När jag var ner till Stockholm för några veckor sedan, var jag med om något som verkligen rörde mig och som då och då sköljer över mig. Jag vet att jag nämnde det redan då men det betydde/betyder så mycket för mig att jag behöver berätta igen.
Vi käkade lunch tillsammans hela gänget (alltså alla vi som deltog i SBUs projekt med prioritering av kunskapsluckor inom svensk förlossningsvård) och när jag stod där och precis hade valt en macka som skulle smöras kom en av de andra deltagarna fram till mig (jag vet inte om hon kanske vill vara anonym så jag väljer att inte skriva ut hennes namn).
Hon började med att hälsa, la handen på min axel och började sedan berätta hur mycket jag betytt för henne efter den förlossningsskada hon själv drabbades av. Det var så fina ord, min värld började snurra och jag kände mig både ödmjuk och rörd över allt hon sa till mig.
Hon var tagen av situationen och det blev känslosamt för oss båda. Jag kramade om henne och då kom tårarna. Hon skakade i min famn och mina egna tårar började spruta. Jag tror inte att jag ens kan beskriva känslan, så surrealistiskt på något sätt.
Det kändes så stort.
Där stod vi, två kvinnor som aldrig tidigare träffat varandra men som betyder så mycket för varandra. För sanningen är den att för mig betyder den här händelsen oerhört mycket. För mig är det här verkligen ett bevis på att jag både hjälper och gör skillnad. Allt det negativa, alla negativa kommentarer och alla elaka ord bleknar direkt när jag har bevis på att jag gör/gjort skillnad i andra kvinnors liv. Det blir så mycket lättare att orka fortsätta och vifta bort det negativa när jag har minnen som detta att tänka på under stunder när jag får skit för min egen öppenhet.
Tack för att du tog dig tid att berätta vad jag betytt för dig. Och bara så du vet:
Du betyder väldigt mycket för mig <3
Allt det här har dessutom fått mig att tänka på hur jag når ut till Dig som läser min blogg och att Du vet så mycket om mig men jag vet så lite om Dig. Jag känner att jag gärna vill veta mer om dig. Vem du är, var du kommer från eller kanske hur du hittade hit. Vad du än kan tänkas vilja berätta. Så kom igen, låt mig veta vem DU är!
KRAM
Är en 34-årig enbarnsmamma, jag hade tur med förlossningen och fick inga skador, Men jag tycker du är jättemodig och gör något väldigt viktigt som går ut öppet och berättar om något som traditionellt setts som privat/känsligt, vilket lett till att det inte funnits information, varit sämre vård osv. Så är säker på att det du gör är till stor nytta för alla kvinnor!! Du skriver också så sakligt så jag blir absolut inte uppskrämd inför en ev förlossning utan tvärtom lugnare av att du berättar, då känns det som att samhället ändå utvecklas och att det finns hopp om att vården kan bli bättre och att man inte längre bara lägger locket på och att kvinnor ska lida i det tysta som det säkert var förr.
Jag har inte läst bloggen regelbundet utan gick in för några år sen och så nu igen, men vad tråkigt att senaste operationen inte visade bra resultat. Håller verkligen tummarna för dig och tack för allt du gör <3 stor kram
Hej! Så härligt att höra att du inte upplever det som att jag skräms, är alltid skönt att höra det för oftast är det ju tyvärr så att jag får höra att jag skräms 🙁 Det har dock aldrig varit min mening och det är väldigt tråkigt att det jag skriver om och delar med mig av uppleva som just skrämsel.
Tack ❤️
Hej! Jag hittade till din blogg i somras när jag väntade mitt andra barn och led av svår sekundär förlossningsrädsla på grund av min första förlossning som var väldigt omtumlande och med massa komplikationer men inga bestående men (typ, allt är ju relativt). Fick samtalskontakt med aurora och förlossningsläkare tidigt denna gång och hade bestämt mig för snitt men blev övertalad trots svår ångest och depressionsliknande tillstånd. Läste om din historia mycket för att jag är realist och vill veta hur verkligheten kan se ut men framförallt fastnade jag för din kämpaglöd och hur du ändå är positiv trots allt, verkligen en ambassadör! Och så saknar jag Norrland då jag bor i Småland sen fem år tillbaka!
Andra förlossningen gick bra för övrigt, kände mig verkligen lyssnad på och hade ett kontrakt som jag kunde känna mig trygg med. Är på ett sätt glad att jag blev övertalad att föda vaginalt men är ändå en stor förespråkare för att man måste få välja själv i vissa lägen och aldrig skuldbeläggas för det val man gör!
Hej ❤️ Så kul att höra vad du fastnade för här hos mig, jag brinner ju för tankekraft och positivitet även om jag vet att jag behöver få ha perioder då jag är ledsen och deppig. Och jag vet ju att jag inte kan tänka mig frisk men jag tycker att jag kan hålla humöret uppe med mina tankar, äh låter kanske som dravel men så tänker jag 😉 Var kommer du ifrån (innan du flyttade neråt landet)?
Jag är en 34-årig nybliven 2barnsmamma från Dalarna. Ramlade in på din blogg av en slump förra sommaren när jag va gravid å låg sömnlös på nätterna. Har pga av bla förlossningsrädsla å misstro på olika sätt till vården gjort två planerade snitt. Nu hänger jag här och hejar på dig ?
Hej! 🙂 Åh, berätta mer! Hur gick det att få beviljat planerat snitt pga förlossningsrädsla? Kram
Jag förstår inte varför folk tycker att det är negativt att du berättar om din skada och allt kring det… Jag hittade till din blogg någon gång efter min första förlossning 2014, som jag visserligen upplevde som mycket bra, men som slutade med sugklocka och bristning grad 2. Jag fick inga bestående men, men på nåt sätt undrade jag om jag bara haft tur, och kände stort behov av att googla och lära mig mer om förlossningsskador. Sedan dess besöker jag din blogg då och få, särskilt före och efter min andra förlossning nu i början av 2018. Denna gång upplevde jag att rutinerna hade förbättrats, det var två barnmorskor närvarande vid själva födandet, och även två som kontrollerade bristningar efteråt.
Hej! Åh så underbart att höra att du upplever att det förbättrats ❤️
Ja jag tror att det är den här biten med att inte skrämmas som biter sig fast och gör att folk stör sig på mig 😉 Allt ska vara så jädra positivt och fantastiskt hela tiden men sanningen är ju den att det inte är så alltid. Kram!