Hej Hanna. Det är kanske för sent att fråga men jag frågar ändå 🙂 Er flicka, förstår hon varför du inte alltid är frisk? Jag menar. Hur förklarar man för sitt barn att man har ont och är sjuk utan att hon tar på sig någon skuld?
Jag tycker att du gör det bra som vågar vara så öppen och som någon annan skrev verkar du vara så positiv trots allt elände. Jag hoppas att du får bli frisk snart. Ta hand om dig/ Lena G
Hej Lena!
Det här som du frågar om, det är något som jag själv tänker på väldigt ofta. Selma är så pass stor nu att hon förstår mycket mer än vad vi kanske tänker på. Hon vet att jag ibland måste vara på sjukhus och att jag åker för att träffa doktorn med jämna mellanrum. För henne har det varit jättejobbigt att mamma ibland måste stanna kvar och sova över på sjukhuset.
För en tid sedan hörde jag henne förklara för ett annat barn att hennes mamma är sjuk, hon sa:
Min mamma fick en skada när hon födde mig… och därför bajsar hon med magen! Häftigt va?! Hon pruttar inte ens med rumpan längre!
Än så länge tror jag inte att hon tar på sig någon skuld och för oss är det självklart viktigt att hon inte ska göra det i framtiden heller. Exakt hur vi ska lyckas med det vet jag inte men det är något som jag är livrädd för och jag kommer göra allt jag kan för att hon inte ska behöva genomlida något sådant.
Här hälsar hon på mig efter en akutoperation och vi hade just fått veta att stomioperationen skulle tidigareläggas (jag stomiopererades dagen efter). 
En händelse som utspelade sig för ungefär ett år sedan har bitit sig fast i henne och jag tror att det är därför hon ibland har svår separationsångest.
Jag hade varit dålig ett tag och kom in på Sunderbyn för en operation. Någon dag senare skulle jag få åka hem och Selma följde med för att ta hem sin mamma. Tyvärr blev jag dålig i rask takt när de kom för att hämta mig så istället för att följa med ut genom dörrarna till bilen, kastades jag upp på en bår och kördes i ilfart genom sjukhuset till akutmottagningen. Där blev jag kvar och fick senare komma vidare till akutvårdsavdelningen. Hon fick vinka adjö till mig med tårarna brännandes under ögonlocken och det var jättejobbigt att jag inte fick följa med hem.
För mig, som låg i sängen och var i väldigt dåligt skick, gick något sönder i mitt hjärta när jag såg min lilla flicka vandra iväg från mig. Jag såg på hennes hållning hur svårt det var för henne och jag såg hur hon kämpade för att inte brista ut i gråt. Hon ville stanna där hos mig, hon förstod inte varför jag inte fick följa med hem.
Det är inte lätt att veta hur mycket man ska berätta för henne. Jag vill att hon ska vara trygg trots att jag är på sjukhus och därför brukar jag berätta när jag ska till doktorn och om jag kommer vara borta någon dag. Även personalen på förskolan informeras och om hon vill prata med dem och har frågor så vill jag att de ska vara så pass informerade att de kan svara. Då tror jag att Selma blir lite tryggare. Typ: Jo mamma är hos doktorn idag men hon kommer hem och följer med och hämtar dig kl 16…
Det är en svår balansgång och jag har nog egentligen inget riktigt svar på din fråga mer än att jag hoppas innerligt att hon aldrig någonsin kommer att må dåligt/känna skuld för min sjukdom.
KRAM
Det här funderar jag på också, som har en förlossningsskada. Jag vågar inte prata med barnen om det riktigt. Dels vill jag inte skuldbelägga, dels vill jag inte skrämma min dotter inför hennes egen förlossning. Jag undviker att säga att det blev ”en skada när DU föddes”. Istället försöker jag med hjälp av ordval göra det både mer generellt och mer kopplat till något som hände mig. ”När JAG fick en skada, som det kan bli ibland när man föder barn.” Men svårt, mycket svårt, föredrar helst att undvika att prata om det, vilket går eftersom jag inte längre har besvär och det inte kommer på tals så ofta. (Frågorna kommer istället när barnen undrar varför jag födde barn nr 2 med kejsarsnitt)
Ja visst är det så, man försöker tänka före man öppnar munnen och väljer ord med omsorg 🙂 Jag funderar mycket på det här med förlossningsrädsla och jag vill ju verkligen inte bidra till förlossningsskräck men samtidigt tycker jag att det är viktigt att belysa det här problemet och att det faktiskt kommer fram att en del av oss drabbas otroligt hårt efter en förlossning. Även det är en balansgång 🙂
Du har rätt, en balansgång är vad det är! Men ibland undrar jag om inte just själva medvetenheten om att det är en balansgång gör att vi närmar oss rätt väg. Även om det inte blir rätt alla gånger så gör medvetenheten att det blir ett steg bort från det svartvita tänkandet som gör att det blir fel hur man än gör.
Blev visst lite rörigt och filosofiskt hehe 🙂 Jag tycker du är fantastisk i din balansgång när du informerar och kämpar med och om det här!
Hehe, det är inte lätt och även om man balanserar så trillar man ner ibland 🙂 Tack så mycket för dina fina ord <3 Kram