Undersökningen gick ganska snabbt och jag var hemma några timmar senare. Har inte haft energi att dela med mig men vi kan väl säga att jag känner min kropp och mina misstankar var riktiga.
Kirurgen här ”hemma” vill helst skicka tillbaka mig till Uppsala för fortsatt behandling där men eftersom belastningen där är väldigt hög trodde dem att det eventuellt ändå blir op i Sunderbyn. De ska prata ihop sig via telefon och sedan meddelas jag om hur vi går vidare. Jag gissar att det blir nya dränage och att det görs i Sunderbyn. Får vackert vänta på vidare instruktioner. De tror iallafall att något kommer att göras i slutet av denna vecka eller början på nästa.
To be continued med andra ord.
Sorg? Ilska? Rädsla?
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om mina känslor. Jag är så van och jag var så förberedd på det här, jag visste ju redan. Nu handlar det mer om att komma vidare. Ta reda på vad som blir nästa steg och även prata mer om att ta en paus från allt vad operationer heter och komma tillbaka till livet igen. Leva som jag gjorde innan läget blev som sämst där i november 2015. Jag har trots allt kunnat leva ett mer eller mindre ”normalt” liv fram tills dess och det vore väl f*n om det inte skulle gå igen!
Det blir inte alltid som man önskar eller vill men livet fortsätter ändå och ibland brukar jag tänka att jag faktiskt lever och det är det viktigaste. Vardagen rullar på och jag får vara en del av den.
Trött, sliten och inte alls i form, då ser jag ut såhär.
KRAM
Jag känner med dig så oerhört! Hoppas din tid att vara frisk, stark, frisk, fri och rörlig kommer snart!
Tack Mia Vi får hoppas det. Just nu känns det som att kroppen är körd i botten och behöver få en massa återhämtning. Kram
❤️
❤️❤️