Dagen efter vår dotters födelse förstod jag att jag hade fått en sfinkterruptur. Jag hade aldrig tidigare hört talas om detta och när personalen sa att jag hade fått det så tyckte jag att de såg lite skamliga ut. Man var noga med att poängtera att jag blivit ordentligt sydd. Därmot förklarade de inte så noga vad en sfinkterruptur faktiskt innebär. Fruktansvärt dålig information, jag fick googla mig till det jag ville veta.
Första veckorna kändes det ganska bra men efter ca tre veckor började jag förstå att något inte stod rätt till. Man kan väl lite enkelt säga att på grund av denna jädra sfinkterruptur har jag ett hål i tarmen som inte vill läka ihop. Jag har genomgått olika ingrepp för att försöka lösa det här men än så länge är det inget som funkat så därför har jag fått åka till Uppsala två gånger för att träffa specialister. De har nu tagit beslut om tillfällig stomi och det hade nog kunnat få mig lite ur balans om det inte varit så att läkarna i Luleå pratat om detta i drygt två år. Jag är inställd på stomi och det känns nästan som att jag hade förväntat mig det för flera månader sedan. Inget annat funkar och det är sjukt jobbigt att utsättas för sådan smärta utan att det kommer någon som helst ljusglimt från det.
Jag hoppas innerligt att stomi är lösningen på mitt problem och även om jag är inställd på detta så känns det självklart lite jobbigt. Jag gruvar lite för hur det ska funka och hur livet blir men jag misstänker att det faktiskt kommer bli en positiv förändring. Jag har redan nu bestämt att döpa min påse på magen till Märta. Jag ska bli Hanna med Märta på magen! 🙂
min gamla chef skojade till det och sa: Märta, för att du vill slippa smärta!!
Dålig humor som man har så kan jag inte annat än le och fnissa till den kommentaren 🙂
Senaste kommentarer