Hanna Öhman

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE OM UTEBLIVET VÄRKARBETE OCH STOR BRISTNING, DEL 2

Del 2.

Efteråt

Första tiden hemma gick ändå okej. Jag hade ont och gick på smärtstillande och bulkmedel under många veckor, men det gick. Jag låg mest på soffan med bebis på magen, vilket i och för sig de flesta nog gör. Varje toalettbesök påminde mig dock om hur trasig jag var, det tog så lång tid och gjorde så ont. Gaserna gick inte att hålla emot och jag orkade inte sitta ordentligt, men jag bajsade inte på mig vilket jag kände en lättnad över. De första veckorna höll jag mig mest hemma, behövde ha nära till toaletten när det var dags för jag orkade inte riktigt hålla emot alltför länge.

Efter tre veckor började jag få riktigt ont igen. Jag låg och grät hela dagen, men tänkte att det är väl läkeprocessen. På natten till måndagen den 19 september orkade jag inte sova pga smärtan. Vid 03 började jag blöda, varifrån det blödde visste jag inte, och fick uppsöka akuten. På akuten ville de inte göra något utan skickade mig med ambulans till gynakut 1 h bort. Där konstaterades det att jag hade fått en infektion i mina stygn. Den smärtan var olidlig. De rengjorde och fick ur all var som hade samlats och jag skickades hem med antibiotika. Min sorg var enorm, skulle detta aldrig ta slut. Jag mådde så dåligt och orkade inte ta hand om min dotter. Jag var så ledsen, vilken kass mamma jag var som inte orkade med. Vi flyttade tillfälligt hem till mina föräldrar så att min sambo kunde återgå till jobbet igen. Min mamma var min livlina, utan henne hade jag aldrig orkat. Att vi hade en lätt bebis underlättade också en hel del för mig som inte hade energi över alls och kände mig väldigt ledsen stora delar av tiden.

2016-11-16 14.25.17

Vid efterkontrollen en månad senare fick jag veta att det läkte bra och att allt såg fint ut. Jag fick även träffa läkaren som sydde mig någon månad senare och hon var nöjd. Jag hade tur att få en läkare som lyssnade och brydde sig om hur jag kände. Min läkare jämförde en förlossning med en biltur, man vet aldrig riktigt hur det kommer att gå. Oftast tar man sig fram till slutdestinationen utan problem, men ibland kan det hända en trafikolycka av mindre eller större grad. För min del hände en olycka, men det gick bra. Just de orden har jag tänkt mycket på.

Efter läkningen har jag mått ganska bra fysiskt, det har varit värre psykiskt även om det kunde vara mycket värre. Anknytningen till min dotter har som tur är inte påverkats och jag mår inte dåligt, men det är nog det största traumat som jag har upplevt hittills i livet. Förlossningen och tiden efter är något jag tänker på varje dag, det blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Jag fick inte uppleva min dotters första timmar, jag kunde inte byta de första blöjorna och jag fick inte hamna i den där omedelbara bubblan som hade varit en drömbild under hela graviditeten. Jag orkade inte heller med mig själv riktigt de första veckorna och orkade därför inte ge min dotter den energi jag hade önskat. Jag försöker att acceptera att jag tänker på det och att så får det vara även om en del av mig anklagar mig för att jag inte bara lämnar det bakom mig. Jag hade en tid problem med gaser men bajsade aldrig på mig och mitt knip blev bättre. Jag kände dock att jag hade gått miste om den första tiden med min dotter och har varit väldigt ledsen över det.

Varje toalettbesök påminner mig om att jag är trasig, för det är så det känns. Det känns som att jag är trasig trots att jag är lagad. Jag har skämts för att jag sprack, för att jag inte klarade av att föda mitt barn utan att gå sönder. ”Alla andra” kan ju föda utan skador.

Mina närstående har frågat om de får berätta vad som hänt och det har varit en skam att jag sprack, för det ska man inte göra. Inte från mina närstående förstås, men jag har känt en skam över det även om jag samtidigt vill berätta hur det faktiskt var. Jag kan inte hjälpa att min förlossning blev som den blev. Jag gjorde precis allt som jag kunde.

skammen

Jag förstår att man inte är som innan ”där nere” efter en förlossning, men för mig är det mycket som inte är som vanligt, utan att gå in på detaljer. Jag inser att jag har haft en enorm tur som har klarat mig så bra från större men, mitt problem är smärta i mellangården och rumpan efter toalettbesök. Något som jag inser är ett litet pris att betala. Men känslan av att vara trasig påminns jag om vid varje toalettbesök. Det är en känsla som är svår att förklara om man inte känt den själv tror jag.

Det är först efteråt jag förstått att mina skador hade kunnat undvikas med ett klipp. Det är först efteråt jag förstått vilken tur jag haft då infektioner efter en sfinkterruptur ökar riskerna enormt för stora skador och bestående men.

Jag förstår att man såklart inte ska skrämma upp blivande mödrar, men det vore bra att informera om vilka möjligheter som finns om olyckan väl är framme.

För mig skulle kanske ett klipp ha minskat skadorna och smärtan betydligt och gett mig en bättre start på föräldralivet.

Jag är tacksam för att jag fick en bra bm och läkare som tog sig tid att förklara för mig vad som hade hänt, men för dem var blödningen den stora faran och inte bristningen. För mig var bristningen den stora sorgen och rädslan.

Den första rädslan, att aldrig mer kunna knipa, har inte realiserats och det är jag så tacksam för! Jag kommer nog inte våga föda vaginalt nästa gång och jag sörjer att jag inte kommer att få vara med om en ”normal” förlossning, en sådan som man föreställer sig. Mitt nästa barn, när den tiden kommer, kommer troligtvis att födas med kejsarsnitt. Jag vill inte chansa på att det ska gå bättre nästa gång, vill inte riskera att det ska bli ännu värre. Jag tror att jag kommer att behöva många aurorasamtal inför nästa förlossning för att bearbeta det hela även om jag har varit duktig och pratat mycket med min omgivning om det.

Jag önskar ingen att gå igenom en förlossning som min.

Och jag önskar att min dotter, när hennes tid kommer, inte kommer att behöva få sådana skador vid sin förlossning som jag fick. Jag önskar verkligen att Sverige ska uppnå samma låga siffror som våra grannländer när det gäller förlossningsskador. Det känns så onödigt och orättvist att få skador man inte behöver få om vården fungerade som den ska. Skadorna påverkar resten av ens liv, i större eller mindre grad. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hör till den kategorin som påverkas i mindre grad. Och jag lider med dem vars liv kastas omkull och aldrig blir detsamma.

Tack Hanna för att du delar med dig av din berättelse. Du är stark och modig och det är så viktigt det du gör. Jag håller tummarna så hårt för dig och att du kan få ett ”normalt” liv igen. Tack för att jag fick dela med mig av min berättelse. Tillsammans kan vi förhoppningsvis påverka vården så att våra döttrar slipper gå igenom det vi gått igenom.

Del 1 av Linas berättelse kan du läsa HÄR.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Annika

    Jag efterfrågade klipp när min son föddes eftersom jag hade svårt att få ut honom, men nekades detta. Vi kan inte påverka vårdpersonalens beslut och vi kan inte påverka hur mycket vävnad som behöver gå sönder för att bebisen ska komma ut. Vi kan DRABBAS av komplikationer under förlossning men eftersom vi inte kan påverka utfallet är inte en förlossning en prestation vi kan misslyckas med. Så tänker jag.
    Och jag tror inte att man rent viljemässigt bör lämna otrevliga upplevelser bakom sig, det tror jag kallas för att förtränga. Ibland behöver saker ta sin tid.

    1. Lina

      Bra input! Självklart har du rätt, en är ju bara så inlärd i duktiga flickan-syndromet som du skriver.

stats