärtan. Det vill säga den smärtan jag lever med de första 3-5 veckorna efter en operation. Smärtan som är så påträngande att jag inte vet hur jag ska klara den, smärtan som gör att jag behöver kraftiga tabletter för att ens ta mig ur sängen. Den smärtan, den är så jäkla svår att förklara för någon som aldrig haft sådär fruktansvärt ont. Världen stannar upp och det svartnar för ögonen, man vill bara sova bort det onda men det gör för ont för att sova, istället ligger man och gnyr för man kan inte riktigt vara helt tyst. Andningen blir snabb och tårar vill på tränga upp. När det gör så ont att man nästan ser stjärnor.
Rödgråten och sårbar efter en bekräftelse på ytterligare misslyckad operation.
Fantastiskt nog fungerar kroppen så att man fort glömmer och jag hinner glömma mellan varven.
Just nu har jag en aningen annorlunda smärta då den har med graviditeten att göra men den är också så mycket lättare att ta eftersom jag vet vad den beror på och jag vet även vad jag får ut så småningom.
Har du levt med smärta eller lever du kanske med kronisk smärta idag? Berätta gärna <3
Senaste kommentarer