Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag hör andra kvinnor prata om förlossningar och använder min historia som ett skräckexempel. Det känns verkligen så FEL eftersom min förlossning inte var någon skräckupplevelse. Det var en helt ”vanlig” förlossning som inte på något sätt går att beskriva med ett ord som SKRÄCKHISTORIA.
Snabbt utdrivningsskede utan perinealskydd eller klipp.
Det var en förlossning med ett snabbt utdrivningsskede där man inte använde perinealskydd eller klipp och jag sprack hela vägen från Ystad till Haparanda. Visst gjorde det fruktansvärt ont men det gör det väl för alla som föder barn och jag har inget att jämföra med, jag vet inte hur ont det gör när man föder barn och inte spricker på det här viset. Det gjorde ont och det var ont lång tid efter MEN det går fortfarande inte att beskriva som någon skräckhistoria.
Jag tycker att det är tråkigt när just min förlossning får den stämpeln av människor som inte har en aning om vad de egentligen pratar om.
Det var en lugn och fin förlossning med en bm som jag trivdes bra med. Jag hade läst boken ”Föda utan rädlsa” många gånger och bm gav mig tips från boken vilket gjorde att jag kände mig extra lugn och inte det minsta orolig just där och då. Även om jag höll mig lugn och allt kändes bra så hände detta mig. Jag sprack så illa att ändtarmen skadades och trots detta valde de att sy mig i förlossningssängen vilket jag misstänker är en bidragande orsak till att konsekvenserna blev som de blev.
Vad som sedan hände kanske vissa skulle välja att se som en skräckhistoria men det gör inte jag själv. Mitt liv är ingen skräckhistoria alls, det är den sanna historien om vad som faktiskt kan hända under/efter en förlossning.
Och vet du en sak, jag är inte ensam.
Det finns flera kvinnor som lever med likadana/liknande komplikationer som jag gör, skillnaden är bara att jag är offentlig och öppet berättar om vad som hänt (vilket även några andra med liknande skada gör som tillexempel Catja som gästbloggat hos mig). Jag sprider min historia för att skapa uppmärksamhet runt ämnet förlossningsskador och för att på så sätt hjälpa till att förändra förlosssningsvården för alla framtida födande kvinnor i vårt land.
Bild från Catjas medverkan i Aftonbladet, du hittar artikeln HÄR.
Det är sorgligt att folk uppfattar min förlossning och mitt liv som en skräckhistoria eftersom det är så långt från sanningen.
Vad som däremot bör uppmärksammas som SKRÄCKHISTOIA är bristen på information, bristen på uppföljning och bristen på korrekt agerande från personalen (jag tänker då på åtgärder för att minimera risken för den här typen av bristning samt bedömningen att inte sy denna stora skada i operationssal), det om något är en skräckhistoria i mina ögon! Jag kan inte gå tillbaka i tiden och få det ogjort men jag kan acceptera att det hände mig, jag kan lära mig något av det och jag kan kämpa för att ingen någonsin mer ska behöva gå igenom något liknande!
Jag som person är mycket starkare idag, jag har lärt mig otroligt mycket på vägen och jag har fått vänner som jag annars aldrig hade lärt känna. Mitt förhållande är på en helt annan nivå, det känns som att det band vi skapat när vi tillsammans gått igenom detta är mycket starkare på ett helt annorlunda sätt. Jag har vuxit på alla plan och jag har lärt mig att jag själv har så mycket att ge till andra som behöver hjälp och pepp.
Jag har lärt mig att tänka positivt och jag ser inte på mitt liv som något tragiskt eller skräckfyllt. Jag ser på mitt liv med kärlek och glädje och jag är otroligt stolt över allt jag lyckats åstadkomma.
Jag tycker inte synd om mig själv utan jag tycker att jag är stark och positiv person med livsglädje. Så om jag, som går igenom allt detta, inte tycker att det är något att kalla för skräckhistoria och om jag inte tycker synd om mig själv, varför ska då andra göra det?
KRAM
Oj vad konstigt, frågetecknen efter humor var från början en smiley..
Ja, det är något skumt med smileysar..ibland funkar det och ibland blir det fyra frågetecken! jag förstod dock att det skulle vara en smiley 🙂
Hej Hanna,
Jag har följt din blogg ett tag och vill bara säga – heja dig! För det första verkar du vara en himla klämmig tjej med mycket humor ???? och din historia berör mig mycket. Och ännu mer det du gör med den och kämpar för.
Jag tror jag kom in på din blogg av en slump, och med det jag läste var insikten som ett slag i magen ”att det kunde varit jag”. Min son föddes i nov 2014 efter en igångsatt förlossning med ett rekordsnabbt öppningsskede och ett långsamt utdrivningsskede där sugklocka behövdes en bit på vägen, men jag tryckte så att säga ut honom själv. Och sprack. Min ringmuskel klarade sig i blotta förskräckelsen, det var på håret. Minns att barnmorskan tog in läkaren igen och dom konstaterade ”att det känns tjockt, behöver inte sys på operation” och så sydde dom.
Minns jag frågade varför dom inte klippte – ”man gör inte det längre”.. Konstigt nog hade jag inte så ont efteråt förrän kanske några veckor senare, jätteont, framförallt efter toalettbesök. Jag trodde verkligen nåt var jättefel men barnmorskan på efterkontrollen var lugn. Så jag sökte inte vidare.
Från nu skiljer sig våra historier, för smärtan gick över och vad det än var så läkte det uppenbarligen. Mitt underliv är såklart inte som det var innan förlossningen men det är inget att prata om i det här sammanhanget. Småfisar i rymden som jag lätt kan leva med.
Jag kan däremot nämna att jag inte kunde kissa efter förlossningen, och blev lämnad alldeles för länge för att försöka flera gånger. Till slut fick dom tappa mig på orimliga mängder urin och jag fick kateter för att blåsan skulle hämta sig. För att göra den historien kort orsakade det mig mycket onödigt lidande som nyförlöst mamma. Att hasa runt i sjukhuskorridorer mellan gynakut, uroterapeut och barnmorskor istället för att vila och mysa hemma. Jag fick även efter katetern tappa min urin själv något dygn hemma med små engångskatetrar och nogsamt mäta allt.
Just sånt man är sugen på när man just fått barn, att tvingas stå med en spegel mellan benen (med min mans hjälp) och beskåda sitt sargade underliv för att kunna föra in katetern i urinröret så man kan kissa. Då var jag rädd att jag skulle få bestående problem med att kunna kissa. Hade dom tappat min urin snabbare efter förlossningen hade inte urinblåsan tagit så mycket stryk. I efterhand har jag hört att det egentligen ska kontrolleras med ultraljud hur stor blåsan är i sådana fall.
Idag har jag egentligen inga men av det heller, återigen – småfisar i rymden. Men känslan är att det inte var så viktigt hur det gick med mig som mamma efteråt, när bebisen väl var ute. Då var det klart, tyckte ”dom” som borde vetat bättre. Du vet.
Jag har också min förlossning som en fantastisk upplevelse i mitt minne, efteråt var allt så otroligt positivt och lyckan obeskrivlig. Så här en tid efteråt inser jag dock att det finns en del jag är ledsen för, som jag tycker ”dom” kunnat göra bättre. Och jag kommer kämpa för att det ska bli bättre nästa gång, om jag blir gravid igen.
Det var min lilla historia. Din har fått mig att tänka efter mer, på flera plan.
Jag önskar dig all lycka och hoppas verkligen din tarm blir hel nästa försök och inte orsakar dig mer smärta än du redan genomlidit.
Bästa hälsningar,
Sara
Hej Sara! 🙂
tack för dina fina ord, det värmer i hjärtat kan jag lova <3
Ja visst är det konstigt att man inte klipper men jag har förstått det så att eftersom även ett klipp kan skada mycket så väljer man helt enkelt att inte klippa. I mitt fall kan jag inte tänka mig att ett klipp hade kunnat göra saken värre, ett klipp kanske hade sett till att sprickan "svängt av" och inte skadat ändtarmen. Nåja, svaret på den funderingen kommer jag aldrig att få veta…
Det känns skönt att höra arr kvinnor som fått sfinkterrupturer faktiskt kan återhämta sig och bli så gott som återställda men det är ju också så att även mindre problem bör uppmärkssammas. Det känns så ledsamt när man hör om kvinnor som sökt hjälp som bara fått till svar typ: "
Du har ju fött barn, kroppen förändras..vad hade du förväntat dig?"
Jag kokar inombords vid sådana tillfällen, det är klart kroppen förändras men har man bestående men ska man ta mig tusan ha all rätt i världen att få hjälp med dessa, hur stora eller små de än må vara! Det är kanske inte underligt att en del kvinnor inte vågar söka hjälp och får de dessutom ett så nonchalant och nedlåtande svar första gången de försöker så förstår jag att det är lätt att ge upp. En attitydförändring vore guld, vi får hoppas att det sker 🙂
Kram
Återigen så mitt i prick! Du är så inspirerande och klok!
Tack 🙂