Igår fick jag ett mail av makarna Pirhonen, ett par som arbetar engagerat med förlossningsvård och jag har haft kontakt med dem tidigare. När jag var med i Aftonbladets Söndagsbilaga förra våren var de också med och berättade om hur man kan förebygga allvarliga förlossningsskador. De utbildar förlossningspersonal i hela Sverige men har även arbetat i Finland och Norge.

På bilden Tiina & Jouko Pirhonen, längre ner till höger kan man läsa om de olika graderna på rupturer.

Mailet de skickade till mig fick mig att fundera rätt ordentligt.

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade drabbats av en förlossningsskada?

När jag tänker på just detta blir jag sorgsen, känner mig rånad på mitt eget liv. Känner mig på något sätt förrådd av vården och av dem som jag borde ha kunnat lita på.

Mitt liv är till viss del förstört men VEM ska ta ansvar för detta?

VARFÖR är inte mödravården intresserade av att ta in föreläsare, som exempelvis Makarna Pirhonen, till föräldragrupper? Otroligt många frågeställningar väcktes till liv och jag tror bestämt att vi skulle behöva försöka få till ett möte:

Skadade kvinnor tillsammans med engagerad förlossningspersonal, det vore väl fantastiskt om vi kunde gå ihop och tillsammans ta upp kampen mot förlossningsskador och bristande eftervård!

Såhär skrev makarna Pirhonen:

Hej Hanna och andra aktiva!

Vi följer debatten i medier och inte minst på sociala medier om förlossningsskador. Grupperna på nätet blir bara större och större. Ändå är det bara toppen av isberget, majoriteten tiger om sitt liv med en förlossningsskada.

Vi upplever att focus i debatten är mest på diagnosticeringen och eftervården. Det är dessa områden som kommer fram på sociala medier. Nya riktlinjer verkar inte tillfredsställa förlossningsskadade. I dagsläget vet allmänheten lite hur dessa riktlinjer kommer att se ut. Och de är bara rekommendationer som Eva Uustal uttryckte sig.

Vi har en lång erfarenhet i förebyggning av allvarliga förlossningsskador. Vi har jobbat och kämpat sedan 1990-talet för att förbättra födande kvinnors liv efter förlossning. I Norge kunde man mer än halvera antalet allvarliga skador på landsbasis med vår hjälp. Norge skiljer sig från Sverige, där var professorn Pål Öian en framträdande figur i förebyggningsarbete. En ledande eldsjäl mot förekomsten av sfinkterskador fattas i Sverige. Det har varit och är i dag väldigt tyst och intresset är svalt. I dagsläget kan Barnmorskeförbundet erkänna att man har ”blundat” för skadorna – dock inga konkreta förbättringsförslag är presenterade.

Har någon skadad frågat sig hur livet skulle se ut utan en allvarlig förlossningsskada? Om det inte hade hänt överhuvudtaget? Som vi redan har konstaterat många gånger; en födande kvinna kan inte själv förebygga en skada! Bara de som jobbar med förlossningar kan göra detta. Ni är många. Ställ krav på förlösande barnmorskor och läkare, säg att det måste vara slut med så många skador! Nu måste det vara slut! Bara ni kan göra skillnaden.

Gör detta för alla föderskor, de vet inte hur livet ser ut när man spricker hela vägen. I deras värld är en eventuell skada lika omöjlig som en stomipåse på magen. Lika orealistiskt. Höj era röster nu när era skador är på tapeten, det kan vara sent snart.